Demokratibistånd löser inte fattiga människors problem

Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) gör det inte lätt för sig. Det kan vara svårt att undvika, när man är satt att ansvara för ett så svårt fögderi som biståndet. I Ekots lördagsintervju lyckades hon ifrågasätta sin egen politik och sina initiativ samtidigt som hon försvarade dem på ett sätt som säkert lämnade många lyssnare förvirrade. Vad hon nu vill med biståndet annat än ’mindre snack och mer action’ var det heller inte lätt att förstå. Och då blev man inte mycket klokare.

Vid flera tillfällen under intervjun påtalade Gunilla Carlsson  att det händer för lite ’på marken’ som hon uttryckte det. Hon säger sig vilja se ”mindre snack och mer action”. Hennes  argumentering kring skälen är anmärkningsvärd. Bland annat hävdade hon, att biståndet blivit ett dialoginstrument med ”väldigt mycket dialog och plattformar och väldigt lite verkstad och att biståndet faktiskt når ut”. Detta ger det ogrundade och felaktiga intrycket att det mesta av biståndet går åt till det hon i andra delar av intervjun kallade ”pratbluff” och ”snack, snack”. Man får hoppas att det är av politiskt populistiska skäl hon väljer ett sådant språkbruk, och att det inte speglar en värdering av det arbete, som de som har att genomföra biståndet utför. Problemet med biståndet är inte som Gunilla Carlsson förefaller anse i första hand att det är för mycket snack och för lite ’action’ utan att det är felinriktat.

När hon fick frågan om hur det gått med koncentrationen av biståndet till färre länder svarade hon, att hon efterhand kommit att ifrågasätta tanken att fokusera på länder. En tolkning av det svaret är att  biståndet bör gå till fattiga människor oavsett i vilka länder de finns. Det kan inte vara rätt. Biståndet bör ges till länder med en stor andel fattiga av sin befolkning och små statliga och andra resurser att göra något för sina fattiga. Så är det inte idag. Svenskt bistånd, som dessutom har en uttalad inriktning på ett reformarbete för anlutning till EU, inte för fattigdomsbekämpning,  går till länder i Europa där mindre än 2 procent av befolkningen är fattiga och som har 3-4.000 dollar i bruttonationalinkomst per person. I ett land som Mocambique är motsvarande siffror 75 procent  och 400. Det är självklart att länderna i Europa har helt andra möjligheter att med statliga och andra resurser göra något åt sin fattigdom. Länderinriktningen av biståndet står delvis i direkt strid med målet för biståndet och är därför felaktig.

I en passus av intervjun säger Gunilla Carlsson att biståndet bör ”gå förbi staten och börja i de fattiga människornas liv”. En tolkning av detta påstående är oroande. En annan är hoppfull.

Om Gunilla Carlsson menar att biståndet kan eller bör ignorera staten därför att den är svår att påverka eller därför att den är ineffektiv, eller därför att ett samröre med staten bara blir snack, så är det ororande. För att få hjälp till ett bättre liv är fattiga människor beroende av tjänster som staten tillhandahåller vare sig det  gäller undervisning, hälsa, forskningsresultat för bättre grödor eller vägar att frakta sina varor på. Därför kan det aldrig handla om att vända statsmakterna ryggen.

En mera hoppfull tolkning är att biståndet måste utformas med utgångspunkt i fattiga människors liv. Då handlar det inte i första hand om att åstadkomma mera ’action’  utan om att identifiera och utforma insatser som svarar mot fattiga människors prioriterade behov. Det handlar om biståndets inriktning.

Otaliga studier har entydigt visat att fattiga människor, som inte lever i krig eller en härjande farsot, ger högsta prioritet åt säker tillgång till mat och bättre inkomster. Bättre skolgång, mera inflytande och andra frågor toppar praktiskt taget aldrig listan. Det är med utgångspunkt från dessa de  fattiga människornas  egna prioriteringar  som biståndet skall utformas så att man väljer insatser som på ett effektivt sätt bidrar till att bistå dem i deras egna ansträngningar. Så är det inte idag.

Ser man till hur biståndet fördelas är det anmärkningsvärt hur begränsad andel, som avser direkta åtgärder som kan förbättra livsmedelssäkerhet och höja inkomster för fattiga. Med tanke på att de flesta fattiga lever på landsbygden och i stor utsträckning är beroende av utnyttjandet av naturresurser, är den mycket begränsade andel som går till jord- och skogsbruk anmärkningsvärd. Till yttermera visso går den helt övervägande delen av stödet till skog och jordbruk till miljörelaterade aktiviteter, vilket förmedlar det felaktiga intrycket, att  i första hand sådana aktiviteter är av betydelse för fattiga männniskors möjligheter att säkerställa livsmedelssäkerhet och få sin utkomst genom att utnyttja naturresurser.

Den nya biståndspolitiken från 2008, som Gunilla Carlsson är ansvarig för, anger tre prioriterade områden nämligen (i) demokrati och mänskliga rättigheter, (ii) jämställdhet och kvinnors roll i utveckling samt (iii) miljö och klimat.

Många av de steg som relativt snart kan tas och tagits med stöd av bistånd för att befrämja demokrati och mänskliga rättigheter, som  tillskapandet av lagverk,  parlament, valda kommunala församlingar, myndigheter mot korruption, polisväsende och domstolar har lämnat de fattiga med lika litet inflytande som förut. Inget har hänt ’på marken’. Detta därför att dessa institutioner fungerar som en återspegling av de värderingar, de attityder och den maktfördelning som råder i ett samhälle. Förändringar i dessa avseenden måste komma inifrån, de tar tid och kan bara i liten utsräckning om alls påverkas med bistånd.

För fattiga människor är dessutom möjligheterna att påverka det inflytande de kan utöva och sin sociala ställning i familjen och i byn långt mera betydelsefull. Otaliga studier har visat, att vägen till inflytande har gått via ekonomisk förkovran. Kvinnor som förtjänar pengar får en annan ställning i famljen. Familjen som har säkerställt sin livsmedelsförsörjning och fått en inkomst, som räcker till mer än det allra nödvändigaste, får en annan ställning i det lokala sociala sammanhanget. Inkomster ger dessutom möjligheter att bättre tillgodose behov av utbildning och sjukvård, som sällan eller aldrig är gratis.

Demokratibiståndet i sin nuvarande utformning är inte ett effektivt sätt att bidra till att lösa fattiga människors prioriterade problem, vilket är biståndets mål. Därför bör det omprövas till förmån för andra mera effektiva insatser.

Klimat och miljö kan synas vara ett väl valt prioriteringsområde. I Afrika, dit en stor del av biståndet går, är de fattiga på ett avgörande sätt beroende av ett på regn baserat jordbruk, som kommer att påverkas av förväntade klimatförändringar. När innehållet under rubriken klimat och miljö i biståndspolitiken preciseras, är emellertid det perspektivet i stort sett borttappat. Man talar om en bred svensk kompetens inom miljö och stadsutveckling. Man talar om energieffektivisering och handel med biobränslen (vars produktion ger liten sysselsättning och tar mark i anspråk som fattiga kunde få sin försörjning från). Under rubriken vatten är bristen på dricksvatten det man fokuserar på och lyckas därmed förbigå de så avgörande vattenfrågorna i jordbruket.

Inom prioriteringsområdet jämställdhet och kvinnors roll är en av underrubrikerna ekonomisk utveckling. Där om någonstans förväntar man sig finna relevanta förslag i relation till de fattigas prioriterade problem. Kvinnorna fyller en avgörande roll för livsmedelsförsörjning och inkomster i första hand som jordbrukare. Förslagen däremot handlar till helt övervägande del om kvinnligt entreprenörskap.

På område efter område har biståndspolitiken hamnat fel just därför att man inte utgått från de fattiga människornas liv och deras prioriteringar utan något sakområde som klimat, inflytande eller miljö.

Nu säger Gunilla Carlsson att biståndet skall ta sin utgångspunkt  i de fattiga människornas liv. Utmärkt, alldeles rätt! Men då får man inte som Gunilla Carlsson komma med färdiga idéer om  att  spisar är det som 30.000 kvinnor i Uganda bör få. Man måste komma till de 30.000 kvinnorna och lyssna på vad de anser vara det mest avgörande för att bistå dem att säkra tillgången till mat och förbättra inkomsterna, sedan man verifierat att det är deras första prioriteringar. Jag håller det för högst osannolikt att dessa kvinnor kommer att be om spisar!

Ett bistånd utformat med dessa utgångspunkter skulle  till stora delar ha en annan och långt mera relevant inriktning än dagens och det skulle ge långt mer av de resultat ’på marken’ som Gunilla Carlsson efterlyser.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/43178

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag vet att det är en politiskt omöjlig ståndpunkt i Sverige idag. Men jag tycker att det svenska statliga biståndet skall avskaffas och att SIDA skall läggas ner.

Om privata organisationer vill ge bistånd är det deras ensak.

Permalänk | Anmäl #1 Kent Tore Olofsson, 2012-02-17, 12:10

#1 Kent Tore Olofsson

Det finns något som kallas för nyttigt hyckleri. Det går på ett ungefär till på sådant sätt att politikerna säger att de värnar om fattiga i andra länder och skänker några miljoner. Vad pengarna går till struntar de i. Det viktiga är att alla blir glada, alla har en känsla att de gjort något bra.

Så jag håller med dig om att SIDA kan läggas ner. Vi skänker bidrag till fattiga länder och samtidigt har vi handelsrestriktioner mot länderna. Deras jordbrukare och småföretagare har inte en chans att exportera något till Sverige eller andra s.k. i-länder.

Det är bara svenskar som vill ha försörjning via bidrag. Människor i andra länder vill stå på egna ben. Vilken katastrof om svensk metalitet exporteras till fattiga länder. De kommer aldrig att bli något annat än fattiga då.

Permalänk | Anmäl #4 Göran Axelsson, 2012-02-17, 19:33

Välformulerat och genomtänkt. Här märks det att artikelförfattaren har 40 års erfarenhet av bistånd.

Idén att säker livsmedelsförsörjning och inkomst genererar både en plattform och intresse i att påverka sin lokala miljö är precis som jag själv försöker arbeta. Demokratin börjar i detta och det är här demokratistödet borde fokuseras för att på sikt skapa en folkligt förankrad demokratisk politisk beslutsprocess från gräsrötterna och upp.
Ofta har det demokratiska institutionsbyggandet, speciellt i post-konflikt situationer, börjat på nationell nivå med betoning på flerpartisystem och nationella val. Det har skapat auktoritära hybriddemokratier där institutionerna istället kan användas för att befästa existerande patron-klient relationer.

Utmaningen är att formulera biståndsprojekten så att man verkligen kan fånga upp vad de 30000 kvinnorna vill samt få flexibilitet så de samhällen där de lever kan få sin egen lösning på det de anser sig behöva. Detta är fullt möjligt metodmässigt, men ofta är det restriktioner från givarna som sätter käppar i hjulet. Man vill ha kvinnliga entreprenörer, eller disaster reduction plans, eller i värsta fall vräker man ut 30000 spisar ytterst få kommer att använda.

Den invändning jag har är dock att man inte skulle prioritera bättre skolgång. Alltid när jag är ute i fält ställer jag frågan vad som är viktigast så är det ofta just skolan för barnen förutom då inkomst och mat för dagen. Det kan nog vara så att för de ultrafattiga så är en god skola bortom deras drömmar, men har de det minsta lilla är det detta man vill ha för sina barn.

Kul med en klassartikel på NM.

Permalänk | Anmäl #5 u_6048, 2012-02-19, 18:48