Så ledde Jas till nedmonteringen av försvaret

Riksdagen fattade 2009 beslut om att Försvarsmakten definitivt skulle övergå till  att bli ett insatsförsvar.  

Försvarsmakten anmälde tidigt att organisationen i sin helhet inte kan vara materielsatt och övad förrän år 2019 , inte 2014 som inriktningen var.

Av ÖB Sverker Göranssons tal i Sälen i år framgår det att ekonomin visserligen är säkrad t o m 2014 men  han mer än antydde att det krävs betydande ekonomiska därefter , dvs fram till 2019 . Det betyder otakt mellan ambitioner och resurser.

Göransson lyfte vidare fram en fråga som med stor sannolikhet kommer att få stor betydelse  för avvägningen av resurser inom Försvarsmakten : " Den enskilt största frågan är förmågelyft för JAS."

Därmed medgav Göransson indirekt att läget inför nästa försvarsbeslut liknar det som rådde under andra hälften av 1990-talet, inför försvars-besluten 1996, 1999 och 2000 : JAS styr.

Det var dåvarande ÖB Owe Wiktorin som hade tagit initiativet till detta. Inriktningen godtogs av riksdagen år 2000.

Det var startskottet till en demonteringsprocess i försvaret, som blev den mäktigaste av alla de  strukturella krafter som format det svenska försvaret i modern tid. Det  skriver Wilhelm Agrell  i "Fredens illusioner" ( s 237), där han fortsätter: " Inför den stod regeringen , försvarsberedningen och högkvarteret lika handfallna  som förbandschefer , förvaltningspersonal ute i landet. "

Redan detta är en förödande kritik. Ominriktningen innebar organisatoriskt kaos. Styrningen gick ur händerna på den politiska och militära ledningen. Följderna för den operativa försvarsförmågan blev ännu värre.

Vad som egentligen hände i slutet av 1990-talet  har inte klarats ut

Wilhelm Agrell lade tyvärr " locket på". I  " Fredens illusioner " ( s 245 ) krev han att ansvaret för den katastrofala utveckling som han skildrat i boken inte kan utmätas.  Utvecklingen är en konsekvens av föreställningen om det europeiska säkerhetssystemet som en permanent fredsordning. 

Agrell har säkert rätt i att detta var den fundamentala orsaken. Men denna föreställning tolkades för Sveriges del av människor av kött och blod. Det saknar verkligen inte intresse att det klaras ut hur de  tänkte och vad de gjorde. 

En viktig aktör har hållit tyst under alla de 12 år som gått sedan han avgick ur aktiv tjänst. Det är Owe Wiktorin, ÖB 1994 - 2000.

Den 16 januari i år bröt han sin tystnad vid ett seminarium på Södertörns Högskola. Wiktorin biträddes av tre aktörer, vilka detta sammanhang måste betecknas som hans drabanter : Björn von Sydow (ansvarig försvarsminister när det begav sig), Johan Kihl (officiellt strateg, i verkligheten intelligent och effektiv spinndoktor) samt Anders Svärd (centerpartiet, som gav  Wiktorin avgörande stöd under andra hälften av 1990-talet).                                                              

De fyra utfrågades under tre timmar av två vördnadsfulla professorer. Det innebar att Wiktorins beskrivning av vad som hände inför försvarsbesluten 1996, 1999 och 2000 fick stå oemotsagd. Han  gav en trovärdig  belysning av händelseförlopp och motiv bakom detta.

Owe Wiktorin har kvar sin karisma och sitt glöd för sin lösning av försvarsfrågan. Denna är starkt påverkad av mellankrigstidens mest kände flygstrategiske tänkare, den italienske generalen Douhet. Kriget kunde göras rationellt genom flygstridskrafternas förmåga att slå mot fiendens svagaste punkter, massarméernas tid var förbi.

Ju mer man studerar saken desto tydligare blir det att Wiktorin inte förde någon försvarsgrensstrid i syfte att slå ut främst armén, vilket han beskyllts för. Hans lösning var enligt hans värdering den bästa för  försvaret av Sverige.  Den legendariske flygvapenchefen (1942 -1954) Bengt Nordenskiöld hade också hävdat att flygvapnet  var vår" första försvarslinje". 

Närmare besedd, mot bakgrund av militärhistorisk erfarenhet, är  emellertid Wiktorins lösning fullständigt felaktig och katastrofal, särskilt om den tillämpas i småstaten Sverige. Men han handlade i god tro och kan därför inte göras till syndabock.

Annorlunda förhåller det sig med den omgivning som borde tillrättafört Wiktorin medan tid var. Militärledningens sex generaler ur olika försvarsgrenar vågade inte. Den ende av dessa som kom med verkligt skarp kritik var generalinspektören för marinen Torsten Lindh. ÖB:s lösning saknade enligt Lindh en sammanhängande tankegång. Motiven för lösningen framstod i många fall som irrelevanta, obegripliga eller till och med outtalade. Men denna kritik kom för sent.

Owe Wiktorin hade onekligen en poäng när han 16 /1 framhöll att det inte rönte något motstånd när han 1998 avslöjade sin plan. Motståndet kom först 1999 när det blev klart vad lösningen innebar i fråga om neddragningar i krigs-och fredsorganisationerna.

Den interna kritiken mot Wiktorins i grunden katastrofala förslag var svag. Men viktigare för det faktum att han kunde få följa sin övertygelse var det stöd som han fick på politiskt  håll.

Centerpartiet hade tidigare hävdat att det borde finnas ett regemente i varje län. Men nu gjorde man helt om och godkände vad som i stridens hetta kom att kallas Wiktorins " motorsågsmassaker"  på fredsorganisationen.

Statsminister Göran Persson stödde alltid ÖB Owe Wiktorin (utom när denne var i strid med finansminister Erik Åsbrink). Persson vårdade arvet från  Per Albin Hansson : det nära samförståndet mellan (S ) och flygindustrin. Wiktorin var genorm sitt förslag om JAS ett verktyg för att rädda detta samförstånd.

Försvarsminister Björn von Sydow var knappast situationen vuxen. När ÖB 1998 kom med sitt förslag föll von Sydow i grubbel om det var statsrättsligt korrekt att en myndighet kunde göra detta utan uppdrag från  regeringen. När han hade kommit fram till att det var korrekt nöjde han sig med detta.  Konsekvenserna för försvarsförmågan förstod han uppenbarligen inte. Wiktorin blev hans läromästare.

Min slutsats av Sälen och Södertörn 2012 : Det blir ingen ordning i försvarsfrågan förrän statsministern tar grepp om den. Tecken på detta finns tyvärr inte.