Ryskt veto i Syrienfrågan, ren realpolitik?

För den västerländske läsaren kan det utan tvivel tyckas vara smått obegripligt varför ryssar och kineser inte vill ställa sig bakom en tämligen återhållsam FN-resolution med tanke på det eskalerande våldsbruk som nu sker i landet. Som flera analytiker redan påpekat beror de båda stormakternas agerande framförallt på att man vill undvika att få liknande resolutioner kring egna oroshärdar såsom i Kaukasus och Tibet. Ekonomiska incitament finns likaså i Moskvas fall, man vill av förståeliga skäl inte riskera den syriska miljardordern på ryska flygplan som kom till allmän kännedom i förra månaden. Detta är faktorer som kan tyckas småsinta ur ett moraliskt perspektiv, utan tvekan så. Dock är det ett vedertaget faktum, något som Machiavelli slog fast redan på 1500-talet, att realpolitik och framförallt maktpolitik inte alltid följer moralens vägar.

Detta är inget som är synonymt med enkom det auktoritära styret i Ryssland under Putins inflytande och diktaturen Kina utan är förekommande även i demokratier, även om demokratier i vanligtvis försöker ge sken av deras agerande har högre moraliska skäl än krass profit eller egna strategiska intressen. Den amerikanske författaren William Engdahl kom ifjol med den något kontroversiella teorin att den arabiska våren underblåses av amerikanska geostrategiska intressen och inte på något vis av högre moraliska eller idealistiska ideal. Han menar att USA: s agerande i exempelvis Irak men framförallt Afghanistan tjänar ett högre maktpolitiskt intresse i vilket exempelvis Kabuls styrelseform är av underordnad betydelse. Ett exempel på ett dylikt agerande är hur Saddam Hussein sågs som ett verktyg mot Iran på 80-talet så länge han gick att styra. När så inte längre var fallet och han var till mer besvär än nytta varpå han plockades bort i vågsvallet av 9/11 som gav det casus belli som behövdes och efterlysts av hökar i den amerikanska ledningen såsom Paul Wolfowitz och Dick Cheney.

Att Pakistans säkerhetstjänst ISI i dagarna rapporteras stödja talibanrörelsen i Afghanistan är ett exempel på pakistansk realpolitik. Islamabad vill helt enkelt säkerställa att man har ett reellt inflytande i sitt instabila grannland den dagen då Väst drar sig ur. Frågan är emellertid menar Engdahl om USA:s baser i Centralasien verkligen kommer att avvecklas? Han menar snarare att Washington i realiteten bryr sig föga huruvida Afghanistan blir en fungerade demokrati eller ej, utan huvudsyftet är rent geostrategiskt, att flytta fram sina positioner och bygga ett brohuvud i Centralasien riktat mot ryska och kinesiska intressen i regionen. William Engdahl, trots varandes amerikan, menar sålunda att Ryssland har en mycket viktig roll att spela som stabiliserande kraft i regionen mot vad han definierar som en farlig unilateral amerikansk utrikespolitik.

I Moskva har man också en syn på omvärlden som av förståeliga skäl tenderar att kontrastera mot västvärldens. Ryssland har en tendens att dela upp omvärlden i utlandet och ”det nära utlandet”, det senare är en benämning på den ryska intressesfären till vilken hör de forna sovjetrepublikerna och vad som var Sovjetunionens närområden. Exempelvis stödde Ryssland aktivt Norra Alliansen i deras kamp mot talibanerna innan den USA-ledda invasionen 2001, enligt devisen ”min fiendes fiende är min vän”. Någon spill over-effekt av militant islamism in i Uzbekistan och Tadzjikistan tjänade inte ryska intressen.

När den av Väst understödda resningen mot Muammar Gaddafi skedde i Libyen, ett land som Ryssland och tidigare Sovjetunionen haft nära band till under dennes regim, försökte Ryssland in i det sista att sträva emot involvering utifrån, utan framgång. Samma sak skedde i Kosovo där Väst fullkomligen körde över både Ryssland och Kina diplomatiskt, och därtill bombade den kinesiska beskickningen, åtminstone officiellt av misstag även om kineserna må ha hävdat motsatsen. För ryskt vidkommande var hanteringen av konflikten i Kosovo en ytterst viktig symbolfråga givet Rysslands nära band med sina serbiska slaviska bröder. NATO:s involvering var sålunda en diplomatisk förnedring inte bara av Jugoslavien utan också i allra högsta grad utav Ryssland och Kina.

Problematiken då var i mångt densamma som nu i Syrien, och Rysslands och Kinas diplomatiska ställningstaganden måste ses ur en vidare kontext för att man skall få någon förståelse för vad som kan tyckas vara ett svårförklarat agerande ur ett moraliskt perspektiv eller förenkla bilden genom att enkom försöka se detta som ett uttryck för krassa ekonomiska intressen eller sårad nationell chauvinism.

Ryssland har också ett geostrategiskt dilemma i fallet med Syrien då man sedan det Kalla krigets dagar har en stor flottbas i Tartus, en bas som man under senare år renoverat för att kunna ta emot större örlogsenheter. Denna bas har sedan Sovjetunionens kollaps kommit att få ökad betydelse för den ryska marina närvaron i Medelhavet eftersom den gamla traditionella flottbasen för Svartahavsflottan i Sevastopol numera är föremål för arrende då den nuförtiden är belägen i Ukraina med vilket relationerna som bekant stundom varit ansträngda. Om al-Assad och Baath-partiet skulle förlora makten i Syrien är det sålunda troligt att den regim som tar över kommer att grusa det ryska inflytandet i landet, förutsatt att landet inte störtas in i en Libanon-liknande situation á la 1975, något som inte kan uteslutas.

Oavsett innebär båda scenarion att Ryssland förlorar nödvändig strategisk position i regionen. Ergo försöker Kreml att tillse att någon utländsk involvering inte kommer till stånd. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov sägs ha fått garantier av Bashar al-Assad att denne är fullkomligt dedikerad på att stoppa våldet och inleda dialog med oppositionen. Hur uppriktiga dessa garantier egentligen är kan bara spekuleras i. Sedan återstår därtill frågan vilka oppositionen egentligen är och hur enad denna är? Hur praktiskt genomförbar är en dialog i dagsläget? Dock spelar al-Assad ett högt spel om han inte stryker Ryssland medhårs, Syriens vänner är idag väldigt få. Att blåljuga för den ryske utrikesministern och därmed få Ryssland att stå med det moraliska hundhuvudet ligger vare sig i Moskvas eller Damaskus intressen. Frankrikes president Nicolas Sarkozy som drev på hårt för omvärldens aktiva deltagande i störtandet av Gadaffi i Libyen har uttryckt sig i starka ordalag om det omoraliska i Rysslands och Kinas agerande i Syrien. Utan tvekan kan agerandet tyckas vara tveksamt men som redan nämnts, sällan sammanfaller moral och ideal när real- och maktpolitik kommer på agendan, då råder andra normer. Ryssarna menar att Sarkozy framstår som kolerisk och behöver sansa sig och försöka se saken ur ett vidare perspektiv. Förre ryske utrikeministern Jevgenij Primakov påpekade i Rossiskaja Gazeta 6/1 att:

”Syrien har blivit ett offer främst för att det står nära Iran. Att få bort den nuvarande regimen är en del av planen för att isolera Iran.”

Sålunda måste situationen i Syrien sättas i en vidare geostrategisk kontext. Det har vidare spekulerats i att Vladimir Putin vill utnyttja konflikten i Syrien för att vinna inrikespolitiska poäng, inte olikt Sarkozys agerande i Libyenfrågan. Det må finnas ett visst mått av sanning i dessa påståenden, men den ryska hållningen har som redan påpekats långt mer allvarliga och betydelsefulla grunder än populism i inrikespolitiken. Primakovs iakttagelse att den syriska regimens nära band till Iran och Hizbollah-rörelsen i Libanon stigmatiserar Damaskus har större signifikans. USA, Saudiarabien och Israel har utan tvekan intresse av att i görligaste mån grusa Irans framflyttade positioner i Mellanöstern och om man kan störta Baath-partiet och al-Assad i Syrien minskar Irans geostrategiska manöverutrymme högst avsevärt. Samtidigt är det ett högt spel om man underblåser vad som nu mest kan liknas vid ett inbördeskrig i Syrien. Skulle landet hamna i en situation som den som Libanon gjorde 1975-1990 är risken för en destabilisering av hela regionen uppenbar med spill over-effekter in i Libanon och Irak, vilket även i förlängningen kan involvera Iran. För Israels del är det sålunda frågan om det ur ett säkerhetshänseende inte är bättre med ett ”stabilt” Syrien än ett Syrien statt i kaos?

Med detta skall inflikas att någon moralisk värdering inte läggs i begreppet ”stabilt” i detta fall utan enkom ur maktpolitiskt hänseende. USA:s uttalanden efter det ryska och kinesiska vetot har ur al-Assads perspektiv målat in honom i ett hörn, USA:s FN-amassadör Susan E Rice har uttryckt att ”Dina dagar är räknade” och senator John McCain har ventilerat ståndpunkten att USA bör beväpna den syriska oppositionen. Kritik av al-Assads agerande är fullkomligt legitim, att ställa en stad som Homs med civila under artilleribeskjutning är ytterst tveksamt ur folkrättsligt hänseende men skiljer sig inte från Israels agerande i Gaza under Operation Gjutet bly, Georgiens beskjutning av Tschinvali under det korta kriget i Abchazien 2008 eller Rysslands agerande i Groznyj under de båda krigen där etc.

Strid i bebyggelse är mycket svårt, i synnerhet då tung materiel är involverad, även om hänsyn i görligaste mån skulle tas till civila. Vad som dock i än högre grad komprometterar den syriska regimen är hur syriska regeringstrogna milismäns dödat civila med blankvapen, något som näppeligen kan kallas som oundvikliga skador orsakade av militära operationer. Detsamma är de rapporterade medvetna angreppen mot sjukvårdspersonal som strider alla former av juridisk och moralisk rätt. Detta agerande urholkar all kredibilitet för al-Assad och regimen bör inse att striden inte förs enkom i Syrien utan också propagandamässigt på ett internationellt plan.

Syriska oppositionellas krav på utländsk invention likt fallet i Libyen torde dock vara tämligen orealistiska, även utan det ryska och kinesiska diplomatiska stödet till Damaskus. Den syriska försvarsmakten är avsevärt starkare än vad den libyska var, och risken för att ett ingripande störtar Syrien in i ett trauma av libanesisk modell alltför uppenbar. Låt oss hoppas att Bashar al-Assad tar utfästelserna till Sergej Lavrov på allvar och inte tar Moskvas veto som ett carte blanche för att likt sin far Hafez al-Assad att fullkomligt krossa oppositionen med militära medel. Ryssland har investerat en stor del av sin diplomatiska trovärdighet i Syrien och det ligger sålunda i både Damaskus och Moskvas intressen att situationen lugnas ned och att Moskva och Beijing inte får stå med hundhuvudet om situationen eskalerar än mer.

Dennis Andersson (10 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/43102

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Otroligt bra skrivet. Tack för en djupgående och klargörande bild av situationen för Syrien.

Permalänk | Anmäl #1 Henrik Fridén, 2012-04-14, 11:43