Åldersexplosionen ökar inte kostnaderna för vården

Jag hoppas innerligt att teknikutveckling och effektivisering både ger bättre och billigare vård, möjligheterna är goda då jag har hört talas om många ineffektiviteter i landstingen.

Det som gör mig orolig är att jag finner det sannolikt att ekonomin kommer att börja krympa, främst genom att den pågående skuldkrisen gör att väldigt många ekonomier inte investerar för att hantera att oljan sinar.

Det första riktigt stora problemet om ekonomin krymper blir att prioritera mellan att följa pensionsavtal som givetvis inte kan brytas eller utföra vård som givetvis måste ges.

Det här är ytterligare belägg för att den demografiska utmaningen är att minska befolkningsstorleken och inte att öka den som den stolliga regeringen tror.

Oerhört intressant men det är svårt att följa alla tanketrådar igenom härvan. Jag tolkar det så: a) Sjukvårdskostnader har ökat men b) Den äldre delen av populationen har inte genererat större kostnadsökning än den medelålders delen av populationen. c) Framtida kostnadsökningar lär därför slås ut på hela populationen, inte bara de äldre?? Jag skulle också gärna se referenser. Finansieringsdelen av artikeln kunde gärna utvecklas i separat artikel.

Demografin blir problematisk om andelen arbetande människor går ner. Problemen blir t.ex. mindre med invandring där en större andel arbetar än för den befintliga befolkningen. Självklart blir problemen större om invandringen sänker andelen arbetande människor. Allt hänger på jobben, entreprenörerna, samhällets anpassningsbarhet och grundförutsättningar som tillgång till energi.

Andra bra saker är högre genomsnittlig pensionsålder, att unga börjar arbeta tidigare, färre som går högre utbildning som inte ger högkvalificerade arbeten, fler som går högre utbildningar som ger högkvalificerade arbeten, att människor byter karriär mitt i livet i stället för att slita ut sig eller försöker pensionera sig när gamla branscher försvinner, att invandrare hittar arbete och rationaliseringar av inproduktiva tjänster. Men skall alla göra något produktivt kommer mycket av det arbetet att behöva konkurera med länder som Kina och bli lågbetalt. Det är ok så länge som de flesta är nettonyttiga för sin omgivning då det gör att de sociala spänningarna förhoppningsvis kan hålla sig till avundsjuka och undvika att bli värre och övergå till att försöka få bort konkurerande konsumenter.

Börjar man få konflikter försämrar de samhällets anpassningsbarhet till nya förutsättningar. T.ex. i newsmillsdebatterna blir det tydligt hur folk låser sig och problem blir oberörbara och därmed inte lösta.

Den korta sammanfattningen om ekonomion för landstinget i Östergötland är att kostnaderna stiger med ungefär 4 % om året samtidigt som skatteintäkterna stiger med ungefär 2 % om året och det går ganska bra att hålla efter glappet med rationaliseringar och hårda prisförhandlingar för mediciner osv.

Nu när flera sjukhus måste förnyas blir det en skattehöjning och det är bra att man passar på när ekonomin kan bära det.

Mina kompisar inom landstingspolitiken som kan mycket mer än mig brukar trösta mig med att pensionsfonderingarna är ganska stora och att andra landsting ligger mycket sämre till. Det är en klen tröst att andra landsting får problem med pensionsutbetalningarna före oss om ekonomin viker.

Det politiskt obehagliga problemet om ekonomin sviktar är om det börjas letas efter grupper att rösta bort från att få vård och har jag förstått historien rätt är det mestadels en fråga om hur mycket ekonomin behöver svikta innan något sådant sker. De människor som redan nu lever i en sådan tankevärd är de som är ekonomiskt och socialt utslagna samtidigt som de ser hur andra grupper får statliga stöd.

Ingen alarmerande framtid, säger Bergman. Många håller inte med honom.

Sedan 7-kronorsreformen för ett sjukhusbesök infördes 1970 har ett akutbesök ökat i pris 57 gånger. Samtidigt som servicen har blivit sämre har annat som kan köpas för pengar ökat i pris 2-10 gånger. KPI-ökningen är 7-8 gånger. Enligt mitt minne vad länge på 70-talet patientavgiften på en akutmottagning 15 kronor och väntetiden var högst 2 timmar.
http://bengtdahlin.se/HoSstoryn2/filer_del2A/omvaerlden_2_3.html

Utan att vara någon expert på sjukhusekonomi förstår jag att systemet kommer att krascha i grunden. Bergman vet naturligtvis detta mer än någon, men biter sig fast i bordskanten med sin konsultfirma och har inte heller någon lösning på problemet. Inte ens ett förslag.

”Skatter är ett effektivt och billigt sätt att ta in pengar”. Vet Bergman inte att apparaten tar in så mycket skatt den kan? Skatterna är bland världens högsta. En skatteökning, oavsett vad den är inom, har inte så stor betydelse för det blir ett sådant läckage att det inte ger mycket mer pengar. Det är som att skjuta sig själv i foten.

Bergman påstår att finansiering med patientavgifter leder till större ojämnlikhet och det kan man ju tycka. Alternativet är i princip att gå från andra hållet och att låta patienterna själva, åtminstone de som inte har haft så stor inkomst, betala de dyra behandlingarna. Det är nog bättre än att höja patientavgifterna, vilket gör att väldigt många får frikort. Inom pensionssystemet närmar sig skillnaden noll mellan en garantipensionär med bostadstillägg och medelsvensson. Åtminstone kan de som har jobbat och slitit då få något tillbaka.

Patientavgifter är väl endast en delfinansiering som garanterar att den som besöker vårdinrättningen verkligen väger behovet mot insatsen.

Tack för en hoppfull artikel.
Vi får hoppas att Sveriges befolkning håller sig frisk och arbetsvillig framöver. Det kan behövas om vi skall kunna finansiera allas höga krav på välstånd.

Har vi råd med 100 miljarder i skattelättnader har vi självfallet råd med både sjukvård, utbildning, barn-och äldreomsorg. Allt annat är nys eller rättare politik. Problemet är att näringslivet kräver högre och högre vinster och att "slaktmaskinen" får gå i perioder. Därmed högre arbetslöshet och färre skatteintäkter. D v s näringslivets allt högre krav på vinster gör att skattebetalarna får betala dessa helt orimliga krav.

H, Civic, för låga skatter ger problem med att finansiera det som styrs politiskt, för höga skatter gör att det inte lönar sig att arbeta och lönar sig bättre att arbeta svart.

Om en ekonomisk försvagning hanteras genom högre skatter äts marginalen till för hög beskattning upp från två håll. Då finns risken att en högre beskattning får ekonomin att krympa ännu fortare och man får vartefter ett "grekland" där högre skatter beslutas och mindre pengar anländer till den gemensamma kassan.

Att vi redan låg högt verkar troligt då statens inkomster ökade när skatterna sänktes.

Minns ni när Svanberg skulle be amerikanska folket om ursäkt, genom att betona att BP visst bryr sig om "the small people". Lika korkat! Men så blir det när man befinner sig långt bort från medborgarnas vardag och teorierna sinar för var dag. Vad ska vi hitta på nu då blir den aktuella frågan som Reinfeldt och spinndoktorn talar om morgon, middag och kväll. Natten oxå?!

Re Magnus.
Håller med om högre skatter ....men om Du läser det jag skrev talar jag inte om detta.

Någon frågar om referenser. Jag hänvisar till min bilaga (4) till SOU 2012:2 Framtidens högkostnadsskydd (kan laddas ner). Där finns en utförlig notapparat.
Mitt bidrag syftar till att lyfta fram andra aspekter på de framtida utmaningarna för sjukvården än det starkt deterministiska ’ödesscenariot’, som ofta målas upp. Det innebär självklart inte ett kategoriskt avvisande av alla problem, vare sig dagens eller framtidens.
Om vi skall klara de problemen beror på hur vi underhåller och vidareutvecklar det system vi har. Den historiska utvecklingen under de senaste 25-30 åren visar på en betydande anpassningsförmåga hos systemet. Svensk hälso- och sjukvård har klarat att, inom ramen för en på det hela taget oförändrad andel av BNP, implementera nya medicinska teknologier, öka kvaliteten och förbättra hälsan. Detta har inte minst kommit den ökande andelen äldre till del.
Med min artikel här har jag främst velat uppmärksamma att det finns en livlig internationell debatt om dessa frågor, som vi i Sverige har all anledning ta del av.

Det är viktigt att sjukvården och hela den offentliga sektorn, som är världens största och dyraste men ej den bästa, effektiviserar och rationaliserar samt prioriterar sin verksamhet så att bättre välfärd till lägre kostnad levereras. Sverige har redan världens högsta skatteförtryck och skatter på arbete, kapital och produktion måste fortsätta att sänkas för att stärka konkurrenskraften, den offentliga sektorn får inte bli en kvarnsten som sänker företagens och arbetstagarnas konkurrenskraft i den globala ekonomin genom skyhöga skatter.

Den här artikeln borde skickas till varenda partiledare, innan de beslutar om åtgärder som går emot det som fungerat hittills.

Hur ekonomin ser ut i framtiden och hur vi senare löser problemen med eventuellt minskat ekonomiskt utrymme är svårt att sia om. Men under tiden ska vi inte ändra på det som fungerar utan utgå från detta om det uppstår problem.

Om jag förstått författaren rätt, så

1.Det lönar sig mest att låta den offentliga vården vara skattefinsierad och det blir mest rättvist. Kanske får man prioritera mer och undanta lyxproblem som t.ex. konstgjort befruktning, könsbyten o.dyl från skattefinansieringen?

2. Hälsproblem och vårdinsatser kan minska med kunskapsökningen och förebyggande hälsovård.

3. Den demografiska obalansen är tillfällig om vi inte blir fler unga. Den kompenseras ganska bra för närvarande genom ökade kunskaper, nya behandlingsmetoder, rationaliseringar och effektiva system. Vi behöver alltså inte bli fler av den anledningen.

För att illustrera med ett självupplevt exempel:

För 2 år sedan fick jag diagnosen bröstcancer och jag är mycket imponerad av hur cancervården fungerar och de effektiva systemen.

Jag gick till min husläkare med en knöl i bröstet. Hon var osäker på om den var godartad eller ondartad. Alltså ringde hon upp en onkolog på s:t Göran sjukhus som hon kände och blev lovad en tid för mig senast inom en vecka. Så skedde. Alltså inga dröjesmål! (Det är viktigt med en bra och ansvarsfull husläkare med kontakter. Husläkaren är spindeln i nätet)

Onkologen ordnade med en nogrann undersökning (mammografi, cellprov och blodprov). Därefter återbesök så snart provresultaten var klara. Cancerceller hade hittats även i skellettet och i lymfkörtlarna. Därefter remiss till Radiumhemmet på Karolinska sjukhuset där jag mottogs utan dröjesmål och efter kompletterande undersökningar sattes cellgiftsbehandling omedlbart in. Det var 6 cellgiftsbehandlingar med 3 veckors intervall och de visade sig vara mycket effektiv på mina typer av cancer, läkaren hade gjort en riktig bedömning. Jag har därför sluppit både operation och strålning. Jag får fortsatt behandling i form av tillväxthämmande antikroppar under ett par timmar var tredje vecka och förhoppningen är att de gamla cancercellerna så småningom dör eftersom de inte kan föröka sig.

Under denna tid har jag varit inlagd på sjukhus färre än 10 nätter sammantaget pga. risikabla biverkningar av cellgiftbehandlingen (akut brist på vita blodkroppar och utslaget immunförsvar). Sedan fick jag medicin som stimulerade bildningen av vita blodkroppar och jag behövde inga fler dyra sjukhusvistelser.

Varje cancerpatient får en kontaktsköterska som man ringa till närsomhelst om vilka fysiska som psykiska problem som helst och få hjälp och läkaren remitterar patienten till specialister om man skulle ha några problem på andra områden. Behandlingspersonalen är också mycket kunnig. Jag går också på regelbundna kontroller (datortomografi och hjärtundersökningar eftersom min medicin i värsta fall kan orsaka hjärtsvikt).

Jag är alltså mycket nöjd med remissystemet som är mycket effektivt,
personalens kunnighet och ansvar och
att slippa väntetider vilket är viktigt för ett bra resultat med enklare behandlingar, bra för patienten och bra för den offentliga ekonomin.

Nu forskar man dessutom på möjligheten att binda cellgifter till antikroppar vilket kommer att minska biverkningarna av cellgifterna kraftigt. Då angrips cancercellerna enbart och inte andra snabbväxande celler. Lycka till med den forskningen!

Cancervården och dess organisering är alltså en förebild för hela sjukvården!