Vi pratar alldeles för lite om biståndet

Idag är det utrikespolitisk debatt i riksdagen. Ingen som har analyserat den arabiska våren ens ytligt skulle komma på tanken att Sveriges eller Europas demokratibistånd har varit en viktig del i att främja folkens frigörelse.  Vi är också många som följer den politiske fången Dawit Isaaks öde i godtycklig fängelseförvaring i Eritrea, och flera av oss vet att Eritrea samtidigt får över en halv miljard kronor om året i utvecklingsbistånd från EU. Grannlandet Etiopien är också föremål för ett nyvaknat intresse bland det svenska folket: Hur kommer det sig att ett land som fått svenskt bistånd sedan 50-talet, och som fortfarande är en av de tio största mottagarna med 236 miljoner kronor år 2011, samtidigt jämställer journalistiskt arbete med terrorism.

Idag, samma dag som utrikesdebatten, bjuder riksdagsledamöterna Fredrik Malm (Fp) och Valter Mutt (Mp) in till parlamentariskt utfrågning av myndigheter och aktörer inom demokratibiståndet.  Regeringens övertygelse är att demokrati skapar de bästa förutsättningarna för länders utveckling och välstånd. Riksdagsutfrågningen ta avstamp i en nyligen publicerad debattantologi, Bistånd är politik!, som givits ut på Silc förlag i samarbeta med den biståndsgranskande tidningen OmVärlden. Antologin identifierar ett antal utmaningar för biståndet, som det måste pratas mer om.

För det första står Europa självt inför allvarliga attitydproblem vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Extrema partier som aktivt driver propaganda mot invandrare och andra minoriteter finns numera representerade i flera nationella parlament. I några länder har de direkt inflytande över politiken. Sveriges ambition att verka för personlig frigörelse och demokrati i världen börjar naturligtvis inte först utanför EU:s gränser, utan de metoder och lärdomar som utvecklats utom biståndet kan komma till nytta även här.

För det andra visar frihetsvågen i Nordafrika att det bistånd som givits, allt nuförtiden med någon slags överordnad ambition att bidra till en demokratisk utveckling, inte kommit fram till de vitala krafter som faktiskt genomfört revolutionerna.  Medan biståndsgivare har satsat 300 miljoner kronor på statlig media i Egypten har Al Jazeera ändrat medielandskapet och möjliggjort den medborgarjournalistik som var en så viktig del av frihetskampen. År 2007 klubbade EU ett stödpaket på ofattbara 5 miljarder kronor till Mubaraks regim, för att stödja det ”ekonomiska och politiska reformarbetet i Egypten”. Högst på Mubarkas reformagenda vid tidpunkten var att konstitutionalisera sonen Gamals maktövertagande och att stärka regimpartiets NPD ställning gentemot oppositionen, samtidigt höll regimen dessutom  runt 15 000 politiska fångar.

Ett tredje tecken på att det behövs en fördjupad debatt om den demokratiska utvecklingens förutsättningar är narkotikakartellernas övertagande och nedbrytning av demokratin och staten, i flera länder, främst i Latinamerika. De mexikanska  myndigheternas krig mot narkotika har, tillsammans med kartellernas inre stridigheter, hittills krävt 40 000 liv. Det enorma kapital som narkotikaintressena skapar har med tiden förvridit ekonomin och politiken både i producentländerna, som Colombia, Peru, Bolivia och Mexico såväl som i transitländerna, till exempel i Västafrika. Guinea Bissaus statsbudget är värd lika mycket som två och ett halvt ton kokain på den europeiska konsumtionsmarknaden. Om Sverige på allvar vill ha en politik för global utveckling måste narkotikafrågan behandlas i nytt ljus.

En fjärde elefant i biståndsdebattsrummet är själva biståndsindustrin. 10 000 Svenskar är sysselsatta som ett resultat av biståndsanslaget. I varje större bilateralt biståndsland är oftast mer än ett dussin svenska aktörer inblandade.  Att det som biståndsministern säger ”pratas för mycket” inom biståndet är delvis en konsekvens av att regeringen och myndighet inte har lyckats fokusera biståndet så mycket som man själv menar skulle vara ändamålsenligt. Att inte noggrannare studera och debattera själva industrins struktur är att acceptera medelmåttiga resultat, långbänkar och motsträvighet.  Biståndsindustrins lokala samhällspåverkan är också värd att diskutera. I kölvattnet av internationella insatser på Balkan ökade antalet bordeller, enligt Amnesty, från 18 till över 200 mellan 1999 och 2004.

Sedan 2006 har biståndsdebatten i huvudsak handlat om resultatredovisning.  Idag har de flesta aktörerna accepterat högre krav på redovisning och dokumentation (långt mycket högre krav än i vanlig offentlig verksamhet). Det är dags att lämna den debatten bakom oss och istället ta oss an de verkliga utvecklingsfrågorna. Vi måste prata om det.

Martin L.V. Ängeby (3 artiklar)
http://frihetlighet.blogspot.com/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/43131

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Får jag nämna ännu en utmaning eller dilemma.

Nancy Bermeo vid Oxford skriver i antologin "New challenges to democratization" (Peter Burnell & Richard Youngs (editors) Routledge: 2010) ett kapitel om så kallat "aid interactions" om hur olika former av bistånd påverkar varandra. Mer specifikt studerar hon hur amerikanskt militärt stöd eller säkerhetsassistans verkar negativt på USA:s demokratistöd. Hon visar att länder som under åren 1990-2003 förblev demokratier (minimalistisk demokratidefinition) hade fått en mix av olika bistånd och att det militära stödet utgjorde en signifikant mindre del medan demokratibiståndet var signifikant större. Länder som blev demokratier fick mer demokratistöd än de som förblev förtryckta, men att skillnaden inte är dramatisk. Hon visar att länder som genomgick transitionen från förtryckt till demokrati fick signifikant mindre militärtstöd innan transitionen än länder som förblev förtryckta. Slutsatsen är att ökat demokratibistånd inte främjar demokratisering om inte det militära stödet minskar.

Hon nämner även en studie av Finkel, Pérez-Linán och Seligson "The effects of U.S. Foreign assistance on democracy building" i World Politics, 59 (3) 2007 som gäller 165 länder under åren 1990-2003 som visar att: "An investment of one million dollars would foster an increase in democracy 65% greater than the change expected for the average country in the sample for any given year." Men, mer intressant är att författarna också visar att demokratibiståndet är mindre effektivt ju mer militärt stöd USA ger.

Det finns en uppdaterad studie från 2008 av Finkel et. al som finns hos USAID. Där inkluderas Irak efter invasionen som kontrolleras i studien. (Bermeos länk till studien på www.pitt.edu fungerade inte och den här länken till USAID har fungerat lite märkligt)
http://www.usaid.gov/our_work/democracy_and_governance/publications/pdfs...

Bermeo viar också att de länder som förblev förtryckta fick 3 gånger mer ekonomiskt bistånd per capita än de som förblev demokratier. Hon menar att om biståndet stärker regimens "performance profile" och legitimitet kan demokratistödet undermineras. (Här kan man inflika två saker. Att framgångsrik ekonomisk utveckling i allmänhet bidrar också, som fallet Kina visar. En annan sak är att Uppsalastatsvetaren Jan Teorell visar i boken "Determinants of democratization" att det finns ett samband mellan ekonomiska kriser (samt fredliga demonstrationer, diffusion från grannländer, demokratiska regionala organisationer) och demokratisering)

Bermeos studie behöver kompletteras med fler eftersom "aid interactions" är understuderat, som hon påpekar, och det går att argumentera för att olika former av militärt stöd i vissa fall kan främja den stabilitet som bidrar till fred mellan stater. Men den viktiga poängen som Bermeo för fram är att den mix av stöd USA ger har effekter som forskarna ännu inte förstår. Bermeo nämner ännu ett exempel som kan hittas hos Finkel et.al. Att USAIDs stöd för mänskliga rättigheter har ett samband med att brotten mot MR ökar. Bermeo förklarar det med att bistånd uppmuntrar grupper att kräva sina fri- och rättigheter emedan regimernas tröskel att slå tillbaka hårt minskar av det militära stödet.

En annan sak som Peter Burnell påpekar i inledningen i "New challenges to democratization" är betydelsen av internationella faktorer :

”In any case, there is a growing impression that evaluating democracy assistance in close detail may offer very limited value anyway, if the exercise is divorced not just from all the other approaches to promoting democracy but from different ways in which international factors tout court impinge on the prospects for democracy.”

Permalänk | Anmäl #2 Niclas Kuoppa, 2012-02-15, 22:31