Syrien och den Arabiska Våren

Viktor Abdulal om Syrien och den Arabiska Våren

Strävan efter stabilitet leder stormakterna fel i Syrienkonflikten

Publicerad: 2012-02-19 17:02, Uppdaterad: 2012-03-23 09:03

Mellanösternkännare: Gulfstaterna och USA förbiser orsakerna till problemen i Syrien. Motståndet är legitimt, oavsett om det utgörs av marxister eller av det muslimska brödraskapet.

12 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Studerar statskunskap och är intresserad av Mellanöstern. Har bott i Libanon och rest mycket i Syrien.

Det syriska folkets tröstlösa strävan efter demokrati har av regimen besvarats av ett lika outtröttligt mördande och torterande. Så länge regimen känner sig stark nog kommer den att med en dåres envishet fortsätta att slå ner alla försök till motstånd. Därför kan vi dagligen se hur syrisk militär, säkerhetstjänst och miliser brukar ett oproportionerligt våld gentemot demonstranter, vilket enligt FN kan utgöra ett brott mot mänskligheten. Den syriska revolutionen har satt igång en våldsspiral som polariserat konflikten och skapat sekteristiska spänningar. Syrien har på så sätt övertagit Libanons föga smickrande roll som regionens boxningsring, där Iran och Hizbollah står på Assads sida och Gulfstaterna ledda av Saudiarabien på den så kallade oppositionens.

Förutom att vi naturligtvis måste kräva ett slut på våldet och fördöma mördandet av civila är frågan vilket förhållningssätt vi ska ha till konflikten i Syrien. Först och främst, ska vi inte låta oss luras av det plötsliga amerikanska och gulfarabiska stödet för demokratiska reformer i Syrien. De arabiska gulfstaterna som själva, Bahrain och Saudiarabien, med våld slagit ner motstånd mot sitt eget styre och dessutom samtliga är diktaturer, agerar endast av egenintresse. Deras starka ställningstagande i Syrien beror på konflikten med Iran och i förlängningen stabiliteten. För USA, men även Israel, handlar det också primärt om stabilitet. Religiösa fundamentalister, demokratiska liberalister, shiiter, sunniter eller kristna, de spelar ingen roll, så länge de står för ett stabilt styre som inte hotar USA:s hegemoni. När Mubarak efter närmare 30 år av amerikanskt stöd plötsligt hamnade i onåd handlade det inte om amerikanernas plötsliga förändrade syn på mänskliga rättigheter eller demokrati. Det handlade om att garantera att stabiliten bevarades i Egypten. Av samma anledning har USA en strategisk allians med Saudiarabien, som står för ett av de värsta förtrycken på den här jorden, samtidigt som man fördömer Syrien.

Att ha stabilitet som mål är problematiskt eftersom det innebär att den enda faktorn som man tar hänsyn till är kontrollen över makten. Så länge regimen är stark vill vi, den demokratiska västvärlden, reformera den, när den försvagas vill vi ersätta den och när den står på ruinens brant vill vi ställa den inför rätta. Samma, fast omvända logik fungerar i vår relation till oppositionen. När den är svag uppmuntrar vi den, när den stärks stödjer vi den och när den fått ett övertag erkänner vi den. Grundtesen är att vi stödjer endast de som har en chans att vinna. Hela framställningen av konflikten i Syrien som en konflikt mellan regimen och oppositionen är felaktig. Det är en konflikt mellan förtrycket, despotismen och korruptionen på ena sidan och motståndet mot detsamma på den andra. Ett motstånd som i grunden är legitimt, oavsett om det leds av det muslimska brödraskapet eller marxistiska-feminister. Strävan efter stabilitet innebär att vi förbiser de faktiska orsakerna till problemen och förvandlar konflikten till att handla om stabilitet istället för rättvisa och demokrati.

Den viktigaste striden i Syrien, förutom den som sker på marken, är därför den diskursiva striden angående begreppet stabilitet. Regimen, och dess i huvudsak alawitiska bas, hävdar att det är de som försvarar minoriteterna samt att de är den enda garanten för stabilitet. Om regimen kollapsar kommer ett blodigt inbördeskrig att utbryta, vilket riskerar att skaka om hela regionen hävdar de. Devisen lyder, ”antingen är det vi, eller så är det inbördeskrig”. Regimen har delvis rätt. De som offrar sina liv i kampen mot Bashar al Assad ska alla hedras, men det betyder inte att de utgör en samlad organiserad opposition. Den syriska oppositionen är splittrad, inte bara åsiktsmässigt och geografiskt, utan även organisatoriskt. De lokala motståndsfickorna styrs inte centralt utan agerar var för sig och består dessutom av en del mindre smickrande element.

Den fria syriska armén innehåller i huvudsak frivilliga civila och även om antalet desertörer ökar i snabb takt är de fortfarande i en minoritet. Trots det menar den så kallade syriska oppositionen att de representerar framtida stabilitet. De menar på att deras överväldigande majoritet är en garant för regimens oundvikliga kollaps och deras framtida maktövertagande. ”Oppositionen” har delvis rätt, regimens dagar är räknade, men det är inte en konflikt mellan regimen och oppositionen. Den felaktiga bilden av oppositionen i Syrien framkommer när exempelvis Carl Bildt benämner motståndet mot Assad som ”den syriska demokratiska oppositionen”. Den syriska oppositionen, som singular, skapas på grund av att vi vill legitimera dess kamp mot regimen. Den ”demokratiska” kommer inte från att oppositionen är särskilt ”demokratisk” utan på grund av den legitimitet deras stora antal ger dem. Strävan efter stabilitet innebär att vi inte bara lurar oss själva, vi kommer även lura Syrien och syrierna. För vad kommer att hända med den stabilitet vi eftersträvar, när regimen faller?

De andra levantiska minoritetsstyrenas historia ger oss det förmodade svaret. Under och efter världskrigen hjälpte de europeiska makterna på ett eller annat sätt minoritetsregimer till makten i Syrien, Irak, Libanon och Israel/Palestina. I Libanon och Irak förlorade dessa makten efter blodiga inbördeskrig. Trots det har fortfarande Libanons kristna befolkning ett oproportionerligt stort inflytande i parlamentet. I Irak kämpar fortfarande landets sunniarabiska minoritet för att försvara sina rättigheter och mellan israeler och palestinier pågår en lågintensiv konflikt som ständigt riskerar att blossa upp. Att regimen kommer att förlora är oundvikligt, hur situationen kommer att utveckla sig sedan beror delvis på hur vi agerar. Utan tvekan är regimen i Syrien illegitim och moståndet mot den legitimt, men vår syn, vårt handlande och våra strävanden vad gäller Syrien ska inte ha som mål att skapa kortsiktig stabilitet. Målet bör i första hand vara rättvisa och demokrati, och som ett resultat av det kommer stabiliteten.

Viktor Abdulal (10 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/43205

12 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ett problem för oss västerlänningar är att oppositionen i arabstaterna, t.ex. Syrien och Libyen, använder i stort sett samma metoder som den diktatur som de bekämpar. Laglöst fängslande, dödande och tortyr utmärker även oppositionen. Den är dessutom i regel hatiskt inställd till den kristna minoriteten. Och jämställdhet är inte oppositionens bästa gren.

Det finns anledning för oss västerlänningar att vara försiktiga i våra relationer till både diktatorerna och oppositionen.

Permalänk | Anmäl #1 Kent Tore Olofsson, 2012-02-19, 18:13

Fast det kan ju aldrig bli demokrati med islamister vid makten. Det motsäger sig själv, genom deras ideologi!

F ö så har proteseterna inte varit översvallande på gatorna med demonstrationer osv i Sverige el övriga Västeuropa. -Mycket tack vare att Bathpartiet är ett gammalt socialistiskt parti, Syrien alltid haft sina vänner där, dessutom ger de sitt stöd till Hizzbollah bl a, samt att det är "fel" nationer som lagt in sitt veto! -Det är ju Ryssland och Kina. Inte USA: Då kan ju inte vänstern ut på gator och torg och demonstrera. Det skulle ju bli som på 1a maj då sossar många gånger varit ute och demonstrerat mot sig själva!

Bättre då lägga kraft på att kritisera de fredsbevarande svenska trupperna i Afghanistan och att kritisera, samt Carl Bildt och Lundin Oil och fängslade journalister!

Annat hade det varit om USA hade varit dem som blockerat resultioner mot Syrien i FN!

Permalänk | Anmäl #3 Inge-mar, 2012-02-19, 19:25

Viktor Abdulal vill ge balanserad och objektiv bild av striderna i Syrien. Men förbiser USA:s intresse av att först splittra och sedan krossa Syrien som nation. Detta inför det planerade anfallet mot Iran. Syrien kunde utgjort ett stöd för Iran och varit ett hinder - om än svagt - för Israels (USA:s) attack mot Iran. Detta är anledningen till att Turkiet, Saudiarabien och Quatar sänder pengar, vapen och legoknektar som stöd till "motståndsrörelsen" i Syrien. I USA:s intresse. Jag tvivlar inte på att de lyckas avsätta Bashar al-Assad och dela upp Syrien i för dem hanterbara områden. Har USA föresatt sig att krossa ett land genomför de detta. - Hela det svenska mediafältet använder ett lagt "svartspråk" kring Syrien. Och följer helt USA-propagandan. Samma propaganda som inför anfallet mot Libyen. Ett land som USA-NATO helt lyckats krossa. (Där svenskt flyg hjälpte till.) Nu ett land i kaos där de som svenska media kallade "frihetskämpar" härjar fritt. Med mord, stölder och tortyr mot meningsmotståndare. Så upprepar man samma strategi mot Syrien. Exakt samma mönster med insända väpnade legotrupper. Och med samma slutresultat. Ett krossat samhälle. Ger här länken till en artikel i CounterPunch: http://www.counterpunch.org/20... Som klarare redogör för tragedin i Syrien. Och för upphovsmännen bakom.
Ulla Johansson

Permalänk | Anmäl #4 Ulla Johansson, 2012-02-19, 21:11

Ber tusen gånger om ursäkt. Lade fel länk angående Syrien. här kommer den rätta: http://www.counterpunch.org/2011/10/17/truth-and-falsehood-in-syria/
Ulla Johansson

Permalänk | Anmäl #5 Ulla Johansson, 2012-02-19, 21:17

Det är många som upprörs över regimens våld i Syrien.
En -förhoppningsvis- hypotetisk fråga, hur skulle Sverige reagera om väpnade oppositionsgrupper försökte ta makten?
Dialogpoliser? En kommission?
Finns det någon plan för hur revolutionärt våld ska mötas?
Eller kommer omvärlden att kräva resolutioner om att allt motstånd skall upphöra?

Permalänk | Anmäl #6 Benadom Flydde, 2012-02-19, 21:15

Det förefaller väldigt etnocentriskt att utgå ifrån att bara för att "folket" (det finns ju de som inte gör det också) gör uppror så innebär det en kamp för västerländsk demokrati och frihet. Argumentet att det inte spelar någon roll om ede är marxister ellr tillhörande muslimska brödraskapet är också konstigt, och man undrar då om det spelar någon roll om de kanske är Nazister? För om t.ex. muslimska brödraskapet får makten så vore det konsistent med deras ideologi att förtrycket fortsätter som förrutt. Var i ligger "legitimiteten" i det?

Hela argumentet stinker mer än något annat av ett barnsligt svart vitt tänkande: att vi måste peka ut vilka som är de goda respektive de onda; så att vi vet vilka vi skall heja och bua på. USA skall inte misstas för goda: de är onda eftersom att de ser efter sina egna intressen i första hand. Syirens folk är däremot goda, för de slåss för sin egen sak. Andra arabstater är också onda, därför de bryr sig inte om demokrati och frihet (verkligen?) utan tänker främst på sina egna intressen.

Permalänk | Anmäl #7 Thomas Hefner, 2012-02-19, 23:50

Thomas:
Ta allt det du skriver, sen tvärtom så har du vad jag menar, typ.

De spelar naturligtvis roll om de är nazister, poängen är att det enligt mig inte spelar roll legitimitetsmässigt vilka de är. Motstånd mot Assadregimen är per definition legitimt oavsett om man är en samlad opposition eller inte. Det jag försökte frångå är det vanliga sättet att se på konflikten som en konflikt mellan oppositionen och regimen där den ena, oavsett vem, är god och den andra ond.
Det hela är ganska rörigt och jag uttryckte/utrycker mig kanske oklart.

Permalänk | Anmäl #8 Viktor Abdulal, 2012-02-20, 00:10

#10 Fabian Nylén

Hellfire missilerna är nog redan testade i fält.

"The AGM-114 Hellfire is a combat-proven tactical missile system. The missile has been in combat use since the mid-1980s"
http://en.wikipedia.org/wiki/AGM-114_Hellfire .

Permalänk | Anmäl #11 Lars Johansson, 2012-02-20, 06:53

Beskrivningen av Libanons historia i artikeln framstår snarast som historieförfalskning. Libanon hade fria val när de blev fria från fransmännen. Och hade en stabil majoritet kristna. Landet destabiliserades av muslimsk invandring.

Permalänk | Anmäl #12 Martin A, 2012-02-20, 07:22

Ryssland har en flottbas i Syrien, den enda ryska i medelhavet. USA har en i Bahrein. Vi får omfattande info om våldet i Syrien men lite från Bahrein. Vare sig USA eller Ryssland vill bli utkastade från de strategiska baserna. Särskilt sårbart är Ryssland. USA är nu, liksom i Libyen, inte den mest pådrivande utan det är andra NATO-stater, emiraten och det saudiska kungahuset. De senare är ute efter att försvaga Iran och stärka sunnimuslimsk dominas i området och i Nordafrika. Frankrike är ute efter att ta Rysslands plats som vapenleverantör. Turkiet strävar efter att bli en regional stormakt i det Ottomanska rikets anda.

Permalänk | Anmäl #14 roland skog, 2012-02-20, 10:53

Instämmer i Ulla Johanssons diskurs (kommentar nr 4) vad gäller krigshändelserna i Syrien. Händelserna i Syrien har föga att göra med demokratifrågor och stabilitet. Däremot med västerländska underrättelsetjänsters avsiktliga destabilisering av Syrien i syfte att byta regim. Att Syrien inte är en demokrati är en annan sak.
Här är en länk med professor Chossudovskys analys av konlikten i Syrien: http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=29234

Den diskurs som professorn ger uttryck för överensstämmer med Ulla Johanssons och bekräftas dessutom av många andra fristående analytiker och debattörer. Den torde vara korrekt.

Situationen i Syrien är mycket allvarligare för oss i Sverige än kriget i Libyen då Libyen inte stöddes nämnvärt av andra stormakter. Men Syrien stöds militärt av Ryssland och Iran som båda är allierade med Kina. Ett krig mot Iran kan komma att involvera Ryssland och därmed även Sverige och Finland då vi samarbetar med NATO som om vi tillhörde det. Borgarna bedriver en riskfylld allianspolitik med NATO och USA av ekonomiska skäl.

Permalänk | Anmäl #15 Börje Lundberg, 2012-02-20, 15:56

Vi ska inte lägga oss i andra länders interna maktkamper! Det blir alltid fel och resultaten när NATO de senaste 10-20 åren med början i fd. Jugoslavien har tagit parti för ena sidan förskräcker, inte minst konsekvenserna för folken!

Permalänk | Anmäl #16 Ina Höst, 2012-02-20, 17:14