Det är trygghetsnarkomaner som är otrogna

På Alla Hjärtans Dag (sic!) försöker PR-konsulten och affärskvinnan Dominika Peczynski marknadsföra sitt kommersiella företag, Victoria Milan, som något slags revolutionärt frihetsprojekt  Likt en osjälvisk upplysningsfilosof tar hon upp kampen för alla olyckliga partners som låtit sig förtryckas av nypräktighet, trygghetsnarkomani och betongtung moralism. Det känns ungefär lika trovärdigt som när engelsk skvallerpress försöker rättfärdiga det ena övertrampet efter det andra – hela vägen fram till illegal telefonavlyssning – med att man ”bara ger läsarna vad läsarna vill ha” och att man står ”den lille mannens sida mot makten”. Eller som när multinationella miljöbovar ägnar sig åt ”Greenwashing” och satsar lite nålpengar i några miljöprojekt för att döva sitt dåliga samvete. Eller varför inte som när man vägrar att se att det bakom myten om ”den lyckliga horan”  alltför ofta döljer sig en trasig uppväxt, drogberoende och trafficking.

Det skorrar lika falskt som skenheligt. Man behöver inte vara särskilt cynisk för att se att artikeln som ett smart PR-trick att locka fler betalande medlemmar till otrohetssiten och ett lika ohämmat försök att befria Peczynski från all skuld och allt ansvar för konsekvenserna av sin affärsverksamhet. Hela frihetsretoriken är ju inget annat än ett väldigt uppenbart försök att skriva ut avlatsbrev till sig själv.

För mig är inte otrohet i första hand en fråga om moral eller omoral. Det handlar istället om vilken grund man väljer att bygga sitt liv och sina relationer på: Ärlighet och ömsesidigt förtroende eller svek, dubbelmoral och livslögner. Jag har inga moraliska synpunkter på människor som lever polyamorösa liv – så länge de är ärliga, står för det och inte skapar förväntningar om något annat. Jag har inget problem med människor som lever i öppna förhållanden – så länge alla parter är med på det. Och jag har oerhört stor respekt för kärlekens och passionens kraft. Det är svårt att känna annat än djup beundran för kung Edward VIII som tog fullt personligt ansvar för sin kärlek till Wallis Simpson, utmanade den tidens inskränkta moral och i konsekvensens namn avstod från den engelska kronan. Och med två skilsmässor och några trassliga relationer bakom mig, är jag också mer än lite skeptisk till drömmen om livslång kärlek och moralkonservativa krav att till varje pris hålla samman familjen ”för barnens skull”. Verkligheten är dessvärre inte alltid så enkel.

Men otrohet, eller för att kalla det vid sitt rätta namn - ett med hjälp av Peczynskis tjänster i förväg noga planerat svek mot nära och kära - är något helt annat. Det kanske mest avslöjande avsnittet i hennes artikel är när hon gör reklam för en bok med ”69 idiotsäkra tips på hur man är otrogen utan att bli påkommen.”. Tydligare än så kan det inte sägas: För Peczynski handlar otrohet om att bedra och om att svika utan att bli ertappad. Och då ter sig genast otroheten som en något mindre heroisk handling.

En klok princip jag fick lära mig som informationschef lyder: ”Stå alltid för vad du gör. Och gör bara saker du är beredd att stå för. Offentligt om så krävs.” En lärdom av publika magplask som News of the World, kapten Francesco Schettini, Håkan Juholt, William Petzäll, Sven Otto Littorin och alla andra ”wheeler dealers” är ju just att den som kör dubbelspel, trasslar in sig och försöker lägga ut rökridåer, faller förr eller senare på eget grepp. Till slut är det inte handlingen i sig själv som är problemet. Efterhand blir istället sättet att hantera handlingen – och framförallt att försöka dölja den – det som steg för steg urholkar personens trovärdighet

Förfallet brukar följa ett förutsägbart mönster. Först kicken, sedan känslan av att man är osårbar och föraktet för nära och kära som inte kan – eller inte vill – se sveket. Och så fallet – och inte sällan självföraktet – när man ertappas med byxorna nere. Följt av ånger och löften om att bli en ny och bättre människa. Så kör man på några varv till, tills förtroendekontot slutgiltigt är övertrasserat, man straffat ut sig själv och förlorat en position eller en relation som man först nu inser att man absolut inte ville mista.

Det som för Peczynski är ett frejdigt och modigt uppror mot trygghetsnarkomani blir för mig snarare ett destruktivt självskadebeteende – och paradoxalt nog ett utslag av just den trygghetsnarkomani Peczynski så föraktar. För otrohetshistorier drivs ju just av feghet, konflikträdsla och en oförmåga att ta ansvar för konsekvenserna av sina egna handlingar. Det är ju bedragaren som är en den ynkliga trygghetsnarkomanen. Han – eller hon – vill ju behålla sitt trygga, men tråkiga familjeliv och vågar inte ta upp problemen med sin partner. Då riskerar ju fasaden att rämna och tryggheten att hotas. Det är rätt talande att Francesco Schettini – som bedrog sin fru, tog med älskarinnan som fripassagerare, bröt mot säkerhetsbestämmelserna, övergav skeppet innan passagerarna och skyllde på att han utan egen förskyllan kastades rakt ner i livbåten – nu med rätta får leva med epitetet Kapten Ynkrygg. För en fri och modig själ är han definitivt inte. Bara ömklig.

En riktigt fri och modig person, som tvingas konstatera att känslorna slocknat och relationen gått i stå, vågar utmana sina livslögner och väljer istället att sätta tryggheten på spel, lyfta fram det som inte fungerar i ljuset, och – om så krävs – att avsluta relationen. Fast rakryggat mod hade förstås inte gett något klirr i Victori Milans kassa, hela Peczynskis affärsidé bygger ju på att det finns trygghetsnarkomaner med behov av lite extra – men garanterat ofarlig – krydda i livet. Hon försöker få oss att tro att det både går att äta kakan och ha den kvar.

Det som inte heller passar in i Peczynski affärsidé är att det i varje otrohetsrelation finns två parter – en som sviker och en som blir sviken. Det hon också väljer att inte se är att den som sviker på ett område – och i synnerhet ett så centralt område som nära relationer – förmodligen är lika opålitlig andra områden. Man brukar inte välja olika livsstil på olika livsområden. Jag skulle nog tänka mig för två gånger innan jag gör ekonomiska affärer med en person jag vet är kronisk otrogen. Och som chef skulle jag definitivt undvika att anställa en notoriskt otrogen position i en nyckelposition. Både för den där gnagande känslan att om han har svikit sin partner, så kan han förmodligen svika mig med. Men också för att en person som lever ett dubbelliv lätt blir en säkerhetsrisk genom att riskera att hamna i klorna på utpressare. Det räcker ju faktiskt med att en grupp som hackerkollektivet Anonymous lyckas ta sig in i Victor Milans kundregister för att den risken ska bli högst verklig.

Jag har haft det tveksamma nöjet att få följa alltför många otrohetsaffärer på alltför nära håll. Mina erfarenheter skiljer sig dramatiskt från Dominika Peczynskis rosenskimrade bild av otrohetens förträfflighet. Det handlar till exempel av chefen som samtidigt höll igång relationer med fyra kvinnor som alla trodde att de var den ende. Det sprack när två av dem råkade lära känna varandra, kom på att de hade samma pojkvän och rusade upp på kontoret och hittade honom i full aktion med den tredje. Han sade upp sig på stående fot och valde att lämna stan för gott. Det handlar om flerbarnspappan vars fru tvingades inse att han inte bara hade en affär med chefens dotter utan också var inblandad i en förskingring (allt enligt tesen att man inte bara är opålitlig på ett område). Det handlar om den trasiga tjejen som inte trodde att någon kunde älska henne för den hon var och därför bara hade affärer gifta med gifta män – män som redan var ”upptagna” kunde ju inte heller svika henne. Och, paradoxalt nog, om kvinnan med ett så skriande bekräftelsebehov att hon kastade sig in i den ena affären efter den andra, men som blev fullständigt förkrossad när hennes partner bedrog henne. Bara för att ta några exempel.

Det är lätt att förstå varför Peczynski inte vill se otrohetens baksidor – då skulle hon ju få smolk i sin affärsmässiga glädjebägare. Men det är icke desto mindre kvalificerat självbedrägeri.

På en punkt är dock Dominika Peczynski en skarp nutidsobservatör. Jag tror hon har helt rätt i att det finns en otrohetstrend och att den är en spegling av större samhällsförändring. Skillnaden mellan oss är att jag ser problem med samhällsutvecklingen medan Peczynski enbart tycks se den som positiv.

Parallellerna med det samhällsklimat som rådde under romarrikets sista dagar eller i den franska aristokratin strax innan franska revolutionen (och som så träffsäkert skildrades av Choderlos de Laclos i Les Liaisons dangereuses) blir allt tydligare. Ett samhälle som väljer att göra personer som Katrin Zytomierska till kändisar, istället för att förbigå henne med den barmhärtiga tystnad hon förtjänar, avslöjar väldigt mycket om sig själv

Det vi ser är en utveckling mot ökande infantilisering, där fokus ligger på omedelbar behovstillfredställelse (instant gratification). Hedonism kombineras med en oförmåga att se - och ovilja att ta ansvar för - konsekvenserna av sina handlingar, en extremt självupptagen och narcissistisk världsbild (världen snurrar runt mig och det enda som räknas är mina behov) och en syn på andra som objekt snarare självständiga subjekt (andra är till för att tillfredställa mina behov och har inget värde i sig själv). Relationer tycks mer handla om vad andra kan ge mig, än vad jag kan ge andra. Och karriäridealet tycks mest handla om att slå igenom så snabbt och stort som möjligt. Hårt och långsiktigt arbete är hopplöst ute när man kan starta en blogg, vara med i dokusåpa, bli en ny Zlatan  eller bli kasta sig in i finansbranschen. Sedan väntar så mycket berömmelse, bekräftelse, pengar och sex man bara kan önska sig.

På alla områden tycks vi ha blivit besatta av ”Quick fixes”. Också för de svåraste existentiella problem finns enkla snabba lösningar som varken kräver ansträngningar eller livsstilsförändringar. Dåligt samvete för miljön? Köp lite närodlat eller några avlatsbrev i form av utsläppsrätter. Övervikt? Veckotidningarna är fulla av snabba mirakelkurer. Deprimerad? Ingen fara det är bara att be husläkaren att skriva ut lite Prozac. Gått slentrian i äktenskapet. Inga problem, det fixar man lätt genom ett besök på Dominika Peczynskis otrohetssite.

Det är bara att gratulera affärskvinnan Dominika Peczynski till att hon upptäckt och lyckats slå mynt av otrohetstrenden. Det är bara att imponeras av hur smart PR kvinnan lyckats utnyttja Newsmill för att marknadsföra otrohetssiten (och med denna artikel får ytterligare lite draghjälp). Och vad skönt för henne - och så tidstypiskt – att hon lyckats konstruera ett psykologiskt försvar som gör att hon slipper se konsekvenserna av sin affärsverksamhet – och befriar henne från personligt ansvar.

Hennes kunder – och i synnerhet deras nära och kära – är däremot bara att beklaga.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/43130

14 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Alla människor har rätt att ljuga, vara otrogna och på andra sätt göra vad de vill med sina liv. De som vill starta en affärsverksamhet som tjänar pengar på otrohet har all rätt att göra det. Jag har också all rätt att tycka att de som är otrogna är patetiska kräk. Bara svaga män utan ryggrad ljuger för sina partners.

Permalänk | Anmäl #2 John Nyzell, 2012-02-15, 16:19

En sak jag aldrig har förstått så är det ordet "trygghetsnarkoman", är inte narkoman ett ord för en användare av narkotika?

Trygghetsnarkoman ska väl snarare vara "trygghetsmissbrukare".

Permalänk | Anmäl #4 Bengt Stahl, 2012-02-15, 16:58

En mycket bra artikel, väl värd att läsa i hela sin längd. Det är som jag skrev i en kommentar på Pezcynskis artikel (förutom att hon bara har lurat Newsmill att göra reklam för sin bok/alternativt att de tillåter öppen reklam) - idag har även människor blivit varor som kan konsumeras, förbrukas och sedan kastas!

Permalänk | Anmäl #6 Viktoria Larsson, 2012-02-15, 19:20

Den som förordar och tjänar pengar på avtalsbrott har på ett utmärkt sätt presenterat sig själv såsom tillhörande en lägre stående sort som man bör undvika.

Permalänk | Anmäl #7 Robert Pettersson, 2012-02-15, 19:21

Kristian Hoyrup, #1: "Leif if you would like to discus the moral of Victoria Milan why don't you write an article about the swedish companies that produce weapons that are made to kill people. Start with SAAB. They make fighter plains that are build to destroy."

WHY? Nu handlar diskussionen om otrohet, bedrägeri, lögner och förfall, så VARFÖR ska han då diskutera SAAB??! Han kan vara emot otrohet OCH vapenproduktion, det ena utesluter inte det andra. Båda kan vara lika illa, men på olika plan. Det verkar som om du försöker avvärja kritik genom att få oss att fokusera på något helt annat som inte har med saken att göra som en del brukar göra med arga barn!

"Once you have done that, then you can discus the moral of a website that systemizes something that already happening."

Bestämmer DU Kristian, NÄR man ska få diskutera ett ämne och måste man uppfylla DINA villkor innan man får göra det?!
Förmätet!

Var och en kan ljuga och bedra, men får då ta konsekvenserna i form av avståndstagande och pariasstämpel. Var och en får göra vad denna vill med sitt liv, men har denne rätt att göra vad denne vill med ANDRAS liv - som har anledning att lita på denne??!

Nu, Kristian, kan du låta google översätta vad jag skrivit till dig. Är det något som är oklart, bara att fråga!

Leif Jansson en bra och fyllig artikel. Håller med i allting!

Permalänk | Anmäl #8 Ina Höst, 2012-02-15, 19:35

Åtta personer har kommenterat. Enligt Kristian #1 har fyra av dessa bedragit sin partner. Och ändå står kritiken mot otrohetssiten hög. Fy vilken dubbelmoral ni har...! Eller kanske han brister i sitt statistiska kunnande?

Själv håller jag med Kristian lite. VM-siten kan bara vara några gradskillnader i helvetet i jämförelse med vilken datingsite som helst. Vad hindrar den som vill vara otrogen att söka otrohetspartners i vilken kontaktsite som helst? Att kritisera VM känns nästan lite överreaktion.

Låt oss istället gå ut och kritisera alla som är otrogna. Kanske att det borde vara olagligt. Stenas? Nej, låt alla leva efter sina egna moraliska kompasser, och ta ansvar för sina beslut och handlingar. Och välj själv den väg du vill och kan stå för. Inför dig själv, och andra. Men moralisera inte för mycket över andra, som inte har samma kompass som du själv.

Permalänk | Anmäl #9 Mayo Mellberg, 2012-02-15, 20:19

Är det inte bara så enkelt att otrohet egwntligen är onödigt. Jag tycker i övrigt att det var uppfriskande att någon talar om vad det handlar om: dåligt självförtroende. En person med gott självförtroende kan hantera sitt liv utan att behöva dölja någon del av det. En person med gott självförtroende lämnar en relation som gått i stå eller är destruktiv. Något annat är bara slöseri med liv - sitt eget och den andras.

Permalänk | Anmäl #10 Carl Christer Pettersson, 2012-02-15, 22:42

Jag ser det inte som ett moraliskt problem att driva en affärsverksamhet som tillfredsställer en efterfrågan. Det är inte heller ett problem för samhället så länge verksamheten är laglig. Jag tycker diskussionen om moral borde handla om de som är otrogna, inte om de som driver en affärsverksamhet. Jag ser inte motsättningen i att vara trogen och monogam samtidigt som man arbetar med en site som erbjuder kontaktmöjligheter för människor som önskar vara otrogna. Det finns företag som profiterar på dödande, krig, elende, missbruk av olika slag med mera. Är svenska spel ett ont bolag exempelvis? Ska vi diskutera den VDns moral också eller? Vad ska vi säga om vapenindustrin. Visst tillverkar vi trampminor och säljer fortfarande? Snacka om att profitera på död och lidande. Dags att ställa ägare och ledning mot väggen!

Nej... Det funkar inte så. Företag finns därför att det finns en marknad. Kritisera att det finns en marknad och de som skapar efterfrågan ifall något ska kritiseras.

Permalänk | Anmäl #11 Johannes Westlund, 2012-02-15, 22:44

En liten undran.

Vad kostar det på Dominika Peczynskis sajt att bli kopplad till en som söker otrohet? En som söker renodlad sexuell penetrering?

Och frågan som då uppstår är, vad är skillnaden mellan Peczynski och en bordelmamma? Kopplerska som kopplerska.

Sex och pengar i utbyte brukar kallas prostitution. Ingen vet ju vad som händer i uppgörelsen mellan parterna.
Sajten Victor Milan hamnar definitivt i en tvivelaktig gråzon. Oberoende av om man anser prostitution ska legaliseras eller inte.

Det blir det lite skevt när Peczynski talar om helpräktig moralism som en hämsko på tillvaron för nutidsmänniskan och att gränslöst utbyte av sexuella tjänster därför skulle vara det som "piffar" livet.

Permalänk | Anmäl #12 Christina Lundqvist, 2012-02-16, 07:39

#12 Christina,

Så värst grått är det nog inte, om man inte menar moralgrått. Både TeliaSonera, taxibolagen och många fler, tjänar pengar på att hjälpa till att sammanföra personer, där en eller båda avser att utöva en kriminell aktivitet. T ex köp av sexuella tjänster. Inte brottsligt, ingen gråzon. Skulle hotellägaren bli straffad, för att han tar betalt för ett hotellrum, där två helt vanliga personer avser att bara ha sex, utan äktenskap och utan betalning? Knappast, eller hur? Lagen om köp av sexuella tjänster går inte att tolka som du försöker göra.

Detta handlar bara om moral. Och där är min uppfattning klar, man ska öppet kunna stå för det man gör.

Permalänk | Anmäl #13 Mayo Mellberg, 2012-02-16, 08:43

#13 Mayo Mellberg,

För mig handlar just detta inte om moral. Vad två människor beslutar sinsemellan är deras ensak..

Jag vill peka på något annat i ett bredare perspektiv. Hur oerhört viktigt det är idag att framställa sig som seriös och få en position som opinionsbildare och bli inkallad som expert till TV-soffan, även om man sysslar med de mest dubiösa verksamheter.

Hur man försöker genom retoriska grepp och genom att tala i termer av "helpräktig moral" få dem som vill hålla en hög moral framstå som akterseglade gamla mossiga reliker från en svunnen tid.
Om man vill vara en som räknas, måste man inse att det häftiga på arenan idag är att lära sig 92 knep för att kunna vara otrogen utan att upptäckas.
Detta sagt med en liten hånfull ton som ska få motståndaren att inse det förkastliga i moral och vem som är segrare i debatten.

Permalänk | Anmäl #14 Christina Lundqvist, 2012-02-16, 09:19

Artikeln är ju skitsnack rakt igenom, otrohet handlar inte om detta, otrohet är något biologiskt som vi har inom oss - hur trygg eller osäker man än är. Det är nämligen fördelaktigt att ha flera partners eftersom man då får fler avkommor och dessa för sedan beteendet vidare. Det finns flertalet studier som talar för detta - resultaten är dessutom väldigt tydliga.

Monogami är bara kulturellt och har därmed mindre betydelse, speciellt eftersom detta är ett relativt nytt påfund.

Permalänk | Anmäl #15 Andreas Larsson2, 2012-02-16, 22:51

#15 Andreas Larsson

Det är möjligt att otrohet är något biologiskt. Själva otroheten består av att man gör något utan den andre partnerns vetskap eller samtycke. Otrohet behöver inte innebära en sexuell handling.

Otrohet anses vara en moraliskt förkastlig handling. Etik är hur man praktiserar sin moral. Har man en svag etiskt ställning stukar man lättare under för de frestelser som är emot en moral. Så det ligger sanning i att dåligt självförtroende leder lättare till otrohet.

Normalt kommer inte en peson som är tillfreds med sin partner att vara otrogen. Det finns anledningar till otrohet som beror på att något inte är rätt i ett förhållande. Behov av trygghet i kombination med slumpartade förhållanden kan utlösa en otrohetsaffär.

Vad är det då som gör att man inte tar upp och diskuterar de som inte är bra i sitt förhållande? Förmodligen rädsla. Det kan vara rädsla att bli övergiven eller att man inte vill såra eller något annat.

Så att avfärda hela artikeln som skitsnack rakt igenom tycker jag är lite väl taskigt eftersom det inte finnas bara en orsak till otrohet. Sedan så finns det säkert både kvinnor och män som påstår att deras sexualdrift rent biologiskt är så stark att de inte kan nöja sig med en partner. Det är väl helt okej, men då ska det ske öppet och alla inblandade gett sitt medgivande och då handlar det inte längre om otrohet längre.

Permalänk | Anmäl #16 Göran Axelsson, 2012-02-17, 02:53

"I mina handlingar och val väljer jag vem jag skall vara."
Hur kommer det sig att nonchalans, respektlöshet, förmågan att lura andra har blivit häftigt? Det är en väldigt viktig fråga att börja fundera över. Vad har de människor som uppmanar till hyckleri, lögn och oansvarighet för agenda?

Permalänk | Anmäl #17 Patrick Sellman, 2012-02-17, 08:24