Ingen skillnad mellan blockens arbetsmarknadsbegrepp

Ärligt talat: det är ingen jätteskillnad mellan begreppen ”normalt förekommande arbete” och arbete på ”den reguljära arbetsmarknaden”. Ändå blåser oppositionen till strid med hot om misstroendevotum mot ansvarig minister för att han inte har bytt till det begrepp de vill ha. Är det seriöst?

Än så länge säger jag inte vilket begrepp som är vems.

Försäkringskassan fick i oktober förra året i uppdrag att analysera vilken betydelse det skulle få om det ena begreppet ändrades till det andra när F-kassan har att bedöma någons arbetsförmåga. F-kassan tittade då tillbaka på hur de hade hanterat sjukpenning före och efter begreppsändringen och fann att skillnaden i praktiken var obetydlig.

Det var inte vilket av de två arbetsmarknadsbegreppen som användes som var problemet. Båda begreppen var problematiska. Talar man om arbetsmarknad så leder det tanken till faktiska och konkreta anställningar på den marknaden. Det är missvisande, säger F-kassan. Istället bör man tala om medicinskt relaterad förmåga, ”medicinska förutsättningar för arbete”. Det är det begrepp F-kassan förespråkar eftersom det uttrycker försäkringens villkor och skulle göra F-kassans roll tydligare.

Jag talar inte om vilket begrepp som är vems ännu, men jag ska redogöra för ett par definitionsmässiga preciseringar av ”normalt förekommande arbeten” och arbeten på ”den reguljära arbetsmarknaden”. I ena fallet säger behandlande utskott att det är personer som helt klart har en arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden som i fortsättningen inte ska få ersättning från sjukförsäkringen. I det andra fallet säger det då aktuella utskottet att bedömningen ska göras i förhållande till varje typ av arbete. Man måste ha en ”betydande funktionsnedsättning” för att man ska bedömas inte ha någon arbetsförmåga.

Blev det lättare nu att urskilja vilket begrepp som är den ”onda” respektive ”goda” sidans?

Tittar man på vad som faktiskt hände i sjukförsäkringen efter den 1 juli 2008 vad gäller avslag och indragningar jämfört med den gamla försäkringen så är det knappt någon skillnad alls. Det är få avslag och indragningar över huvud taget, både med den nya och med den gamla försäkringen. Nästan alla som begär sjukpenning får det. Däremot stramas processen upp. De få indragningar som görs görs tidigare i sjukfallen, både för dem som har ett arbete och för dem som är arbetslösa. Tidsgränsen efter sex månaders sjukskrivning har effekt. Likaså att sjukförsäkringen inte väger in ålder, lokal arbetsmarknad, ekonomiska och sociala förhållanden i beslutsunderlaget, vilket var fallet tidigare. Sjukförsäkringen har renodlats till att vara just sjukförsäkring och inget annat.

Högsta förvaltningsdomstolen har beviljat prövningstillstånd i tre mål som rör arbetsförmåga i förhållande till ”den reguljära arbetsmarknaden” (och då förstår alla att eftersom Högsta förvaltningsdomstolen är en tämligen ny instans så är begreppet ”reguljära arbetsmarknaden” regeringens). Högsta förvaltningsdomstolen säger att med ”normalt förekommande arbeten” (oppositionens begrepp) menas vanliga jobb där den försäkrades arbetsförmåga kan tas till vara fullt ut, utan anpassning av arbetet med hänsyn till medicinska besvär. Regeringens begrepp ”reguljär arbetsmarknad”, tycks inte i sig ha åstadkommit någon förändring av praxis, enligt F-kassan. Alla rättsinstanser lutar sig fortfarande mot dokumenterade medicinska förhållanden vid överklaganden.

F-kassan visar att det alltså finns stora likheter mellan de två arbetsmarknadsbegreppen. I båda fallen ligger fokus på vanliga arbeten. Udda arbeten, eller sällan förekommande arbeten tas inte upp. (Vanliga arbeten är de fyrtio vanligaste yrkesområdena i SCB:s yrkesregister där 80 procent av den svenska arbetskraften befinner sig.) ”Arbetsmarknaden” är i båda fallen ett teoretiskt begrepp mot vilket man reder ut principerna.

Det handlar inte för något av de båda begreppen om faktiska arbeten eller faktiska arbetstillfällen.

De medicinska förutsättningarna för arbete är grunden för F-kassans beslut. Men många missleds att klaga på att de skickas ut på en ”fiktiv” arbetsmarknad när de tycker att de rätteligen borde få vara sjukskrivna. Oppositionen driver på i den riktningen. De får det att låta som om regeringens arbetsmarknadsbegrepp skakar riksdagen i dess grundvalar. De agerar som om omställningskravet i sjukförsäkringen vore kränkande. Men omställningsprincipen är inte ny. Den har funnits sedan 1997.

F-kassan misstänker att det egentliga legitimitetsproblemet i sjukförsäkringen inte handlar om vilket arbetsmarknadsbegrepp som används utan att de försäkrade blir bedömda mot andra arbeten än det yrke de har och är utbildade för. Den som har ett kvalificerat arbete känner sig kränkt av tanken att ta ett annat arbete som skulle gå att klara av men som är av enklare karaktär. För den som har ett arbete är det svårt att tvingas byta till något annat. Även bland arbetslösa finns inställningen att man är arbetslös i ett visst yrke.

Vi har ingen offentlig yrkessjukförsäkring och har aldrig haft. Redan 1997 infördes arbetsmarknadstanken i sjukförsäkringen. Redan 1997 gällde att den som inte kan gå tillbaka till sitt vanliga arbete på grund av sjukdom ska bedömas mot ett annat arbete. Därför sade F-kassans informationskampanj i början av 2000-talet: ”Vi frågar inte hur sjuk du är, utan vilken arbetsförmåga du har.”

Är alla nu klara över vad det politiska bråket gäller? Är alla klara över skillnaden mellan ”normalt förekommande arbete” och arbete på ”den reguljära arbetsmarknaden”? Jasså inte?

Helena Rivière (35 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/43322

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ja, detta blir väl ett bra inlägg i debatten om hur många riksdagspolitiker vi behöver i Riksdagen. Hur många tar sitt uppdrag på allvar egentligen?

Permalänk | Anmäl #1 Göran Axelsson, 2012-02-23, 11:41

Och det är inte oproffsigt att som minister inte foga sig i ett riksdagsbeslut. Moderaterna tillverkar uppenbarligen sin egen verklighet.

Permalänk | Anmäl #2 oscar andersson, 2012-02-23, 11:53

Helt vilsen i pannkakan! Begreppenm är inte frågan nu utan om respekt för riksdagens beslut. Ulf Kristersson uttryckte sig arrogant när han lät påskina att han sket i riksdagen. Nu har han gjort en rejäl pudel och du gör regeringen och Kristersson en björntjänst genom att riva upp såret igen. (S) tackar och tar emot! Sakfrågan kommer sedan och hur kan du som fd rd-ledamot inte veta turordningen + nedvärdera rd-s ställning?

Permalänk | Anmäl #4 roland skog, 2012-02-23, 14:51

Det är väl snarare oseriöst att låtsas ignorera riksdagen i deras beslut som regeringen är förpliktigad att genomföra har de glömt att detta är Sverige inte någon diktatur eller EU-parlamentet där besluten fattas av den verkställande delen och parlament om de finns har ingen egentlig match. Riksdagen står över regeringen inte tvärtom det borde alla ha i åtanke, vi behöver nog en Grundlagsdomstol men förstås vad skulle då hända med Lissabonföredraget, integritetskränkande lagar och grundlagsändringar?

Permalänk | Anmäl #5 Tor, 2012-02-23, 19:29

Har poletten ännu inte trillat ner? I ditt förra inlägg blandade du ihop sakfrågan med Kristerssons ovilja att efterkomma rd:s tillkännagivande. Han uttryckte förrakt för rd när han arrogant avfärdade tillkännagivandet, dvs att han avsåg strunta i det. Det var detta misstroiendet handlade om - inte sakfrågan. Den är aktuell nu. Och nu har han backat i sakfrågan. Fatta att misstroendet inte handlade om ordnyanser utan om attityd till rd. Skärpning!

Permalänk | Anmäl #6 roland skog, 2012-03-01, 10:06

Kristerson kommer att återkomma med nya regler 2013.
Det var orsaken till att han inte ville backa.
Riksdagen gillade väl att man var överens inom oppositionen.

Permalänk | Anmäl #7 Lars Kronqvist, 2012-03-01, 11:55