Biståndsdebatten får inte utgå från förlegade uppfattningar

Det finns väl ingen som tror att biståndet handlar om "ovillkorligt skyfflande".

Det mesta av pengarna förefaller ju hamna i fickorna på folk som deltar i verksamheten på olika sätt med Charlotte Petri Gornitzka själv i toppen på pyramiden.

Det som oroar mig är om vi över huvud taget kommer att ha råd med något bistånd. Misslyckas vi med att sänka arbetslösheten och få både ungdomar, invandrare och äldre att arbeta mer sjunker skatteinkomsterna medan utgifterna ökar. Misslyckas vi med att investera i ny energiproduktion osv innan oljan sinar i rask takt och energipriser skenar krymper den varuproducerande ekonomin och den tjänsteproducerande kan inte köpa lika mycket varor. Globalt sett måste det krympa då det inte går att göra mer än det finns fysiska råvaror, det går bara att i möjligaste mån ersätta dem med andra råvaror och arbeta smartare för att få mer ut av dem och det tar tid att göra sådana konstruktiva anpassningar.

Här hemma i östergötland svettas det i landstingspolitiken över att skatten kommer att höjas. Än så länge görs det för att sjukhusen är slitna och behöver förnyas och det är bra att det blir gjort medan vi har råd med det. Snart ökar dock vårdbehovet med de ökande äldre generationerna samtidigt som det skall betalas ut mer pensioner till landstingets f.d. anställda. Höjer man skatten för att fixa detta når man snart gränsen där det högre skattetrycket i sig krymper ekonomin. Vad skall då prioriteras? Pensioner eller vård? Vilka skall bli utan pensioner och vilka skall bli utan vård?

Sköter vi inte vår ekonomi finner jag det sannolikt att det blir tvärstopp på sådant som går att avveckla utan att det märks i den lokala vardagen. Invandring som inte är snabbt lönsam, vård för icke medborgare, bistånd, militära insatser utomlands, osv lär vartefter nollas och alla tjänstemän inom verksamheterna avskedas om vi får en depression.

Jag skriver "finner det sannolikt" och inte "tror" eftersom "tror" antyder att det är något man hoppas på.

Det bästa jag har hittat att hoppas på är att mycket av biståndet borde kunna ersättas av handel.

Det spelar ingen roll vad människor har rätt till, det spelar ingen roll vad det har skrivits för avtal, det spelar ingen roll vad som är humnat att göra, finns inte förmågan att göra det som är rätt, avtalt och mänskligt går det inte att göra.

Samhället måste vårda förmågan att fylla avtal och goda föresatser med innehåll. Om detta inte görs kommer bristen på förmåga att lösas genom konflikter om vilka som skall bli utan.

Det är korrekt, som många påpekat, att det finns en veritabel "biståndsindustri" , okänd för de flesta svenskar. När hänvisning görs till miljardbeloppen skall man vara medveten om att 90 procent utgår som "tekniskt bistånd" i form av kunskapsöverföring: i praktiken arvode och andra ersättningar till konsulter, vilka i allehanda konfigurationen, och i bäst fall i en hederlig offentlig upphandling vunnit kontraktet, som svarar för denna kunskapsöverföring. De är dessa internationella arbetare i vingården - och deras kompisar på hemmaplan i EU, SIDA, USAID, DFID etc - som har mest att förlora på minskat bistånd.

Ett riktigt stort bistånd är de pengar som invandrare skicker hem till släktingar. Om det blir lättare att hitta jobb, starta företag och karriär kan det synnerligen välriktade biståndet öka.

Bistånd som går via våra invandrare till deras släktingar utgör en stor del -helt riktigt. En del av vårt bistånd går dessutom diret till invandringen.
Ändå är det slöseri med resurser att ta emot behövande här i stället för att hjälpa behövande i deras hemländer.
Borde inte Sida synliggöra detta mer.

Ett problem är att det inte finns öronmärkta pengar, det finns bara pengar.

Antag att Sverige bekostar något som behövs i ett fattigt land med tveksamt styre. Det kan vara ett sjukhus, brunnar, kraftverk, skola, eller precis vad som helst.

Det är bra att folket i landet får det som de är i så stort behov av, och jag ifrågasätter inte detta alls, tvärt om! Vi är ett rikt land relativt sett, och vi har därför ett moraliskt ansvar att hjälpa andra som inte har det lika bra som vi själva.

Men samtidigt så finns det då inte längre något behov för regimen att avsätta pengar för detta ändamål. Då får de pengar över som de kan använda till annat, till exempel inköp av vapen, övervakningsutrustning, eller något annat som kan användas för att förtrycka befolkningen.

Detta är något som man bör tänka på när man planerar sitt bistånd, så att pengarna gör så mycket nytta som möjligt och riskerar att ställa till så liten skada som möjligt.

Detta är verkligen ingen lätt uppgift. Den som hittar en hållbar lösning på detta problem är värd att få Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne!

Överbetalda, lågpresterande tjänstemän vars huvudsakliga bidrag, som biståndsminister Gunilla Carlsson så träffsäkert beskriver, består av "...kurser, konferenser, resor och prat, prat, prat." (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3071&artikel=4917275)

Den mångtusenhövdade biståndsindustri som genomför det bilatera biståndet domineras av ett frälse vars behagliga liv befinner sig på ljusårs avstånd från de som enligt de biståndspolitiska målsättningarna ska bidra till att förbättra tillvaron för människor med outsägligt svåra levnadsvillkor.

I de flesta u-länder är staten den vanliga människans största fiende. Den legitimerar förtryck av medborgarna och dränering av resurser till förmån för de som sitter i 'maskineriet', antingen som politiker, byråkrater, militär, polis etc.

De från den svenska biståndsindustrin som nu energiskt försvarar sig alternativt kritiserar Carlsson är just de som använder dessa destruktiva, maktens institutioner för att förmedla bistånd.

Det är naturligtvis ett behagligt sätt att arbeta. Man umgås i rätt kretsar i resp mottagarland och kan under 'civiliserade former' diskutera teknikaliteter. Med vad som verkligen händer med de resurser som överförs har givarna i regel ytterst diffusa uppfattningar om. Och så länge ingen bråkar bryr man sig heller inte över hövan.

Genom lång och trägen träning är biståndsfrälsets artikulationsförmåga, som Carlsson antyder, väl utvecklad men så är också hyckleriet. När väl stormen blåst över är det 'business as usual'. Biståndsindustrins förmåga att motstå krav på förändringar ska verkligen inte underskattas.

Ett exempel på detta är en utvärdering av ett större biståndsprogram där jag själv deltog. Utvärderingsgruppens slutsats om programmet, som pågått under lång tid, var - kort uttryck - att det inte hade något existensberättigande. Dess bestående, positiva bidrag var marginella i förhållande till de resurser som gått in i programmet. Resultat av rekommendationerna? Ja, tio år senare fanns programmet fortfarande kvar.

Det krävs en radikal förändring, ett paradigmskifte, för att biståndet ska bli försvarbart. De 'peer-to-peer'-relationer som i viss utsträckning finns redan nu måste vidareutvecklas, dvs att biståndsinsatser utförs i samarbete mellan frivilligorgansationer, privata företag här hemma och mottagargrupperingar i biståndsländerna utan att låta sig fångas in och dräneras av statsmakterna.

Vid sidan av det bilaterala biståndet finns naturligtvis det multilatera stöd som kanaliseras genom EU, FN etc. Tyvärr tycks dessa resurser mest ha inneburit expansion av de multilaterala byråkratierna och interna belöningsexcesser. Det vore därför ytterst förvånande om några som helst positiva effekter uppstår utanför dessa institutioner.

Det förefaller på något sätt ironiskt om SD skulle bli Sidas bästa vän. Jag harf svårt att tro att det skulle bli så.

Själv håller jag på att det måste ordnas fler produktiva arbetsplatser även om det kräver etablering av underbetald industri som bara klarar av att betala underklasslön i konkurrens med kina. Det vore vidrigt att dumpa människor som har kommit hit, det kommer inte att gå att försörja dem med bidrag när ekonomin krymper och vill man locka hit experter och riktigt duktiga entreprenörer är det svårt att sortera och mycket humanare att ha uppgifter som funkar för alla även om ekonomin är svag.

Apropå att konkurrera med Kina är det schysst om vi kan producera sådant som de behöver och sedan kan vi handla för att få det vi behöver. Går det riktigt bra ger det ett överskott som kan beskattas och blir det överskottet tillräckligt stort kan en del fortsätta skänkas bort via Sida osv.

Det borde vartefter bli viktigare att biståndet leder till utvecklingar som är ekonomiskt gynnsamma för alla inklusive oss själva, annars upphör det förr eller senare.

Apropå att ekonomier växer och krymper så fick vi nödhjälp från utlandet innan vi fick fart på vår egen industrialisering. Dock betydde det säkerligen mer att det lånades pengar till järnvägar och att utländskt kapital investerades i Sverige för att utnyttja våra billiga råvaror och billiga arbetskaft.

Lite träligt att min svartsyn om den sannolikaste framtiden får mig att hamna parallelt med SD i många verklighetesbeskrivningar. Men att det är politiskt dåligt och belatsar mig med en risk för dåligt rykte löser inte de faktiska problemen.

"Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att för mig är det en självklarhet att om det svenska biståndet verkligen inte gör nytta i våra samarbetsländer så förväntar jag mig som Sidas generaldirektör ett uppdrag att fasa ut det befintliga samarbetet."

Men, är det inte ditt jobb att se till att pengarna gör nytta, eller har jag missat något. Har du ingen koll på om biståndet gör nytta?

Som jag ser det: Man ta pengar från fattiga i Sverige och ger till rika i andra länder.

Biståndet till Johan Rockström!

Klimathotsprofitörerna var tvungna att skffa sig större rockfickor för alla de miljoner SIDA stoppat i deras fickor. Ett hjärtligt lycka till med utvärderingen och nyttan med dessa 100.000.000 kr de nu kan åka och surpla paraplydrinkar för på någon exotisk badort.

Vi kommer få läsa nån rapport med en massa snömos om #klimatarbeten" och hållbar utveckling" utan att bevisen om vare sig nytta eller måluppfyllnad kommer att kunna uträknas eller mätas.

Fy fasen vilket skämt hela klimathotsindustrin är. Bara att acceptera ordet "klimatarbete" eller "klimatsamordning" är att ställas med diagnos skogstokig!

Som mynmdighetsvhef så väljer man ju naturligtvis vad man vill tala om och inte,

Att lägga många hundratusen på att restaurera palestinska kulturbyggnader när vi här hemma människor utan tak över huvudet är bara sjukt. Stoppa eländet.

SJ kan inte komma i tid mellan Göteborg - Stockholm och vi skänker bistånd till Kina så dom kan bygga fler MagLev-tåg...

Artikeln slutar med: "Det svenska biståndet, baserat på lång erfarenhet och stort mått av förnyelse, ligger i framkant i internationell jämförelse."

Detta ger mig obehagliga aningar. "Förnyelse", "ligger i framkant". Vad ska vi egentligen tolka in i det?
En generaldirektör försvarar sin inkomstbringande sysselsättning och ser inte hur hon dränerar landet på inkomster. Ruskigt.

"inom vårt arbete mot korruption försöker vi ständigt sträva efter att arbeta nydanande och med innovativa metoder." står det i texten.

Brr.. Otäckt igen. Undra vilka innovativa metoder det handlar om eftersom någon minskad korruption inte står att upptäcka.
Går det någon krona till en behövande överhuvudtaget

Då skattepengar ska användas till att bygga ett fungerande samhälle, och biståndet inte krävs för detta bör biståndet vara privatiserat och frivilligt.

Fördelarna är många:
1. Insynen ökar (vem ger till en privat hjälporganisation utan insyn?)

2. Fusket/korruptionen minskar (annars minskar bidragen snabbt, se t.ex. Röda Korset),

3. Folk ger i de perioder i sina liv när de har ekonomisk möjlighet (och inte är tvingade att ge när de till exempel köpt hus och har småbarn hemma)

4. Folk ger till de som de vill ge till (vissa vill ge till svältande i Afrika, andra till palestinier eller sopbergsbarn i Sydostasien)

Låt biståndet vara frivilligt. Först då kommer biståndet göra nytta.

Maken till dravel om 'bistånd' som artikelförfattaren, tillika Sidas generaldirektör, framför har undertecknad inte hört sedan debattvågorna i frågan blossade högt under 70-talet!

Allt bistånd som inte kontrolleras fullt ut att det kommer i rätta händer och används på rätt sätt skadar snarare än hjälper de biståndet är tänkt att hjälpa.

Sidas generaldirektör är den som själv utgår från redan på 1970-talet förlegade uppfattningar. Det viktiga är hjälp till självhjälp. Detta kan som på många sätt dock är Sidas sätt ett av de sämsta när det gäller av generaldirektören Zambia, Rwanda m.fl liknande Sidaprojekt. Det man hör av flyktingar och andra invandrande från länder där Sida varit verksam är skrämmande.

Jag är moderat. Har inga pengar att avvara. Men om jag hade haft det är det bara tre olika verksamheter jag skulle stött:
* Läkare utan gränser. Jag bryr mig inte om var flertalet av läkarna står politiskt. De gör ett mycket bra arbete och hälsan kommer före välfärd i övrigt. Utan hälsa kan miljarder ösas in i offentliga strukturomvandlingar som inte tar hänsyn till att offentlig verksamhet inte nödvändigtvis behöver se ut som vi svenskar tror.
* Missionsskolor. Jag bryr mig inte om om det är kristna eller muslimska missionsskolor. Jag bryr mig mer om att de som kommer hit berättar att det är en av de få verkliga vägarna ut ur fattigdomen för många speciellt unga kvinnor från fattigaste miljöerna att få lära sig läsa och stöttning att söka kunskap själva.
* Vattenprojekt som utan att ta I-landslösningar söker hjälpa till att hitta vatten, rent vatten, när där människor bor. Flera sådana projekt fördärvades när Sida kom in i bilden under 1970-1990-talet.

Förlegat tänkande är vad Sida står för. Utöver detta så har det bildats som någon ovan skrev en biståndsindustri. Tyvärr. För om pengarna som Sida haft att fördela under åren hamnat rätt, vilket de definitivt inte har i alltför många fall, så hade detta inte inträffat.
Alltför mycket har hamnat i korruptionshänder och annat har gått fel för att man inte gjort sin hemläxa. Varken historiskt, geologiskt, undersökt biotoper och lokalt klimat, strukturellt eller ens mänskligt.

Om bistånd kommer till de som behöver och inte försvinner på vägen, så är det motiverat med bistånd. Men inte motiverat att Sida finns.

Jag anser att ett bra bistånd ges till ett land som inte hålls nere av I-länder. Många länder vi skänker bistånd till benämns U-land men är det inte längere (bra exempel i en kommentar ovan är Kina). I andra fall skänker vi bistånd till länder som saknar förmåga att komma ikapp västvärlden på grund av flera orsaker. De två främsta är: 1) Skyddstullar (för att skydda vår egna inhemska marknad från konkurrens från u-länder). 2 lån (som västvärlden ordnade med till extremt låg rörlig ränta och som sedan, när räntan gick upp, satte u-länder i en skuldfälla). Avskaffa eller åtminstone sänk skyddstullarna avsevärt och skriv av lånen. Det tror jag skulle vara mer effektivt.

Oj vad bra att Sidas GD äntligen försöker hyfsa debatten. Att NM-mobben är som de är kan man ju inte göra något åt men man kan ju tycka att några funderingar borde man ju ha innan man vräker ur sig sin bitterhet och kunskapsbrist.

Vad är "biståndsindustrin"? Jag funderar och funderar men fattar faktiskt inte vad som menas.
Menar man att biståndspengarna skall skickas till folk som inte har en susing om hur komplexa projekt fungerar? Det är ju ungefär som att be ett gäng barnskötare konstruera JAS, eller låta en sopåkare göra hjärtoperationer. Inget ont om dessa yrkesgrupper men jag antar, mot förmodan dock, att min poäng är klar.

Eller menar man att dessa skall åka till fattiga länder utan skälig lön och ersättning? Så att de inte kan betala sina omkostnader hemma och missa några års pension?

Eller menar man att man bara skall rekrytera folk som jobbar något år som volontärer och sedan åker hem? Det finns starka skäl att många givarländer och organisationer inte längre skickar volontärer. Tänk er själva hur det skulle vara att arbeta på en arbetsplats och varje år kommer det en ny nisse utan kulturkompetens eller kunskap. Frustrerande, eller hur?

Att arbeta med bistånd idag är ett profesionellt arbete. Man kan inte möta kraven om man inte har kunskap och erfarenhet. Så enkelt är det. Det som kallas "biståndsindustrin" är inget annat än ett retoriskt påfund från de som inte gillar bistånd överhuvudtaget och som sådant är det ytterst smaklöst.
Men visst, jag kan ju som pacifist, hävda att svensk militär hör till det militärindustriella komplexet och bara är där för att tjäna pengar och leva på skattepengar. Det har de hållit på med sedan 1814... Självklart gör jag inte så, för jag har ändå lite ära och klokhet i kroppen.

I övrigt är det uppenbart att ingen som kommenterar har en susning om hur bistånd fungerar och inte ens när Sidas GD försöker förklara orkar man läsa och reflektera. Men läser man rubriken en gång till så får man en hint om var NM-mobbens problem ligger.

Om vi funderar lite... hur länge kan en diktator styra sitt land utan stöd utifrån?

Tja, förr eller senare kommer diktatorn att avsättas, om levnadsförhållandena blir så usla att folk inte har något att förlora.

Ju mer pengar som omvärlden ger till landet, och då oftast direkt till diktatorns budget, desto längre klarar han av att hålla sitt strypgrepp på landet.

Om vi leker med tanken att vi inte givit något bistånd till diktaturer sedan andra världskriget... hur många av dessa diktaturer skulle då ha fortsatt vara diktaturer idag? Gissningsvis inte särskilt många. Vissa kanske skulle klarat sig.

Jämför detta med den enorma demokratiska utveckling som det bistånd vi har givit har lett till. ALLA dessa diktatorer som via bistånd har uppmuntrats att inrätta demokratiskt styre i sina länder. Som tolererar opposition. Som släpper sina politiska fångar. Som låter pressen skriva någorlunda fritt...

Jaså dem. Sanningen är naturligtvis att detta inte varit vad som skett. Om bistånd gav demokrati skulle världen vara demokratisk idag, och förutom akuthjälp vid svält och liknande är demokratiutveckling är det enda som vad jag förstår de svenska skattebetalarna vill betala för. Fungerar det inte, så lägg ned hela cirkusen. Det är inte som om vi har råd med den i alla fall.