Publicerad: 2012-01-26 16:01, Uppdaterad: 2012-01-26 19:01
I det nya politiska landskapet har han chansen att komma precis med det som så länge fattats: En löntagarröst.
Dala-Demokratens chefredaktör
Plötsligt, och mot alla odds, stiger den svenska industriarbetarklassen in mitt i politiken. Det är smått revolutionärt, i alla fall om man mäter händelsen mot den absoluta medelklassnorm som dominerar såväl politiken som mediernas bevakning av politiken. Det känns uppfriskande. Valet av Stefan Löfven lär inte få många att gå i taket av spontan entusiasm, så är det. Men att ordförandeposten i det socialdemokratiska partiet blir hans är i det rådande politiska klimatet ändå värt att glädja sig åt av kultursociologiska skäl.
Industri - bara själva ordet förknippas slentrianmässigt ofta med svunna tider. Men det är naturligtvis inskränkt. Just nu industrialiseras världen och även om allt färre direkt jobbar inom industrin i Sverige är denna sektor ekonomiskt ännu helt central och även central för att lösa klimatproblemen. Jag skulle tro att de människor i Sverige idag som har den mest hudnära kontakten med den globala kapitalismen är just metallarbetare och deras fackliga ledare: en fjäril lyfter på börsen i New York och det blir storm i en bruksort. Medieeliten i Stockholms innerstad, liksom toppolitikerna, lever vid en jämförelse i små skyddade byar. En ordförande för IF Metall står på den högsta blåsiga höjden i samhället.
Under finanskrisen 2008 var det således inte Reinfeldt och Borg som tvingades hantera alla svårigheter - det var snarare IF Metalls ordförande Stefan Löfven. Jag var kritisk mot en del av det han gjorde då, men ingen kan ta ifrån honom erfarenheten av att ha stått mitt i stormens centrum och klarat det.
Så okej - valet av Stefan Löfven är klokt. Socialdemokratin är i våldsamt behov av en injektion av de klassiska jämlikhetsvärderingar som fackföreningsrörelsen varit långt bättre på att hålla vid liv än vad partiet varit. Fackföreningsrörelsen är utan tvekan den friskaste grenen på arbetarrörelsen. Det är fortfarande den största sociala rörelsen i landet (och i världen).
I onsdags kväll höll jag föredrag på en facklig kurs på Runö utanför Stockholm. Unga människor på väg att bli ombudsmän. De kom direkt från arbetslivet. De var våldsamt besvikna över att de klassiska löntagarfrågorna suddats ut ur den socialdemokratiska politiken. De tyckte alla att det var tragiskt att Håkan Juholt inte fick en ärlig chans att ge nytt liv åt rörelsen. Och överallt såg de i politiken bara avtryck av den välbeställda medelklassen.
Jag är övertygad om att socialdemokratin för att kunna återhämta sig är tvungna att vinna förtroendet hos människor av det slaget - LO-kollektivet. Nej, det räcker inte. Men det är en förutsättning för att socialdemokratin ska kunna röra sig framåt. All politik kan schematiskt uppdelas i en jämlikhetsdimension och en frihetsdimension. I den förstnämnda finns de tunga frågorna om full sysselsättning, inkomstskillnader, fördelningspolitik och ekonomisk och social rättvisa. Om inte socialdemokratin vinner folks förtroende i den dimensionen av politiken så är loppet kört.
Den andra dimensionen, frihetens, är naturligtvis också viktig - men förutsättningen för att vinna förtroende även där är att de breda löntagargrupperna tror på vad socialdemokratin vill göra i den första dimensionen. Det är möjligt att Stefan Löfven kan vara mannen som ger (s) nytt liv i denna centrala politikdimension. Jag hoppas det.
Men frågetecknen finns där. Valdes han för att han är den som övriga partieliten är minst förbannad på? I så fall riskerar denna beklagligt slutna process att bara skjuta upp problem och skyla över och konservera alla underliggande konflikter längs höger-vänsterskalan som pulserar i hjärtat av det socialdemokratiska partiet. Över hela Europa, ja västvärlden, har reformistiska socialdemokratiska partier gått kräftgång de senaste tio åren. Grundorsaken är att dessa partier alltför mycket och alltför villigt har anpassat sig till borgerligheten och till den marknadsliberala revolution som ägt rum. Till slut har väljare inte sett någon större skillnad mellan höger och vänster, mellan socialdemokrater och borgerlighet, och därför politiskt passiverats och ibland dragits in i högerpopulismens malströmmar. De socialdemokratiska rörelserna, och det gäller inte minst i Sverige, behöver - för att skriva det rakt ut - göra ett slags pragmatisk vänstersväng och en gång för alla sätta den sociala jämlikheten före marknadstänkandet.
Har Stefan Löfven den idépolitiska energin och fantasin för något sådant? Det kan man förstås tvivla på.
För att nå politisk framgång är det avgörande i vilken grad ett parti framstår som modernt eller inte. Några av de frågor som definierar modernitet är dem som gäller jämställdhet och gröna frågor. Löfven och jämställdhet? Där har han en del att bevisa. Miljöpartiet och Vänsterpartiet tar väljare från socialdemokraterna delvis för att de passionerat visar att de gröna frågorna är ödesfrågor. Det har socialdemokratin misslyckats kapitalt med. Håkan Juholt fick lika litet sagt om klimat eller miljö i sina många tal som Mona Sahlin om klassfrågor och social jämlikhet.
Att kärnkraftsvännen Stefan Löfven skulle vara den ledare som uppdaterar socialdemokratin i de gröna frågorna är svårt att just nu se. Men han måste göra det.
För en tid framåt kommer de olika falangerna inom s-ledningen att bilägga sina tvister. Jag inbillar mig också att den samlade medieapparaten den här gången tänker sig för två gånger innan några regelrätta drev dras igång. Förmodligen kan Stefan Löfven få ett par viktiga smekmånader. Det kan han behöva. Han har inga direkta erfarenheter av politiskt arbete i regering eller riksdag och saknar förmodligen den allroundkunskap i tusen viktiga och oviktiga frågor som yrkespolitiker har. Han behöver tid på sig för att komma in i det dagspolitiska tempot.
Stefan Löfvén kliver rakt in i ett på många sätt nytt svenskt politiskt landskap. På den rödgröna sidan är det numera snart frågan om tre mer eller mindre jämbördiga partier och tiden är förbi för en alltför grandios självsyn hos det socialdemokratiska partiet. Men i det nya landskapet har han chansen att komma precis med det som så länge fattats: En löntagarröst.
Jag hoppas han vågar ta den.
Stefan Löfven är ny S-ordförande. Vilka är Löfvens styrkor och kan han leda partiet till valvinst?

Socialdemokratin bör lära av Löfvens resa till framgång

Stefan Löfven måste bevisa att han är feminist

Alla nödvändiga signaler i Löfvens tal - nästan


Mångfald i ledningen gör Löfven till stark statsministerkandidat

Ny partiledare löser inte hela S-krisen

Löfven kan vinna tillbaks väljare från M och SD

Löfven är ett val utan vänstertouch

Dyrköpt misstag att välja två så lika kandidater

Valet av Löfven sker över oss medlemmars huvuden

Partistyrelsens kandidat får i uppgift att vinna opinionen

En ”quick fix” eller frälsare räddar inte socialdemokratin

Socialdemokraterna behöver fler interna strider

Juholts avgång kan öppna för grönt regeringsalternativ

Nya S-ledaren måste ena som Göran Persson

Ett öppet ledarval ger S viktigt medieutrymme

S på väg mot samma ökenvandring som Labour

S behöver inse att Folkhemmet är historia

S-högerns kuppförsök är dömt att misslyckas

Svensk socialdemokrati har alltid varit ett krisridet parti

Därför måste S-kongressen tidigareläggas till hösten 2012

Så bör nä(s)ta partiledare väljas

Undvik att en slutenhet intill självskadebeteende upprepas

Hur kan dagens starka vänstervärderingar bli socialdemokraternas?

Nästa partiledarval måste vara mycket mer öppet

Nästa ledning måste bryta med den tillbakablickande partikulturen
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




21 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Löfen verkar lyckligtvis inse att de gröna frågorna bäst löses genom kärnkraft och att man inom rörelsen inte främst bör lyssna på modepolitikkufar. Nu kan vi också hoppas att Löfen visar samma klarsyn när det gäller migrationspolitiken och de problem associerade med dess grava misslyckande.
Säkert ett bra val för alla löntagare.
Men skiljelinjen i Sverige går mellan dem som har jobb och dem som inte har jobb-tack för det Alliansen.
Frågan bör väl ställas om LOs man vågar ta striden för de arbetslösa!
Detta har aldrig varit LOs bekymmer vilket alla låglönesatsningar visat.
38% bättre för löntagarna och bara 5% bättre för de utan arbete visar att det finns stora vinster att få fler i arbete.
Flaggan i topp, det blev en med snopp!
Jag vill vända på frågan. Vågar folk rösta på en så utpräglad betonghäck dom Stefn Löfven?
http://runelanestrand.wordpress.com/2012/01/26/har-lo-kopt-ordforande-sk...
Valet av Löfven kan betyda mycket för hela Sverige eftersom regeringen, för att kunna säkerställa sitt fortsatta regerande, inte behöver gå i armkrok med MP
Greijder tror att det går att stänga gränserna och jobba för ett rent Pol-Potskt självförsörjande.
IF-metall:s medelmmar konkurrerar med Bulgarer, Tyskar, Kineser etc etc...
Om man tror att Svenska stor-strejker skall få Bulgarer, tyskar, Kineser etc etc att konkurerrar mindre med oss är man från vettet.
Så vad var ditt förslag nu igen?
Högre skatter och hårdare arbetsrättsregler?
Lycka till!
Jaså, finns det t.o.m. en "Industriarbetarklass" , är det en finare avdelning inom Arbetarklassen det? Ett särskilt nobelt sällskap, där alla ser ut som obäddade sängar, med bakoframvända mössor och prillan sadigt förankrad under överläppen. Stadiga Grabbar, kanske ganska lika artikelförafttaren själv?
Man ska inte underskatta borgarnas förmåga när det gäller negativa kampanjer. En av deras starka grenar.
Faktum är att Reinfeldt har förvånansvärt många faktafel i sina uttalanden, som ni ser här hos Alliansfritt:
http://www.alliansfrittsverige.nu/2012/01/reinfeldts-grodor-hela-listan....
Massmedia vill inte gärna skriva om detta, en mycket kraftig bias i deras rapportering. Istället hyllar de honom vördsamt som den store statsmannen. Men någon Tage Erlander eller OP är han ju knappast.
Han stegar upp i talarstolen, spänner blicken i publiken, rynkar ögonbrynen och kör sitt paradnummer: - Det är viktigt att ta ansvar, ansvar, ansvar, ansvar.
Lite senare upprepar han: -Det är viktigt att ta ansvar, säger han med myndig stämma.
Sedan är talet slut.
Jag noterar också att man gjort Anti Avsan till bostadspolitisk talesman. Han har kommit långt sedan han var polis i den beryktade basebollsligan på 80-talet. Envisa rykten omgärdar denne man, som alla med google kan konstatera.
Hoppas du har rätt Göran Greider.
Själv är jag tveksam. Det har gått för fort. Det känns panikartat.
I valet mellan att stå utan en partiledare och ha en erfaren Karin Jämtin som övergångpartiledare under en rekryteringsprocess, så skaffar man istället en ny på en vecka.
Det är ung som en nyskild man som hittar en ny kvinna precis efter skilsmässan. Det blir inte bra.
Det hade varit bättre om man gjort processen lång, luktat, smakat känt .(Dessutom hade det visat större respekt för Juholt. Det är en annan grej som jag får gåshud inför. Så lätt vunnen, så lätt försvunnen. Och så nästa offer).
Till slut hade man funnit den karismatiske personen som var rätt för uppdraget . Nu känns det återigen som en nödlösning. Som med Sahlin, som med Juholt.
Själv är jag borgerlig, men jag hoppas faktiskt att oppositionen vaknar för det kommer att vässa Alliansen som verkar ligga på "All Inclusive" just nu.
Strunt samma vilken färglös kompromisskandidat det i slutänden blev. Partiets maktelit fick det moratorium den behövde för att kuppa igenom en anslutning till europakten. För dessa demokratins dödgrävare kan det rent av vara enklast och bekvämast att förbli i opposition, slippa bita den hand som föder en.
Menar du alltså att det finns en dold agenda som vi inte känner till bakom valet? Kan du inte utveckla det närmare?
Men vad är LO-"kollektivet"? Allt från välbetalda industriarbetare till kommunal-proletariatet som aldrig är prioriterade.
Göran Greider hoppas på "the butterfly effect" med Stefan Löfven som ledare för S. Oddsen vid hans tillträde är nog betydligt mindre än de var då Juholt tog över rodret. Jag tror att SL blir en blek kopia av Göran Persson, duglig men utan auktoritet. S kommer att befästa sin position i den svenska väljarkåren mellan max 20 - 30 %, man kommer att bli ett parti bland övriga. Vi kommer att få se olika koalitioner mellan olika partier i framtiden, höger och vänster kommer att luckras upp.
Jan Wiklund,
Du skall veta hut när du jämför hederliga svenska kämpar i den arbetande klassen med den tyckande och tärande kulturarbetarklassen – i vilken Göran Greijeder ingår.
Den kämpande och hederliga arbetande klassen som bär alla andra, dvs Göran Greijder, Åsa Lindeborg och SVT/SR samt Sveriges bidragskollektiv på sin axlar förtjänar uppmuntran och belöningar i denna svåra tid.
Den arbetande klassen, vilken Göran Greijder inte tillhör, är Sveriges ryggrad och de vet att om inte hårt arbete lönar sig bättre än lökande finns inget att dela på.
Detta förstår inte Göran Grejder, men nog Håkan Lövdén. Håkan är coolare än att lyssna till de positionerande gråterskorna i det allt tommare palatset på norra banantorget!
Frihet, framgång, välfärd, …
Framåt!
Om Stefan Löfven har för avsikt att rädda (S) så måsta han ta fram den riktigt stora klyvaren och operera bort de politiska broilers vars stora hobby är sociala experiment och progressiva hat- och flumidéer. Det vore vettigt att S-kvinnor lämnade partiet.
Vallöftet framför andra bör vara att riva upp de rättshaveristiska lagändringar som anarkisterna under Perssons tid kuppade igenom. Feminismen och manshatet måste bort. Lagarna som låter mammor och kvinnojourer misshandla barn och förstöra deras liv är ett svart kapitel i (S) historia. De nya vårdnadstvisterna som sliter sönder samhällets mest grundläggande relationer, och skapar oförsonligt hat i hela samhället.
Allt detta är hat-flum som tilläts pågå i det tysta under Göran Perssons tid är orsaken till S kris. Winberg, Bodström, Borgström, Pekgul är den typen av figurer som urholkat (S) och gjort det liktydigt med grymma sociala experiment och förakt för sunt förnuft, och hat mot vanliga människor. Därför måste en ny ledare gå hårt åt alla maktsugna radikalfeminister, och erkänna att (S) har gjort fel och vara ödmjuka nog att rätta till. Annars finns ingen framtid för (S).
Nu är det ju så att löntagarnas röst inte kommer från S utan från M.
Är det symptomatiskt, oavsett skiljaktigheter sinsemellan, att sveriges två "röda" partier nu leds av norrlänningar med Industribakgrund?
Är det så förhatliga landsortsaktiga "arbetarismen" som slagit till mellan ny- och gammsossar till alla lattehipsters till höger- och vänsters förtret ;)
Eller är det helt enkelt logiskt för att partierna begriper att deras bastioner står i norr, och det kan komma bli maktkamp sinsemellan framöver om vem som har mandatet över sveriges mest bortglömda landsända?
Vad som händer i Stockholm eller Bryssel känns sekundärt. Utan given lojalitet till (S) längre så har kampen börjat om den norrländska arbetarklassens sympatier - det är traditionellt sveriges mäktigaste maktbas att stå på inom arbetarrörelsen. Trots den politiska ignorans gruppen fått utstå till fördel för storstadspolitiken, EU och andra frågor.
I övrigt bra skrivet Greider!
Om fackföreningsrörelsen är den friskaste grenen på arbetarrörelsen så är det verkligen illa ställt. Facket har inte hängt med i utvecklingen och har svårt att locka nya medlemmar på grund av sin föråldrade och otidsenliga organisation. Facket är uppbyggt för anställda som stannar på sin arbetsplats fram till pensioneringen, så ser inte verkligheten ut idag. När ska facket vakna ur törnrosasömnen?
15 Tom Croker. Jaså, gjorde jag det?Tror jag väl inte, men jag undrar om avdelningen "industriarbetarklass" inom Arbetarklassen är finare än t.ex. "sjukvårdsarbetarklassen". Vakna Croker, det gäller att förstå det man läser, annars kan man ju råka stoppa fel röstsedel i urnan. S-demokraterna kanske inte alltid betyder Socialdemokraterna, du vet. Pax. Jan
Debatten inom (s) om hur arbetarna ska bli friare, bättre utbildade, ges högre löner, arbetsmiljö och trygghetssystem är märklig i så måtto att en del mycket intelligenta personer, så snart basen för vår ekonomi och skatteunderlaget kommer på tal,
reflexmässigt upptas av en klasskampsretorik, som tyvärr förmörkar de uppenbara sambanden. Löfven talar om sambanden, det tycker jag är bra. Sen kan och ska vi beskatta och fördela mycket offensivt. Självfallet. Och att det krävs bra sjukvård, utbildning, infrastruktur (gärna statliga händer) för att helheten ska fungera, är det väl heller ingen som argumenterar emot. Men pengarna ska fram. När Löfven i samma mening talar om innovation, en aktiv näringspolitik och arbetares förbättrade villkor, så gör han det för att det hänger samman. Det borde inses vid det här laget. Alla ska med, men det måste finnas bensin i motorn. Pengakranen i väggen har rostat igen; om den någonsin funnits. Detta bör kunniga samhällsdebattörer kunna räkna ut och därmed värdera sitt polariserande med större eftertanke. Använd era goda verbala förmågor till att spegla, debettera, utmana systemen så att välfärden och arbetarna får sin rättmätiga del, - men sätt det i sitt sammanhang. Två tankar samtidigt, det borde väl gå? Börja med att skruva isär era iphones, laptops och kaffemaskiner , kolla på tekniken, så ser ni en del av det som krävs - och köps.
Eller gödsla upp ett fält till den kommande vetegrödan och den goda kanelbullen. Det görs sig heller inte själv . Det krävs smarta prylar. som säljs, ger inkomster, ger skatter som blir nya inkomster och välfärd. Kopp!
Göran Greider är vältalig och hörs i många debatter. En sak har han dock helt fått om bakfoten. Socialdemokraternas absolut största miljöinsats gjordes av Tage Erlander när han snackade igenom att Sverige skulle satsa på kärnkraft istället för då rådande kol och olja. Miljöbesparingen av detta beslut är otroligt kraftfull. Att behållen och återinvesterad kärnkraft skulle var dålig för miljön är en totalt vansinnig tolkning.
Det finns mängder av andra miljöproblem som bör diskuteras, dvärgbandmask? Vägglöss? Antibiotikaläckage? Hur gör vi även trafiken koldioxidfri på sikt? Hur betalar samhället sina krav på mer avsatt skog? Hur stoppar vi rökningen till slut? Algblomning?
Jag är helt säker på att Stefan Löwen och S mycket väl kan föra en hedersam miljöpolitik om man börjar prata om det. Det finns så många saker att ta tag i.
Sen ska förstås skytte ske mot borgerliga idiotgrejor som förmögenhetsöverföring från skattebetalare till riskkapitalister, stenhårda regler mot sjuka och att segregeringen ökar.
Svåra saker som Sveriges konkurrenskraft, kärnkraften, EU, pensioner, lämpar sig väl för samarbete över blockgränser och detta bör Löwen hantera på bästa sätt.