Löfven är ett val utan vänstertouch

Trygghet. Lugn. Stabilitet. Erfarenhet. Facklig, men ändå förnyare. Lojal med både Sahlin och Juholt. Få fiender. Stark maktbas, och sitter i VU. Dessa kännetecken bör ha cirkulerat runt bordet på VU-sammanträdet de senaste dagarna, innan man – om uppgifterna så här på torsdagsförmiddagen stämmer – bestämde sig för att föreslå IF Metalls omtyckte ordförande Stefan Löfven som ny ordförande för Socialdemokraterna. 

VU har uppenbarligen bedömt att Löfven är det samlande namn som man vill ha i detta läge. Genom att välja en facklig företrädare, har man kunnat lugna den del av partiet som ofta uttrycker oro för att skiljelinjen gentemot de borgerliga blir för otydlig om S skulle röra sig mot mitten. Samtidigt vet alla som känner till arbetarrörelsen att IF Metall och Löfven själv oftare betonar tillväxt och utveckling än fördelning och jämlikhet, och att de kampanjade aktivt för både EU och euron. IF Metall sägs ofta ha närmare samarbete med tjänstemännen i Unionen och akademikerna i Sveriges Ingenjörer än med LO. Intresset för tillväxt och näringspolitik är starkt hos Löfven. Därmed får förnyelseförespråkarna en ledare som andas utveckling. 

Så ser planen ut. Inga frågetecken? Ingen osäkerhet? Nu är det bara att köra på, kanske någon tänker. Nja, riktigt så enkelt är det inte. Valet av Löfven – förutsatt att det står sig över partistyrelsen i morgon (vilket det dock lär göra) – är på många sätt sensationellt, och såväl han som partiet ställs nu inför ett antal nya utmaningar:

Självständigheten

Socialdemokraterna och LO har haft en facklig-politisk samverkan i över hundra år. Det manifesterar sig bland annat i att LO har fyra representanter i Socialdemokraternas partistyrelse och två i dess VU, i ett organ som heter Socialdemokraternas Fackliga Utskott (SFU) och i att LO-förbunden bidrar med både resurser och arbetsinsatser under valrörelser. Det har länge varit en styrka, som har satt skräck i borgerliga kampanjstrateger. Samtidigt har behovet av att manifestera själständighet gentemot varandra ökat de senaste åren. Det blir särskilt tydligt när båda de två tunga kandidaterna till LO-ordförandeposten – Karl-Petter Thorwaldsson och Tobias Baudin betonar vikten av att LO ökar distansen något till Socialdemokraterna. Ingen är i dagsläget beredd att helt klippa banden, men riktningen är tydlig.

Dagens besked från VU får två tydliga konsekvenser: Thorwaldssons möjligheter lär minska, eftersom det i en arbetarrörelse där rättvis fördelning – också av uppdrag – är så stark, sannolikt skulle uppfattas som lite väl magstarkt att IF Metall skulle få båda topposterna inom rörelsen. Men den andra är att ambitionerna att projicera en bild av Socialdemokraterna som ett parti som står fritt från bindningar till en viss del av fackföreningsrörelsen onekligen får sig en knäck. Det är möjligt att det går att kompensera på andra sätt, men utmaningar att locka de som ser med skepsis på samverkan mellan S och LO har onekligen blivit något större.

De nya radikala idéerna

Löfven stod som sagt var mycket nära förra S-ledaren Mona Sahlin. Samtidigt har han och IF Metall i praktiken agerat i strid med åtminstone ett par av Sahlins hjärtefrågor: feminism och det hållbara samhället. IF Metall driver – fast förankrade i insikten om industrins behov av energitillförsel – aktivt en positiv syn på kärnkraften i Sverige. Löfven har förvisso framför allt drivit frågan om en bred, blocköverskridande överenskommelse, men det råder inga tvivel om att han inte skulle ha något emot kärnkraft i Sverige också på sikt. Det kan, som sagt var, finnas goda skäl till att inte driva en ”stäng alla reaktorer direkt”-linje. Industrin behöver konkurrenskraftig energitillförsel.

Men de som fångades av Monas Sahlins tal om ett fossil- och kärnkraftsfritt hållbart samhälle lär knappast få höra det från Löfven på samma sätt. Den andra sahlinska käpphästen om jämställdhet och lika lön för lika arbete ställer sig Löfven sannolikt också bakom. Samtidigt har han fått kritik internt i LO för att ha gått emot samordningen kring en särskild satsning – en kvinnolönepott – för att minska inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män i arbetlivet. Samtidigt finns det mycket som talar för att frågor om att skapa fler jobb och få ett hållbart arbetsliv kommer att öka i betydelse. Där har Löfven både trovärdighet och erfarenhet.

Avsaknaden av riksdagsplats

Riksdagen är utan tvekan den centrala arenan för partiernas nationella företrädare. Att Löfven saknar riksdagsplats kommer att innebära en betydande utmaning för Socialdemokraterna. Förra FP-ledaren Maria Leissner – som själv hade hunnit lämna riksdagen när hon blev vald till partiordförande efter Bengt Westerberg – har själv sagt att det var oerhört tufft att sitta på åskådarplats under partiledardebatterna - något hon ”inte skulle önska sin värsta fiende”. Samtidigt kan det – och här lovar jag att inte hänvisa till asiatiska talesätt om möjligheter i kris, o s v – finnas en möjlighet att faktiskt gå de röster inom partiet som har ropat efter ett breddat ledarskap till mötes. Man skulle kunna göra en dygd av nödvändigheten, och – efter tidigare norsk modell – i praktiken få ett delat partiledarskap, där den ena fokuserar på att hålla ihop partiet och vara ute bland folk, och den andra på att driva partiets politik parlamentariskt i riksdagen.

Idéerna för framtiden

För att nå framgång i valet 2014 behöver Socialdemokraterna dels mobilisera de egna – som i dagsläget i stor utsträckning har gått till sofflocket, dels nå fler väljare, som delar partiets grundläggande värderingar, men som av olika skäl har röstat borgerligt de senaste två valen. Förutsättningarna att mobilisera de egna finns där med Stefan Löfven. Däremot kommer han att behöva göra extra satsningar – såväl kommunikativt som organisatoriskt och sakpoltiskt – för att signalera att han och Socialdemokraterna har både förmåga och idéer för att ta sig an morgondagens utmaningar. Återigen finns det en hel del av detta i Stefan Löfven – både som person och som IF-metallare. Men bilden av honom som LO- och industriföreträdare i första hand kan bygga upp kommunikativa murar gentemot exempelvis urbana akademiker i tjänstesektorn.

Mandatet

Att Socialdemokraterna nu valde en snabb och exekutiv process framför en öppen och bred gör att Löfven måste vara på sin vakt mot kritiker som inte anser att han har tillräckligt mandat för att driva och utveckla partiets politik förrän han är kongressvald. Det återstår också att se om Löfvén verkligen är den partiledare som kommer att leda Socialdemokraterna i valet 2014, eller om han i praktiken har fått ett mer begränsat mandat att samla partiet, och att det sedan väljs någon annan på partikongressen i april 2013. OM det skulle bli så, skulle det innebära att Socialdemokraterna blir det första partiet i svensk historia som hinner ha fyra partiledare på en mandatperiod. Mycket talar därför att VU har tänkt sig detta som ett långsiktigt alternativ.

Fokus kommer att ligga på mobilisering i början, men ju närmare valet man kommer, kommer uppdraget att få upp väljarstödet genom att också locka till sig swing voters att öka i betydelse. Det förra kommer att vara relativt sett enklare för Löfven. Om han väljs i morgon, så innebär det att Socialdemokraterna nu satsar på samling och mobilisering i första hand – men utan att göra det på ett sätt som uppfattas som allt för ”vänster”.

Daniel Färm (15 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42711

1 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Man skulle kunna göra en dygd av nödvändigheten, och – efter tidigare norsk modell – i praktiken få ett delat partiledarskap, där den ena fokuserar på att hålla ihop partiet och vara ute bland folk, och den andra på att driva partiets politik parlamentariskt i riksdagen."

Tja, idéen var kanske bra, men det fungerade inte så. Mellan partiledaren Jagland och statsministern Stoltenberg på 2000-talet pågick det en lång dragkamp om makt som påverkade partiet negativt. Och när modellen infördes var det för att en av ordförandekandidaterna inte skulle få bli statsminister (Reiulf Steen). Om man tänker så lär ju inte Stefan Löfven bli Sveriges nästa statsminister i alla fall.

Permalänk | Anmäl #2 Erik Iversen, 2012-01-26, 14:30

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.