KD:s kris är värre än Socialdemokraternas

Som ett symptom på Alliansens kommande problem är Kristdemokraternas extra riksting i helgen faktiskt mer dramatisk än förra helgens s-kris.

Situationen i kd är på många punkter långt värre än i socialdemokraterna:

•Gruppledaren i riksdagen Mats Odell utmanar öppet Göran Hägglund om partiledarposten.

•Partiet ligger numera stadigt under 4-procentsspärren och även om allmänborgerliga sympatiröster brukar ordna riksdagsplatsen är det inte säkert att det gäller för evigt.

•Splittringen mellan de kristna och de mer ickekonfessionella är djup och svår att överbrygga i överhettade symbolfrågor.

•Partiet har svårt att profilera sig bland de övriga allianspartierna och de frågor som skulle kunna sticka ut som abort och homoäktenskap lockar få väljare.

Kd:s resa ner mot botten illustrerar svagheten med ett allt större och allt bredare moderatparti som ska bilda regering med allt mindre allianskollegor. Moderaterna utvecklas snabbt och gör fråga efter fråga till sin, nu senast jämställdheten. Den nuvarande moderatledningen vill göra partiet till ett parti för alla och då finns det egentligen inget viktigt område som inte kan bli m-märkt. Rimligen funderar man nu på hur partiet ska skaffa sig en tydligare grön profil och hur man ska omfamna välfärdsstaten på ett övertygande och långsiktigt sätt. Det är bra och smart för Moderaterna men strategin lämnar litet eller inget utrymme åt de övriga och är på sikt direkt livshotande även för Centerpartiet och Folkpartiet.

Den nervositet och självdestruktivitet som utbryter när 4-procentsgränsen närmar sig fördjupar bara krisen och gör förloppet självgenererande. Efter kd kan det mycket väl bli Centerpartiets tur att göra samma resa om inte den nya partiledaren Annie Lööf kan vända siffrorna.

Man kan invända att detta inte är något problem så länge Moderaternas väljarstöd växer, men effekten av att ett alliansparti åker ur riksdagen är dramatisk eftersom fyra procentenheter försvinner i ett slag och resulterar med stor sannolikhet i ett regeringsskifte.

Förutom de interna problemen inom Alliansen kommer ledarbytet hos socialdemokraterna innebära ett uppsving för oppositionen. Man glömmer fort, men faktum är att när Juholt tillträdde förra våren steg opinionssiffrorna snabbt för s. Regeringen blev så skrämd av hans hårda oppositionspolitik att de drog tillbaka sitt jobbskatteavdrag och planerade för en svår höst med långa utskottsförhandlingar. Sen kom budgetdebaclet och hyresersättningsaffären och väljarstödet rasade.

Denna gång kommer s att göra ett tryggt val av partiordförande. Alla inser vikten av att minska spänningarna mellan vänster och höger, storstad och landsbygd, kvinnor och män, invandrare och svenskar. Alla inser också potentialen i att hålla ihop. Därför kommer också opinionssiffrorna att stiga. Juholt gjorde en riktig analys när han i sitt avskedstal i Oskarshamn sa att han personligen har svårt att locka tillbaka väljare men att partiet med en annan ledare har goda chanser.

Den djupa s-krisen som nu varat sedan valet 2006 kan på ett paradoxalt sätt öka socialdemokraternas förmåga att fungera inom ramen för ett dynamiskt flerpartisystem. Om de gör sig av med föreställningen om att man är ett eget statsskick och det enda statsbärande partiet kommer man att bli mer optimistiskt, nyfiket och framtidsorienterat, för att citera Juholt. S håller på att bli ett parti som andra och det är i grund och botten inte så dåligt. Se bara på 30-procentspartiet Moderaterna.

Den andra strategiskt viktiga förändringen inom vänsterblocket ägde rum för tre veckor sedan då Jonas Sjöstedt tog över ordförandeskapet i Vänsterpartiet. Gudrun Schyman påbörjade en reformering av det gamla Vpk och åtnjöt starkt väljarstöd. Processen avbröts i och med Lars Ohly som var en uttalad kommunist. Sjöstedt är en lika uttalad reformist och han har stora chanser att göra vänstern till ett tioprocentsparti.

Lägg därtill ett alltmer konsoliderat Miljöparti och det börjar likna den vinnande trio som i egenskap av sina olikheter 1976 slog en urstark socialdemokrati med en ännu starkare ledare. Alliansens sötebrödsdagar kan snart vara över.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42709

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Den naturliga högerkonstellationen är M + SD medan vänstern består av S+MP+V.

Moderaternas försök att köpa Miljöpartiet kommer inte att hålla för Moderaterna är Miljöpartiets fiende #1 inom miljöpolitiken vilket förr eller senare kommer att leda till fientligheter.

Det går inte att vinna över naturlagarna i längden, hur mycket än Fredrik Reinfeldt försöker.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2012-01-26, 09:37

I sista stycket klumpar PM ihop miljöpartiet i ett vänsterblock med vänster och socialdemokratet, och förutsätta att MP är beredda att ev regera ihop. MP står idag relativit fritt blocken, och jag utesluter inte att de också kan regera med de borgerliga, om de får ett tillräckligt bra erbjudande efter nästa val.

Permalänk | Anmäl #3 Björn Åslund, 2012-01-26, 10:52

"Kd:s resa ner mot botten illustrerar svagheten med ett allt större och allt bredare moderatparti ...Moderaterna ... gör fråga efter fråga till sin ...Den nuvarande moderatledningen vill göra partiet till ett parti för alla ... inget viktigt område som inte kan bli m-märkt ... Det är bra och smart för Moderaterna men strategin lämnar litet eller inget utrymme åt de övriga och är på sikt direkt livshotande även för Centerpartiet och Folkpartiet."

M har tagit ett gigantiskt kliv vänsterut. Detta har lämnat högeflygeln/konservatistflygeln vidöppen. KD befann sig 2002-2006 i perfekt position att täcka upp högerflygeln och växa enormt mycket. Men KD var helt enkelt för inkompetent eller för fega för att fatta detta. Istället skulle de in och trängas i den socialliberala geggamojan i mitten. Det är inte Ms fel. Litet spelar det in att moderata väljare fattar minst sagt långsamt. Och att svensk media ser som sin uppgift att vilseleda sina konsumenter snarare än att informera dem. Men ansvaret är främst Hägglunds och Svenssons.

Jag delar PM Nilssons åsikt att C lever farligt. De försöker angripa M från höger ekonomiskt men deras konstiga version av internationalistisk socialliberalism lämnar kärnväljarna långt bakom sig. Så C riskerar att bli stående där med lättrörliga "modeflugeväljare" så att säga men utan ankare.

Däremot tror jag att FP inte är hotat på något sätt. Deras alldeles egna version av internationell socialism har ju blivit norm och legio bland 6 av riksdagens 8 partier. Men varför nöja sig med en kopia när man kan rösta på orginalet, sverigehatarna i FP?

MP är ett märkligt parti. När man läser deras partiprogram så förvånas man över att någon förutom ett litet gäng vettvillingar röstar på dem. Min tro är att de har en kärna av vettvillingar på cirka 4 % eller så. Resten av deras röster skapas av att svenska journalister generellt sett återfinns bland just dessa 4 %. Så, osäkert om MP är så konsoliderat. Svårt att säga.

Hur som helst, PM Nilssons analys var betydlig intressantare än Anders Linders i SvD, tycker jag.

Permalänk | Anmäl #5 Martin A, 2012-01-26, 16:04

PM Nilsson: du bör inte behandla sanningen så ovarsamt: regeringen drog tillbaka förlaget eftersom de är en minoritetsregering och SD
klokt nog ställde sig på oppositionens sida. Synd att regeringen inte drog förslaget ända till riksdagen- då hade vi kunna få nöjet att se Reinfeldt avgå.

Permalänk | Anmäl #6 Calle Bengtsson, 2012-01-26, 16:00