Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

EMU

Nyval i Grekland. Kan landet räddas kvar i eurozonen? Läs (90) Skriv

Försvarets rekrytering

Soldater reagerar på att Livgardet tar bort deras sängar.  Läs (22) Skriv

Nästa s-ledare

Boris Benulic om Nästa s-ledare

Socialdemokraterna behöver fler interna strider

Skriftställare och marxist: Det är inget konstigt med motsättningar i en levande och kämpande organisation. Vad socialdemokratin saknar är verklig strid och kamp mellan särintressen.


Om författaren

Boris Benulic, skriftställare och tidigare Vd för Kraft & Kultur

I diskussionerna de senaste dagarna om vem som ska leda socialdemokraterna in i framtiden, eller åtminstone till nästa riktiga kongress,  betonas en del saker som självklara fast det är svårt att förstå varför om man ser till arbetarrörelsens historia.

Med samstämmighet och monotoni, som om de medietränats på en Hare–Krishna–retreat, körar SAP:s ledare: ”Vi behöver en stark ledare som kan skapa enighet”. Man hör nästan bjällerklangen. Och strax därefter säger man lika enstämmigt: ”Vi måste hitta nya projekt vi kan samla partiet kring.”

Men när det blev så självklart för arbetarrörelsen att stäva efter enighet i de egna leden? Varför skulle det vara nödvändigt? Och denna längtan efter en självklar ledare. Och varför måste det gå så fort? Och det här med att leta nya projekt – det man säger är att man helt enkelt måste uppfinna frågor och problemställningar som kan appellera till breda skikt av väljare och som därmed förmår ena partiets byråkrati. För många väljare innebär många jobb åt byråkraterna, alltså kan de enas oavsett om de är ”höger” eller ”vänster”. Politik blir inte något för att förändra samhället, politik blir något för att bevara partiet.

Fabian Månsson hade så rätt när han 1915 svarade så här på Brantings krav om enighet i försvarfrågan: ”Så försumpat har aldrig partiet varit, att det varit enigt; riktig enighet finns bara på idiotanstalterna, på kyrkogårdarna, men en skenbar enighet har man ibland lyckats åstadkomma i tyranniskt styrda samhällen, med smörja eller hot.”

Socialdemokratin växte i inflytande när spänningarna var så stora att vänstern lämnade partiet på 1910-talet, och socialdemokratin växte när de ledande företrädarna släpptes in igen ett årtionde senare. Zäta Höglund var till och med välkommen trots att han fortfarande betecknade sig som kommunist.

På den tiden var socialdemokratin en levande och kämpande organisation, och i en sådan rörelse, är det inget konstigt med motsättningar. Den som är van att arbeta och kämpa för sina intressen i samhället, kommer att se det som en självklarhet att han måste göra det också i det egna partiet. Särintressen har av någon obegriplig anledning blivit ett fult uttryck, ett uttryck för någon slags egoism som sätter de egna målen och förhoppningarna i första rummet. Men måste inte just detta vara själva utgångspunkten – att de som ser sig som en del av arbetarrörelsen sätter sina och sina grupps intressen i första rummet – sedan får man strida, kompromissa och mejsla fram en poltitisk linje och ett program.

Vad socialdemokratin saknar är kamp mellan särintressen. Alltför få av dem som har en funktion representerar någon social grupp, eller om ni så vill – ett särintresse. Tidigare var det så att arbetarrörelsens styrka och dynamik föddes ur den ständiga kampen mellan företrädare för olika grupper och skikt i det arbetande folket – som när representanter för de offentliganställda brakade ihop med representanter för dem som arbetade i exportindustrin.

Det är ju ingen i det partiet som står upp och säger något i stil med: ”Jag representerar alla byggnadsarbetare söder om Dalälven och vi tycker att …”. Du får aldrig känslan av att när någon i SAP ställer sig upp och talar så representerar han tusenden som sitter och väntar på en signal för att chartra bussar och åka upp till LO-borgen eller Sveavägen och göra sin stämma hörd och backa upp sin talesman.

Visst talas det om en ”höger” och en ”vänster” i dagens SAP. Men det har mer att göra med att enskilda personer i partiledningen har olika syn på privatiseringar eller euron och de ståndpunkterna är härledda ur en ideologisk uppfattning om vad som är bra eller dåligt och det gäller att placera sig i någorlunda rätt läger vid rätt tillfälle.

De ledande socialdemokraternas tal om vikten av enighet och en stark ledare är följden av att de numera betraktar oss som klienter som väntar på nådegåvor. Partiet ska vara både far och mor och vi är barnen, och av någon obegriplig anledning så tror SAP:s ledning att vi skulle bli rädda om pappa och mamma bråkade sinsemellan. Det visar rätt mycket hur funktionärsskikten i SAP ser på menigheten – de tror att vi suktar efter en stark ledare – men de tror det därför att de tror att vi inte är kapabla att ta hand om oss själva.

Men samhället består och kommer alltid att bestå av olika intressen – och det kommer att vara så att även vanliga, hårt arbetande människor har motsatta intressen. Det vet vanligt folk, och de ser det inte som underligt om dessa intressen drabbar samman i hårda diskussioner. Dagens strider i partitoppen är ingenting mot den koleriske ministern Per Edvin Sköld som under sina vulkanliknande utbrott kunde kasta pärmar och bläckhorn mot den som misshagat honom.

Är det inte dags att prova följande tes: människor överger inte socialdemokratin därför att det är ett parti som skakas av strider – de överger partiet därför att det där inte förekommer någon som helst verklig strid mellan representanter för de särintressen som tillsammans utgör det arbetande folket. Och frånvaron av sådana strider beror på den sortens representanter inte längre finns, det som finns är representanter för olika byråkratiska skikt.

Om arbetarrörelsen inte kan vara en arena där folkliga särintressen möts, kämpar och når kompromisser så kommer folket att söka andra möjligheter för att försöka nå bästa möjliga villkor.

Först när SAP vågar se en sådan kamp mellan särintressen och hårda diskussioner som en ständig del av partilivet så kan man påbörja den långa marschen tillbaka.

Så en ny partiledare är en person som säger att SAP:s uppgift inte är att bevisa att man är ”det” statsbärande partiet, den nya partiledaren ska säga att SAP måste bevisa att det är det samhällsbärande partiet – det parti som finns där ute bland arbetare, tjänstemän, småföretagare och arbetslösa, det parti som organiserar hårda diskussioner, och som också åter börja bygga upp en folkrörelse och en kooperation och ett folkligt styrt företagande.

Statsbärande? Det kan de andra få vara.





Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42686

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Socialdemokraterna, arbetarrörelsen och klasskampen växte fram i takt med industrialiseringen. Expansionen gjorde att det fanns plats för fraktioner.

Idag avindustrialiseras landet. Behovet av arbetskraft i näringslivet kommer att minska framöver.

Marxismens parentes är över. Likaså Keynesianismens.

Nu är det tid för stålbad och prioriteringar kring vad som verkligen är viktigt och det är en fungerande välfärd. Det är där vänstern har en framtida roll att fylla.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2012-01-25, 14:45

Bedrövligt att se alla stående ovationer på partikongressen när J valdes. I stället borde kameran ha fångat grupper som i protest tågade ut ur salen eller åtminstone medlemmar som inte applåderade. Det är för mycket begärt att de mest missnöjda med valet av den store ledaren hade haft råa ägg i byxfickan och kastat upp på podiet, men varför inte?
Inte ett enda buande hördes under det ideologiskt pampiga och högljudda svepande retoriska talet fullt av löften att förändra samhället i grunden och kasta borgarna ut för stupet för gott.
Alla möjliga orättvisor skulle med en ny regering försvinna som genom ett trollslag. Speciellt barnfattigdomen. Löften som följdes av röda rosor och mer applådåskor.
Hur betedde sig de som var missnöjda med valet efteråt?

Permalänk | Anmäl #2 Inge Johansson, 2012-01-25, 15:59

Bra!

Översatt till den nu aktuella situationen så behöver S ha några pretendenter som har en klar (och olikartad) profil och som klart talar om vad de vill med partiet. Efter några månaders fight så går partikongressen till beslut. Och då blir det inget enhälligt beslut. Dom som förlorar får väl ägna sig åt partisplittring. Om de vill. Och vågar.

Kan Labour så kan väl S.

Permalänk | Anmäl #3 Gösta Oscarsson, 2012-01-25, 17:56

Juholt är ett strålande exempel på retorikens innehållslös.

Permalänk | Anmäl #4 Karl Andersson, 2012-01-25, 18:56

Innehållslöshet skall det vara.

Permalänk | Anmäl #5 Karl Andersson, 2012-01-25, 18:57


annons:
annons:

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

annons:

Om Newsmill

Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.

 

Läs mer om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

Vad är att Milla?

Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.


 
© 2008 Newsmill. All rights reserved.