Alla allianspartier måste ges utrymme att växa

Det bästa utvecklingssteg Alliansen kan ta är att uppträda under gemensam beteckning valet 2014. Då kan de fyra partierna profilera sig efter hjärtans lust utan att behöva snegla på riksdagsspärren.

Och det innebär inte heller att partierna behöver slås samman. En "win-win" för borgerligheten.

Vad hände med vikten av konkurrens.

Och varför bara alliansen, varför inte ett parti förhela riksdagen.

Att gå fram under gemensam beteckning, dvs i en valallians (sic) i nästa val skulle innebära att mycket vore vunnet. Men inte allt. I stället bör man återta initiativet med att formera ett parti, varför inte med namnet Allians för Sverige?

Den handlingskraft och duglighet, som de borgerliga partierna visade i bildandet av Alliansen var ett mästardrag. I ett svep avförde man talet om splittring och regeringsduglighet med detta modiga initiativ.

Däremot är många av oss helt eniga med Kent Persson om att Alliansen har mycket kvar att uträtta. Självfallet finns det massor av goda beslut och åtgärder att genomföra. Problemet är inte riktigt detta. Det går tyvärr inte bara att intala sig att allt är "business as usual", men något bättre.

Den allmänna opinionen och mediabevakningen har sin egen dramaturgi, som man måste vara medveten om och kreativt arbeta med. Det räcker inte att hänvisa till förra valet, då man också låg under vid denna tid, men ändå vann. Det politiska landskapet på framför allt motståndarsidan har förändrats radikalt sedan dess.

Nej, min uppfattning är att man måste göra en hel del förändringar för att Alliansen ska kunna ha en möjlighet att regera Sverige också efter nästa val. Att uppnå beundran och respekt för och handlingskraft och förnuft en viktig ingrediens för ett bra valresultat.

Ett av många problem regeringen har att förhålla sig till är spänningen mellan att vara regeringsparti, ta ansvar för en gemensam linje, men ändå försöka profilera sig, framför allt när opinionen verkar svika det egna (lilla) partiet.
Paradoxalt nog, i dagens situation, är det både bra och dåligt för regeringen.
Bra, därför att det är avgörande att samtliga partier kommer över den ödesdigra fyraprocentsspärren.
Dåligt, därför att det kommunicerar oenighet mellan partierna i regeringen, vilket tär på förtroendekapitalet. Det säger sig självt att vilken styrelse eller regering som helst som uppvisar oenighet tappar i förtroende. Vilket jag är övertygad om är fallet också med Alliansregeringen.

Att formera ett parti skull lösa dessa problem. Visst, nya problem skulle dyka upp:
Hur slår man rent praktiskt ihop fyra organisationer, med ganska olika kulturer och bakgrund? Vad gör man med alla förtroendevalda som kanske blir övertaliga? Vilket partis ideologi kommer att bli dominerande?

Svaren på en del av dessa frågor är av praktisk / organisatorisk natur och går sannolikt att lösa, om bara viljan finns. Och för att viljan ska föreligga behövs naturligtvis en stark och allmän samsyn mellan nära nog samtliga partimedlemmar i allianspartierna om nyttan av att bilda en gemensam partiorganisation.

Men den springande punkten, enligt min mening, är att rent ideologiskt ligger Allianspartierna väl så samlade att detta skulle kunna vara både realistiskt och möjligt.

Spännvidden mellan "högersossar" och vänsterflygeln har tydligt illustrerats av t.ex. Juholts känslofyllda vänsterretorik och den kontrasterande inställningen som Löfven förmedlar. Tänk bara på att Göran Greider är socialdemokrat, men att han sannolikt har större ideologisk samhörighet med Vänsterpartiet än socialdemokratisk praktik.
Utrikespolitisk finns inom (s) t.ex. en stor skillnad mellan Göran Perssons Israelsyn och många andra inom partiet som klart tagit ställning mot Israel.

Att den tidigare (s)-regering grundat avtalet med Saudi, som nu Alliansen kämpar med, är också ett tecken på skillnaden mellan socialdemokratisk retorik och denpraktiska pragmatism som finns inom partiet.

Alliansen har dock ett försteg vid ett bildande av i första hand en valallians och, som jag tror, den helt nödvändiga partisammanslagningen: Nämligen att samtliga allianspartier är helt "rumsrena", men Vänsterpartiet har, trots Jonas Sjöstedts sympatiska framtoning, inte riktigt uppnått tillräckligt stor harmoni och samstämmighet i sak, som möjliggör ens en valallians mellan (v) och (s) - särskilt inte med den nya socialdemokratin, som under Löfvens ledning orienterar sig mot Alliansens politiska agenda - men med vissa "radanmärkningar".
Möjligen skulle ett mer formaliserat samarbete med Miljöpartiet vara lättare att organisera (båda partierna är oerhört sugna på att komma till makten!)
Men vi ska inte glömma det inbyggda problemet med Miljöpartiet, nämligen att det fortfarande är ett ganska nytt och odisciplinerat parti och att en hel del miljöpartister är liberalt och, rentav borgerligt inställda. Detta bevisas av att ett praktiskt samarbete på det lokala planet mellan Alliansen och Miljöpartiet faktiskt realiserats på flera orter. Dessutom har Miljöpartiet från (s) och framförallt (v) fler avvikande inställningar, särskilt i frihetsfrågor, som t.ex. valfrihet på skolan och vårdens område - även om dessa ideologiska skillnader minskats med den nya ledningen. (mp) har också talat mycket om det viktiga småföretagandet.
Att detta skulle bli en vänsterallians huvudsakliga partiförklaring tror jag t.ex. Göran Greider och hans gelikar skulle vända sig starkt emot. Men i kapplöpningen om makten har (s) börjat flåsa regeringen nacken med sin "nya socialdemokrati", en tydlig kopiering av framgångsreceptet, "de nya moderaterna".

Kontentan är att Alliansen, förutom att bli bättre på att hantera mediakriser och deras underliggande orsaker, bör slå världen med häpnad, imponera väljarna med ett nytt frappant exempel på framtidstro och handlingskraft. I denna kapplöpning - om att bilda ett nytt större socialistiskt parti som motvikt mot ett nytt Alliansparti - finns nog inte förutsättningar för (s) att hänga med.

Om allianspartierna skulle kunna ha energi att genomföra ett sådant samarbete, har man alla möjligheter att kunna vinna väljarnas beundran och förtroende. För lång tid framöver!