Replik: Försvarsindustrin bidrar gärna i debatten

Sverige har genom sin högteknologiska industri förmåga att leverera kostnadseffektiva produkter och system. Vi har ett kapital som kan förvaltas så att det både stärker vår säkerhetspolitiska profil och samtidigt balanserar framtida internationella beroenden. Parallellt har vi också förmåga att medverka i internationella insatser, med kort varsel.

Samtidigt står den europeiska och amerikanska försvarsindustrin inför nya transformeringsprocesser relaterat till budgetnedskärningar på bred front.

I framtiden förändrar detta grundförutsättningarna för materielförsörjning och den som kan förutse dessa förändringars påverkan på den försvarsindustriella basen i ett större perspektiv, kan långsiktigt verka för att säkra sin egen försörjningstrygghet även i framtiden. Säkerhets- och försvarspolitiken vinner på större förståelse för dessa processer när man långsiktigt vill säkerställa försvarsmaktens förmåga.

Annika Nordgren Christensen och PM Nilsson har i Newsmill (”Försvarsindustrin borde bejaka sin säkerhetspolitiska roll” den 19 januari 2012) frågat efter en rakare hållning, i försvarsdebatten, från försvarsindustrin. Branschföreningen Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF), måste ge artikelförfattarna rätt. Den gemensamma insikten om svensk försvarsindustris betydelse, i ett internationellt perspektiv, kan förbättras.  Förståelsen för hur industriella förändringar i Europa och USA påverkar framtidens materielförsörjning bör också beaktats och debatteras djupare.

Sverige rankas idag, av många analytiker, som ett av de mest högteknologiska och kreativa länderna i världen, med kapacitet att ta till sig ny teknik samt utveckla och realisera funktionella lösningar och produkter som ger upphov till framtidsinriktade förmågor. Det gäller även landets försvarsindustri, vilket t.ex. bekräftades, år 2000, när de sex försvarsindustriellt främsta medlemsstaterna i EU – Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och Sverige– ingick ett ramavtal om att bilda en gemenskap, ”LoI-länderna”. Syftet var att definiera framtida försvarssystem, harmonisera krav och överenskomma kritiska handelsvillkor. Att Sverige fick vara med bland de mycket större staterna, var ett erkännande av att landet har en försvarsindustri med säkerhetspolitisk betydelse.

Men varför har vi denna typ av industri i Sverige? Och hur kommer det sig att den idag i huvudsak är självfinansierad och internationellt uppmärksammad för sin bredd och konkurrenskraft?
För att svara på det måste vi titta lite bakåt i tiden. Mellan världskrigen levde vi i Sverige, liksom flera andra länder, i en dröm om evig fred. Den militära organisationen minskades eller avvecklades till stor del och materielutveckling och anskaffning var, med något undantag, blygsam.

När krigshandlingar redan inletts i slutet av trettiotalet, ville Sverige snabbt bygga upp sin försvarsförmåga och vi började se oss om efter, på marknaden tillgänglig materiel. Det visade sig att många andra var ute i samma ärende och annat än sekunda varor var därför svåra att uppbringa. Sveriges militära upprustning möjliggjordes då av ett samspel mellan industrin och staten och en enastående och förvånansvärt snabb industriell utveckling föddes. Efter kriget skapade Sverige en försvarsförmåga som stod klar i slutet på femtiotalet och gjorde att vi på ett trovärdigt sätt kunde upprätthålla bilden av svensk neutralitet och alliansfrihet. Svensk försvarsindustri var då väletablerad.    

Sedan har vår tradition varit att ta fram utrustning i nära samverkan mellan utvecklande industri och användare, stärkt av satsningar på framsynt forskning och utveckling. Försvarsmakten har talat om vad den skulle behöva och industrins tekniker har sökt leverera en förmåga som nästan inte är möjlig. Det har resulterat i många relevanta och mycket kostnadseffektiva materielsystem och vapenplattformar som ofta illustrerar närmaste vägen mellan problem och lösning.
Utbildningsvänlighet, låga driftskostnader och numera miljövänlighet, kännetecknar oftast svenskutvecklad materiel.
 
Vår historia har gett oss unika konkurrensfördelar som ytterligare skärps av den nya svenska anskaffningsmetodiken. Öppen konkurrens är till fördel för såväl staten som industrin om marknaden är tillgänglig och jämlik. Då hjälper detta till att fortsatt utveckla kostnadseffektiva lösningar till gagn för alla parter.    

Försvarsförmåga är ett av politikens instrument för att bevara det egna samhällets oberoende och dess förmåga att medverka till att skapa fred i världen. Tillgång till försvarsmateriel är ett verktyg för att bygga förmågan. Inget land är längre självförsörjande. Unika komponenter och delsystem måste köpas internationellt, ofta i USA, eller utvecklas i samarbeten, ibland i tiotals år. Men gränsöverskridande samverkan, som ger inflytande över slutprodukten, kräver också långsiktiga nationella satsningar och utgår från en egen nationell bas för konkurrenskraftig forskning, utveckling och industrialisering. Det ömsesidiga beroendet bidrar då till jämbördiga relationer i de samarbeten som bedrivs. Länder som saknar kvalificerad försvarsteknologi är mindre intressanta som samarbetsparters och kan för sin egen materielförsörjning istället bli helt beroende av andra och hamna i ekonomiska eller politiska tvångssituationer.

Nu förändras hotbilder och ekonomiska realiteter. EU:s medlemsstater genomför betydande budgetnedskärningar samtidigt som USA slutar öka. Detta leder till en fortsatt transformationsprocess i industrin som förändrar morgondagens maktbalanser. USA:s nedskärning gör dem mindre intresserade av Europeiska NATO som enligt amerikansk uppfattning redan skurit för mycket. Det militära förmågebehovet måste ständigt ta hänsyn till dessa förändrade förutsättningar även om Sverige var en tidig nedrustare som nu har planat ut sparandet.

Nya samarbetsgrupperingar med försvarspolitiska men också långsiktiga försvarsteknologiska dimensioner skapas.  Den Brittisk-Franska traktaten och det så kallade Weimar-initiativet, med Frankrike, Tyskland, Polen, Italien och Spanien, är exempel. Dessa samarbeten, som initialt eftersträvar ett samfällt resursutnyttjande, kan formas runt gemensam forskning och utveckling och en för grupperingen gemensam primär marknadsplats, med frihet att utesluta andra på ett, inom EU, fullt lagligt men kanske inte önskat sätt. Detta kan komma att utmana LoI-samarbetet som ju har haft svårt att materialisera påtagliga resultat och i mångas ögon tappat i värde. På sikt kan ”Weimar” accepteras som Permanent Strukturerat Samarbete, en försvarselitformation som definieras i Lissabon-fördraget.

Det svenska förhållningssättet till ”Pooling and Sharing”-strukturerna i Europa skulle vinna på en bredare dialog om hur morgondagens industriella förutsättningar i Europa och USA generellt ser ut. Försvarsmaktens långsiktiga materielförsörjning kommer att behöva ta sin grund i en ny försvarsindustriell bas, såväl i Europa som i USA. Då behövs en politiskt förankrad planering som vi i dag behöver debattera.

En väl grundad materielförsörjningsstrategi, baserad på förståelse och analys av hur morgondagens industribas och handelsförutsättningar ser ut och fungerar, spänner över ett längre tidsperspektiv och kompletterar den anskaffningsmetodik, som vi har i dag och som beskriver hur man skall köpa. Materielförsörjningsstrategin bör svara på vilka källor vi vill och kan acceptera att vara beroende av, för de olika behoven av förmåga. Den bör belysa vilka samverkansparter (länder) vi måste arbeta med för att klara kostnadssänkningar samtidigt som önskad förmåga upprätthålls. Den bör analysera hur långt kritiska beroenden i underleverantörsleden egentligen sträcker sig och vad som kan göras för att säkra försörjningstryggheten. Den bör identifiera industriella risker och ha program för riskminimering. Den bör beskriva vilka egna insatser i t.ex. forskning och utveckling som behöver göras. Sist och slutligen skall ju en försörjningsstrategi medverka till att försvarsmakten och dess stödfunktioner, även i ett längre och förändrat perspektiv, får tillgång till oumbärlig och användbar materiel och relevant kunskap. 

En sådan strategi, framtagen och kommunicerad tillsammans med den internationellt orienterade industrin, skulle kunna ge intressenterna i materielförsörjningscykeln samma utgångspunkter och mål. Vi bidrar gärna med vårt kunnande i ett fritt, ansvarsfullt, kunskapssökande samtal och umgänge, mellan politiker, tjänstemän och näringsliv.

Det kommer att kräva att vi bättre förankrar vår verksamhet i den allmänna opinionen och bland politiker. Här har vi ett arbete framför oss men värdet för Sverige skulle vara stort i form av bibehållet svenskt inflytande i säkerhetspolitiska fora och – inte minst – tillgång till efterfrågad och betydelsefull insatsförmåga och flexibilitet.

Låt oss möta utmaningarna tillsammans.