Rätt att strypa Sida-bistånd till ministerier

Sedan svenskt bistånd till Tredje Världen inleddes via dåvarande NIB (Nämnden för internationellt bistånd) under ledning av Ulla Lindström omkring 1960, har vi genomgått ett antal generationer av biståndsdoktriner och metoder. Den första var "bistånd på mottagarens villkor", ofta till ett antal disparata projekt. Detta följdes av sektorsbistånd med krav på en generalplan för sektorns utveckling. Exempel på sektorer är skola, hälsa, vatten, infrastruktur och jordbruk. Sedermera har också mer generella budgetstöd tillämpats.

Efter Berlinurens fall och därmed mindre konkurens om inflytande mellan Väst, Öst och Alliansfria rörelsen, har biståndet blivit alltmer samordnat mellan de stora nationella biståndsorganen, Världsbanken, FN-systemet och ledande NGOs (Non-Governmental Organisations). Det är vanligt att en givarorganisation verkar som samordnare mellan mottagande ministerium och de andra givarorganen och metoden är att ställa krav på en utvecklingspan för sektorn och med tillhörande handlingsplaner för delsektorer och verka för att varje biståndsorgan ska fylla en lucka i handlingsplanerna. Samordaren medverkar som regel i framtagningen av generalpan och handlingsplaner.

Sida har haft som metod att sätta in sina anslag på ett konto i ministeriet och följa upp att användningen sker i enighet med det årliga avtalet för verksamheten. Denna metod har syftat till ett eget ansvarstagande för att genomföra avtalade program, alltså ett slags stärkande av den egna kapaciteten i genomförande. Denna metod har inte varit lyckosam och pengarna används inte bra. Jag har själv varit verksam som rådgivare i Utbildningsministeriet i Mocambique med bl.a. ansvar för att stödja ministeriets genomförande av Sidas stöd. I stort sett varje dag kom förfrågningar om att använda bankkontot med Sidas pengar för utgifter som inte gynnar skolorna. Ansökningarna om pengar till felaktiga ändamål var av två slag. Det ena var direkt koorumperade egenintressen. Det andra var att spendera pengarna för ministeriets  inåtblickande verksamhet i stället för till verksamhet i skolor. Ett exempel på korrumperade ansökningar är när man vill göra inköp till skolor i avlägsna provinser av t.ex. kopieringsmaskiner, bilar  eller cement för byggnader.

Att köpa cement var populärt för ingen på Sida reser ut för att kolla något bygge och cementen kan säljas vidare så att den ansvarige i ministeriet tillsammans med någon korryfé i provinsen kan dela på vinsten. Cement var en starkare valuta än den nationella valutan (Metical) i Mocambique på nittiotalet. Ansökningar om pengar för att skicka ministerietjänstemän på kurs eller köpa bilar eller kontorsutrustning och datorer till ministeriet strömmade in. Det var svårt att hejda att alldeles för mycket pengar gick till ministeriet i stället för till fältet och det är mycket negativt. Det har bidragit  till att bygga upp monstruöst överdimensionerade och ineffektiva och kostsamma ministerier, vilka försöker att styra all verksamhet i periferin med central "micro mangaement". Det är ganska orimligt att varenda blyertspenna till en skola i provinsen ska köpas av ett centralt minsterium, särskilt när varken telefonlinjer eller transporter fungerar och det är legio att den ansvarige inköparen begär pengar för att att gå på kurs i England eller Brasielien för att skola sig i att sköta sin uppgift. Sida har sedermera börjat verka för att krympa monsterministerier och blicka mer mot fältet.

Idealet vore att avtalen sker med ministeriet enligt uppgjorda planer men att ministeriet sedan inte ska ansvara för genomförande. Pengarna bör sitta på ett konto som tillhör Sida och där en ansvarig handläggare på Sidakontoret på Sveriges Ambassad ansvarar för utbetalnngar, Eventuellt kan delegering av utbetalningar ske till enheter på fältet och med noggrann revision och uppföljning. I många fall kan stödet gå direkt till konumenter. Ett exempel på detta är att Sida en gång i tiden gav cirka åtta miljoner om året för skolboksstöd till Mocambique. De stödde ett statligt skolboksförlag, ett statligt  tryckeri och en statlig distributionsfirma för skolböcker. När tryckeriet hade tryckplåtar hade det ingen tryckfärg och när de hade tryckfärg hade de inga tryckplåtar.

När distributionsfirman hade bensin hade de inga reservdelar och när de hade reservdelar hade de ingen bensin. Myckt få barn fick några böcker för de åtta miljonerna. Sällan har så många skattebetalare gjort så lite för så få. Mitt förslag var att förlaget skulle få låna pengar för att kunna beställa tryckning i vilket tryckeri de ville, hemmavid eller i Sydafrika och att förlaget sedan säljer böckerna till enskilda köpmän (oftast indier), vilka får sälja dem vidare till distrikten med en bestämd avans t.ex. tjugo procent. Biståndspengarna går till distrikten för deras inköp av böckerna. Köpmännen har tillgång till egna lastbilar som fungerar.

Distrikten delar sedan ut böckerna till skolorna. Sida ställde sig tveksamt till förslaget men Världsbanken nappade på det och genomförde det och för första gången fick alla barn i klass ett och två egna skolböcker och detta till en lägre kostnad än Sidas skolboksstöd. Detta är ett exempel på att ge stödet så direkt till konsumenten som möjligt och att förlita sig på att enskilda företag verkar där det finns köpkraft. Konsumentstöd är helt förenligt med samordnat sektorsstöd enligt generalplaner och handlingsplaner. Det kan användas i alla sektorer. I stället för att stödja brunnsborrning genom ett vattenministerium kan biståndsorgan förbinda sig att långsiktigt betala bybornas vattenräkningar i områden där det saknas kontanter. I så fall skulle säkert något företag satsa på att bygga ut vattendistributionen eftersom det finns en säker intäkt. Samma sak gäller kanske stöd för utsäde till bönder direkt till  byarna och utan ministerellt genomförande. Ministeriets roll begränsas till programavtalet för sektorn.

När det kalla kriget fortfrande var hett ville Sverige med Olof Palme i spetsen slå en kil mellan Väst och Öst med den Alliansfria rörelsen som själva kilen. Det gällde då att skaffa bundsförvanter och dessa var främst Östafrika,Mellanamerika och Indien. För att få bundsförvanter fordades en diplomati med generösa gåvor. Doktrinen om "bistånd på mottagarens villkor" passade denna diplomati. Man köper inte bundsförvanternas stöd genom pengar till det civila samhället utan genom pengar till stater. När jag arbetade i Tanzania 1984 kom Olof Palme på besök. Ett stort antal svenska biståndsarbetare begärde ett möte med honom på Sveriges ambassad. Palme lovade att ställa upp men han fick sedan diplomatisk snuva och ställde in mötet.

Bakgrunden var att många biståndsarbetare var mycket frustrerade över att Sidapengar försnillades av ministerietjänstemän och att det inte fanns något intresse hos mottagarna att få fart på verksamheterna. kapitalförstöringen av bilar, maskiner ochannat var enorm. Körs bilen slut på två månader så var det bara att be Sida om en ny. Att stödet till Tanzania rörde sig om diplomatiskt fjäsk för en bundsförvant och inte var seriöst stod klart för alla. Den svenska propagandan som gjorde gällande att Nyerere var en demokrat var minst sagt förljugen. Det fanns ingen fri press, ingen yttrandefrihet och ingen tillåten opposition i landet. Efter denna inledning av svenskt bistånd med så stark inriktning mot stater är det svårt att göra en helomvändning och satsa på det civila samhället med konsumentstöd och förlitande på enskilda förtag i genomförandet. Hela metodutvecklingen och traditionen inom Sida bygger på ministerialismen och det är en tung koloss att vända.

Gunlla Carlssons initiativ är en början till vändning av kolossen och mycket välkommet.

När Världsbanken genomdrev strukturanpassningprogram i Mocambique med bland annat krav på konvertibel valuta, hårdbantning av statsutgifter och avskaffande av statliga monopol skrev Henning Mankell i Aftonbladet att han gick ut och ylade av ilska i den mörka natten i Maputo mot Banken för  att barnen inte längre fick skolböcker och människor förlorade sin försörjning. Men Henning var helt fel ute. Just det året hade Banken för första gången sett till att alla barn i klass ett och två fått skolböcker, något som Sida misslyckats med. Jag var vid den tiden rådgivare åt utbildningsministern i frågor som gällde biståndssamordning och det var så att Banken var mycket väl medveten om att strukturanpassningsprogrammen med nedskärningar av statsutgifter kan drabba välfärden och de vädjade därför i biståndsamordningen till andra givarorganisationer att särskilt satsa på socialt välfärdsinriktade projekt såom hälsa, skola, föräldralösa barn etc. och det gjordes också sådana omfördelningar av bl.a "Likeminded group" (Skandinaviska länder, Holland, Schweiz och Kanada).

Strukturanpassningsprogrammen drev fram ett ökat företagande i landet och därmed en växande arbetsmarknad och Mocambique som varit världens kanske fattigaste land fick en mycket hög ekonomisk tillväxt och påtaglig demokratisering. Världsbanken har också fogat sig i att biståndet samordnas och slutat att som förr köra eget race vid sidan av andra biståndsorgan. Banken är inte alls så demonisk som många vill utmåla den som, även om många ibland retar sig på deras rigiditet med samma beska droppar för alla åkommor och utan respekt för professionell kunskap inom sektorerna, utan bara ekonomisk analys enligt färdig mall.

Nu när samordningen börjat fungera i Sidas mottagarländer finns väldiga effektiviseringar att göra  med samverkan mellan Sida och andra nationella biståndsorgan och Världsbanken. Och det finns en hel del att lära av Banken i synen på det civila samhället och enskilda företag som pådrivande i ekonomisk utveckling.

Somliga är helt emot bistånd men det är och förblir för lång tid en nödvändighet. Med den fattigdom som finns i världen är en del omfördelningar nödvändiga. Det är också naivt att tro att den inhemska kapciteten i de fattiga länderna inom de närmaste årtiondena är tillräcklig för att hålla igång elförsörjning, telefonsystem, kirurgi på sjukhusen och andra mycket kompetenskrävande verksamheter utan expertstöd utifrån. Det är alltså inte frågan om bistånd eller inte utan om bistånd på vilket sätt. Framtiden ligger i att tillföra köpkraft för att företagandet ska ta fart och det civila samhället utvecklas. Ministerialismens tid är förhppningsvis sanrt förbi.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/43100

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Sverige kommer inte att ha råd med bistånd om några år pga den ekonomiska depression som peak oil medför så problemet är snart historia ändå.

Vi får vara glada om vi kan förhindra svält, krig och epidemier i Sverige. Den nuvarande regeringen gör dock inget för att förhindra en sådan katastrofal utveckling utan förnekar problem istället.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2012-02-15, 13:48