Diktaturernas köplusta kräver större öppenhet

Att privata aktörer är bättre företagsägare än statliga har varit en dogm i 20 år. Därför har utförsäljning av statliga bolag varit lika självklart som att ”staten ska inte äga bilfabriker” (Maud Olofsson, hösten 2009). Det var då det. I finanskrisens eftertänkta blekhet har inställningen till statligt ägande svängt. Alliansregeringen vill inte sälja ut fler kronjuveler och den största av dem alla, LKAB, gör sin största expansion någonsin.

Till en del beror förändringen på att de nya växande ekonomierna som Kina, Indien och Brasilien domineras av statligt kontrollerade bolag och att de utsätter västländerna för en svidande konkurrens. 80 procent av Kinas börsvärde ägs till exempel av staten. Det är inte så konstigt om trendkänsliga politiker i väst börjar tvivla på om de privata bolagen hemma orkar stå emot konkurrenter som direkt backas upp av framtidens stormakter.

En annan orsak är naturligtvis framgången för de statsägda marknadsekonomierna.  Statliga bolag tycks kunna klara av allt det där som man tidigare skällde dem för att inte klara: tillväxt, teknikomvandling och framtidssatsningar och om det går så bra i Kina att deras bolag köper upp våra kanske den kinesiska modellen är ett alternativ.

En tredje orsak är de väldiga åtaganden som gjorts av stater i väst, inte minst USA, där Obama-administrationen gjort dygd av att äga just bilfabriker och sådana väldiga förskjutningar i ägandet brukar kläs i ideologier och påverka tänkandet.

Politiska trender brukar så småningom bli omslag på The Economist och i januari var det statskapitalismens tur att bli synad i sömmarna. Den är på frammarsch, den är framgångsrik och den hotar vårt ekonomiska system, varnar tidningen på sin ledarsida. Man argumenterar för att forskning visar att den på sikt trots allt är ineffektiv, men framför allt att den är oförenlig med frihandeln. En mycket stor del av skapandet av Europas inre marknad har handlat om att avveckla staternas ägande i och skydd för sina egna företag och samma arbete måste göras globalt för att säkra fri konkurrens. Om Brasilien till exempel stödjer sin flygindustri blir det svårt för europeiska flygplanstillverkare att klara sig utan liknande statsstöd och då riskerar världsekonomin en slags åternationalisering.

Men den främsta kontroversen kring statligt ägande nämns inte av Economist, nämligen att statskapitalismen så ofta uppfattas som vår tids imperiebyggen och de skarpa protektionistiska opinioner den orsakar.

Ett för oss närliggande exempel är gasledningen mellan Ryssland och Tyskland. En frihandelsivrande stat som Sverige med en 250 mil lång kust brukar inte bli nervös när grannländer vill dra ledningar mellan sig. Inte minst därför att svenska intressen gärna själva vill dra gas- el- och teleledningar och har gjort det, kors och tvärs över både Östersjön och Västerhavet. Ur det perspektivet är Nordstream ett lika legitimt kommersiellt projekt som planerna på Skanled, en gasledning mellan Norge, Danmark och Sverige.

Men Nordstream kom att uppfattas som något helt annat än en ledning mellan två europeiska länder. ”Gazprom är det nya Sovjetunionen”, utbrast tyska veckomagasinet Der Spiegel. Polen tyckte att gasledningen var en återuppståndelse av Molotov-Ribbentrop-pakten från 1939. Och den svenska Försvarsmakten ansåg att Ryssland i praktiken flyttade ut sin territorialgräns mitt i havet och att svenska flottan inte längre skulle kunna röra sig fritt.

Att annars nyktra EU-vänner som Folkpartiet plötsligt sa nej till själva andemeningen i kol- och stålunionen beror i hög grad på att gasledningens ryska intressent, Gazprom, inte bara är Rysslands största företag med 445 000 anställda, utan också och framför allt den ryska statens företag. Putin-eran har många aspekter men en av de mest framträdande är att den innebär en revansch för staten efter Jeltsins dramatiska privatiseringar och Gazprom är centrum i detta nya statsbygge. Därför tolkas de ständiga tvisterna med Ukraina inte som en vanlig priskonflikt utan som ett sätt för Ryssland att hindra Nato:s framryckning österut. Därför kan rekryteringen av förre tyske kanslern Gerhard Schröder liknas vid ett fosterlandssvek och därför kan gasledningen i Östersjön uppfattas som ett ryskt försök att försvaga Tysklands hemmahörighet i väst.

En annan liknande protektionistisk rekyl kom när Dubai Ports World 2006 köpte ett brittiskt bolag som drev hamnarna i New York, New Jersey, Philadelphia, Baltimore, Miami och New Orleans. DP World ägs av Förenade Arabemiraten och kontrolleras direkt av emiren av Dubai, Mohammed bin Rashid Al Maktoum.

Att ett privat brittiskt gammalt shippingbolag drev hamnarna märktes knappt i den amerikanska offentligheten, men att en arabstat skulle sköta New Orleans hamn var något helt annat. Liberala flaggskepp som New York Times tyckte att affären hotade USA:s säkerhet, liksom Hillary Clinton och Barack Obama. President Bush var för eftersom det skulle se illa ut om britter men inte araber fick driva amerikanska hamnar, men han fick ge sig och affärens sköts upp.

Så varför är folk så rädda för statligt kontrollerade företag och fonder?

En rädsla rör smittorisk och förlorad makt om värderingar och samhällssystem. De största statskapitalisterna, oljeländerna och Kina, är inte precis demokratins förkämpar. Hur ska det gå om de levererar allt större framgång jämfört med Väst och kanske till och med kommer till rätta med den korruptionen som ofta gör att en liten elit skördar vinsterna (som t.ex. i Ryssland)? Uppförsbacken är svår när västvärlden är i kris medan statskapitalismen i Östasien kan visa på en häpnadsväckande utveckling. Varför ska Väst vara en förebild? Glansen kring västvärldens modell falnar och utvecklingsländer som inte sällan härjats svårt av nyliberala principer ser nu statskapitalismen i växande ekonomier som Kina, Brasilien, Ryssland och Gulfstaterna, som en alternativ moderniseringsväg.

Men det finns också en annan laddning som man sällan talar om. Vad händer om man spelar på samma plan men drivs av helt olika intressen? På grund av den bristande transparensen och att flera av dessa ekonomier är diktaturer eller hårdföra regimer, är det svårt eller omöjligt att avgöra vad som är ekonomiska och politiska agendor.  Till detta kan läggas utrikes- och säkerhetspolitiska intressen samt ett tjockt lager olja över de största statliga investeringsfonderna och man har alla ingredienser för spekulation och oro. Var och en kan förstå att det väcker starka reaktioner i demokratiska marknadsekonomier när diktaturer köper fina gamla företag på hemmamarknaden.

Ett sätt att minska misstänksamheten är Västs återkommande försök att införliva de statliga aktörerna i internationella ramverk, helst bindande med reella maktmedel. Alla på spelplanen ska ha samma regler och alla ska vara lika transparenta med sina avsikter som tex norska oljefonden, som är den tredje största statliga investeringsfonden i världen. Abu Dhabi Investment Authority (1) och kinesiska SAFE Investment Company (2) har en helt annan syn på öppenhet.

Man bör vara på det klara med att västs öppenhetskrav, kanske i synnerhet de som riktas mot Kina, speglar en stor frustration över att helt enkelt inte förstå deras system, vilket i sin tur kan leda till att diktaturens försök att tillmötesgå dessa krav uppfattas som i bästa fall försök till dimridåer och i värsta fall ren motvilja. Ett system som är helt väsensskilt är svårt att jämföra enligt samma redovisningsmall. Men sådant får man lösa juridiskt.

OECD och IMF vill inte begränsa de statliga investeringsfondernas rörlighet, men när enskilda västländer inför eller diskuterar lagar som möjliggör en striktare kontroll av utländska statliga investeringar, eller rent av hinder och helt öppet hittar säkerhetspolitiska argument för att skydda till exempel fransk yoghurt, måste något göras på den internationella nivån.

Så har också skett, särskilt runt 2008 flyttades positionerna fram genom arbete med uppförandekoder och principer i bl.a. IMF (Santiago Principles) och OECD (OECD Guidelines on Corporate of State Owned Enterprises).

Och om demokratierna kan anföra säkerhetspolitiska argument för att stoppa eller hindra Kina, Ryssland och Gulfstater bör man anlägga samma perspektiv och granska eventuella positiva effekter på ökade investeringar och gemensamma regelverk. Hittills har det ansetts att världen blir fredligare när varor och kapital kan passera gränserna. Och om man istället för att försöka stoppa eller för den delen härma sin motståndare i en destruktiv spiral, kan en aktiv konkurrenspolitik och fortsatt nötande om transparens på sikt tvinga fram en större öppenhet i de statskontrollerade fondernas länder. Det är bra internationellt och det tvingar också odemokratiska stater att öka de egna medborgarnas insyn i hur tillgångar spenderas och hur makthavarna agerar.

Det kan vara ett långsiktigt intresse att förfäkta. Varför skulle det bara vara diktaturerna som har egna agendor över vad de vill med världen?

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/43172

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Och varför skulle just statliga företag avkrävas transparens? Världen har ju flera privata företag med större ekonomiska muskler än många nationer. Om det är lika spelregler som eftersträvas förstår jag inte varför statliga företag ska särbehandlas.

Permalänk | Anmäl #1 Olof Lindberg, 2012-02-16, 18:59

Var inte Geelys köp av Volvo Personvagnar bättre för Sverige än GMs minfält runt Saab Personbilar?

Att Mohammed Al-Amoudi. äger Preem som driver Sveriges enda oljerafinideri har vâl aldrig varit problematiskt?

Jag tycker att de reaktioner som Ni tar upp i artikeln liknar spökräddsla mitt på dagen! Rent generellt gäller ju att om man kommer till ett land för att driva affärsverksamhet så får man ta seden dit man kommer.

Permalänk | Anmäl #2 Tage Fridolfssn, 2012-02-16, 19:26

Kina har en stor fördel som väst inte har. En miljard fattiga som jobbar för en skål med ris. Socialismen har skapat denna enormt grymma fördel. Vill vi kopiera framgångs formeln?
Väst har tappat sinn fördel, ett enormt teknikförsprång byggt på fria människor tänkande. Ekonomer med makt (en farlig kombination) har sålt ut den fria världens fördelar till en diktatur för att kunna plocka hem kortsiktiga vinster. Man kan ju trösta sig med att kineserna generellt får det bättre. Det är ju inte deras fel att en diktator har kommit till makten.

Kina kommer definitivt bli starkare med de kommer inte vidare utan att kasta diktaturen. Väst kommer att bli fattigare så länge som ekonomer har för stor makt. Ekonomer gillar att bygga luftslott, leka med hävstångs principen i goda tider och springa till staten med hävstången i dåliga tider.

Permalänk | Anmäl #5 PerKQ, 2012-02-17, 08:01