Thatcher räddades av Argentina men sveks av sitt universitet

”Je suis sauvé” var de ord Gustaf III lär ha uttalat då han nåddes av budskapet att Danmark förklarat Sverige krig. 1788 års krig med Ryssland som var ägnat åt att stärka kungens anseende, hotade att, liksom hattarnas krig  1741-43 , utvecklas till ett stort fiasko. Missnöjet exploderade på hemmaplan. Ett hundratal officerare möttes på gården Anjala i Finland för att genomföra en statskupp och Gustafs dagar på tronen tycktes vara räknade.  Tvärtemot vad som var meningen kom den danska krigsförklaringen att bli kungens räddning.

Historien påminner inte så litet om Margaret Thatcher år 1982. Som det konservativa partiets ledare hade hon kommit till makten år 1979 med en majoritet om ett fyrtiotal platser i underhuset, dvs en absolut men inte helt komfortabel majoritet. Hon satte igång med sitt utstakade hårdhänta program för att sanera den brittiska ekonomin. Hon lät yxan gå över hela statsförvaltningen inklusive universiteten och försvarsmakten och våren 1982 hade hon bringat ned inflationen till ett minimum men till priset av en hög arbetslöshet och en av de värsta recessionerna under efterkrigstiden. Hennes spariver gick inte minst ut över flottan som ändå utgjorde det moderna försvarets ryggrad. En av hennes egna som öppet tog strid var hennes förste amiralitetslord Keith Speed som snabbt näpstes och förpassades till underhusets bakre bänkar.

Det var denna vår som jag som nydisputerad forskare kom till universitetet i Oxford. Ett var säkert, det var svårt att finna människor som var beredda att försvara hennes metoder, även om man mellan skål och vägg kunde medge att Labourregeringarna under Wilson och Callaghan kört landet i botten. Våren 1982 tycktes inte det reella hotet vara labourpartiet, utan en ny kraft som många hoppades skulle leda till en nytändning i i brittisk politik. När labourpartiet valde den vänsterintellektuelle Michael Foot till partiledare efter James Callaghan valde fyra prominenta labourpolitiker – Roy Jenkins, David Owen, William Rodgers och Shirley Williams att bilda ett socialdemokratiskt mittenparti. Den 25 mars vann Roy Jenkins ett spektakulärt fyllnadsval i en ”säker” konservativ valkrets - Glasgow Hillhead - och decimerade därmed ytterligare Margaret Thatchers krympande majoritet i underhuset.  Det socialdemokratiska segertåget tycktes ha vind i seglen och allt fler bedömare började sakta men säkert spå att Thatchereran skulle bli en parentes i brittisk politik.

Paradoxalt nog kom hennes räddning i form av den argentinska militärjuntans beslut att invadera Falklandsöarna den 2 april 1982, dvs bara en vecka efter Roy Jenkins spektakulära valseger i Glasgow Hillhead .  Jag tillbringade den kvällen som gäst vid en collegemiddag i Cambridge där mastern – en gammal flygofficer – bjudit sin gamle chef ”Bomber” Harris till samma middagsbord.  Stämningen var uppsluppen och Harris som var i osedvanligt sangvinisk stämning, uttalade sitt fulla förtroende för Margaret Thatcher som krigsledare.

Harris skulle bli sannspådd. Hennes imperiestabschef amiralen Lord Lewin har förklarat att hon gjorde precis allting rätt.  ”The Falklands war brought out the best in her” Vartefter flottstyrkan närmade sig Sydatlanten ökade hennes popularitet.  Men samtidigt undvek hon misstagen från Suezkrisen där man misslyckats med att hantera en känslig världsopinion. Genom sin mästerdiplomat Sir Anthony Parsons fick hon igenom den berömda resolution 502 i FN:s säkerhetsråd som mer eller mindre gav Storbritannien Carte blanche att befria öarna. Genom att söka hjälp med signalspaning och dylikt från USA skaffade sig Storbritannien ett underrättelsemässigt övertag. Genom förhandlingar med Frankrike fick man tillgång till den franska robotteknologin som utgjorde det allvarligaste argentinska vapenhotet, och kunde därmed utveckla motmedel. Genom att sänka den argentinska kryssaren General Belgrano skrämdes fiendens flotta att ligga kvar i sina hamnar.  Invasionen av öarna lyckades om än med kännbara förluster.  Den 14 juni kapitulerade den argentinska invasionsarmen och Margaret Thatcher visste att kapitalisera på denna seger.  Ett år senare utlyste hon nyval och höstade hem en jätteseger. Socialdemokraterna som så småningom skulle valsamverka med David Steels liberaler förvisades till en betydelselös tredjeplats. Så nog kunde hon likt Gustaf III utbrista ”Je suis sauvé” när hon nåddes av budet om den argentinska invasionen av Falklandsöarna.

Men de fanns de som inte glömde gamla oförrätter. Till dem som avskydde henne fullt och fast var hennes företrädare Edward Heath som hon besegrat vid Torykongressen 1975. Heath hade under åren odlat sina kontakter vid universitetet i Oxford.  Det har varit legio att en oxfordstudent som väljs till premiärminister mer eller mindre automatiskt utses till hedersdoktor vid universitetet. Formellt måste styrelsen – Hebdomadal council – bereda ärendet varefter det föreläggs universitetsförsamlingen – the Congregation. I Congregation sitter alla dem som har en Master of Arts-examen från universitetet.  Denna examen har sin speciella historia. Normalt avlägger man efter 3 eller 4 års studier en Bachelorexamen vilket utgör det egentliga kvittot på förvärvade kunskaper och färdigheter. Efter två år har man rätt att konvertera denna till en Master of Arts mot erläggande av en fastställd avgift. Det hör till saken att de flesta struntar i detta då man lämnat universitetstiden bakom sig och strävat mot andra mål i livet.

Under fem års tid lyckades Edward Heath genom sina proselyter – han skröt öppet om detta – med olika formella invändningar hindra att Margaret Thatchers namn bereddes i Hebdomadal Council. Men i januari 1985 gick det inte att hindra ärendet att komma upp. Timingen för detta var maximalt oturlig. Tillsammans med sin hårdföre utbildningsminister Sir Keith Joseph hade den offentliga finansieringen av universiteten skurits ned till förfärande låga nivåer.  Att i detta läge nominera den ytterst ansvarige till ett hedersdoktorat måste betraktas som ett universitetspolitiskt självmord. Nomineringen följdes snabbt av ett upprop undertecknat av 275 universitetsföreträdare med några av Oxfords skarpaste hjärnor i spetsen som förklarade sin avsikt att infinna sig till Congregation i the Sheldonian Theatre för att rösta emot förslaget.  Under den följande veckan fick universitetet emotta hundratals ansökningar från gamla alumni som önskade registrera sig som Master of Arts.

I en överfull Sheldonian theatre fick jag ståplats allra högst upp under taket och åhörde med böjd rygg en av de fränaste men också elegantaste debatter i mannaminne. Förslaget presenterades av Sir Patrick Neill, en berömd Londonadvokat tillika Warden för All Souls College – intelligensaristokratins högsäte i Oxford.  Motståndet leddes av hans collegekollega Peter Pulzer som argumenterade skickligt och humoristiskt utan att nämna Margaret Thatchers namn en enda gång.  I den efterföljande slagväxlingen försvarades Thatcher av Daphne Park, en gång förfaren underrättelseagent och diplomat, sedermera Principal för Somerville College – Margaret Thatchers eget college – och fick omedelbart mothugg av Denis Noble fysiologiprofessor och ledamot av brittiska vetenskapsakademin. Efter att ytterligare sex talare yttrat sig skred man till omröstning och med 738 röster mot 319 föll förslaget. Dagen efter pryddes en av tabloidtidningarnas förstasidor av rubriken ”SNUBBED”. Missämjan mellan Margaret Thatcher och hennes gamla universitet fortsatte så länge hon satt vid makten, och litet som för att servera en kall hämnd valde hon donera två miljoner pund för att inrätta en professur vid ”the other place” dvs universitetet i Cambridge. Hennes samlade papper hamnade på Churchill College vid samma universitet.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42867

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Vilken härlig, informativ och underhållande redogörelse. Spenderar själv ofta min tid på Churchill College i hennes arkiv.
Vänligen,
David Lindén

Permalänk | Anmäl #1 David Lindén, 2012-02-03, 14:28

Återkom gärna med fler historier om England. Detta är helt underbar läsning.

Permalänk | Anmäl #2 Anders Olsson, 2012-02-04, 12:19

Välskrivet, informativt och en fröjd att läsa!

Permalänk | Anmäl #3 Hedda Sandström, 2012-02-04, 14:47

Även om vi inte kan lasta alla avregleringar, unionbusting och annat stolleri på MT så hade hon ett avgörande inflytande på att eländet startade. Priset blir ökade klyftor och avindustrialisering. Bättre blev det inte.

Permalänk | Anmäl #4 Sven I Eriksson, 2012-02-04, 15:29

Nummer 4

"eländet startade"

Det Storbritannien MT lämnade efter sig 1990 var bra mycket mer välmående än den ruin hon tog över elva år tidigare, Landet var i en sådan kris att det behövde räddas med ett förnedrande IMF-lån.

Sant är att landet åter är i kris. Men skulden för den kan med lätthet läggas på Gordon Browns och Tony Blairs axlar. Vi får väl se vad Cameron kan åstadkomma för att vrida utvecklingen rätt.

Lätt blir det inte.

Permalänk | Anmäl #5 Hedda Sandström, 2012-02-05, 00:16

Vill bara stämma in i hyllningskören. Har inte ork att skriva alla positiva adjektiv.

Permalänk | Anmäl #6 Totte, 2012-02-05, 10:03