Partistyrelsens kandidat får i uppgift att vinna opinionen

På fredag börjar en ny etapp på en resa som blir avgörande för svensk politik under lång tid framöver. Efter Carin Jämtins besked idag att det blir partistyrelsen som utser en ny partiledare, blir den nya folksporten ”Gissa S-ledare” betydligt kortare denna gång. Att Socialdemokraternas VU har bestämt sig för denna modell tyder på att man har ett – eller möjligtvis ett par – namn som man bedömer är tillräckligt samlande och okontroversiella för att kunna kliva in utan att vara kongressvalda. Liknelsen med när Ingvar Carlsson valdes till partiordförande av partistyrelsen 1986 ligger nära till hands, även om omständigheterna då var mycket annorlunda: Socialdemokraterna var regeringsparti och mordet på Olof Palme gjorde att utrymmet för osäkra och utdragna processer var extremt litet.

Partistyrelsens val av ordförande innebär med stor sannolikhet att partiet nu sluter sig samman för att ge den föreslagne partiledaren en så bra start som möjligt. VU och partistyrelse vill – genom att tillsätta en partiledare snabbt – visa på exekutivitet och beslutsamhet. Lite som Göran Persson när Erik Åsbrink kl 12 den 12 april 1999 avgick/fick sparken med omedelbar verkan, och statsminister Persson tre timmar senare utan att darra på manschettknappen presenterade Bosse Ringholm med budskapet att det var ”business as usual”. En finansminister lämnar och direkt kommer en ny in. Samma sak nu. Juholt avgår ena veckan, nästa vecka står NN där redo att ta över. Ingen utdragen process som öppnar upp för falangstrider och baktaleri.

Samtidigt signalerar partiledningen att man inte är döv inför de krav på en mer öppen och demokratisk process som har stigit i kraft sedan den – som Mona Sahlin liknade den vid – kafkaliknande process som ledde fram till valet av Håkan Juholt förra året. Därför lovar man att fram till nästa kongress ta fram ett förslag på hur en sådan mer öppen och demokratisk process – kanske á la Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet – ska se ut. Snabbhet och effektivitet nu – öppenhet och demokrati sedan.

Strategin bygger på en tvåstegsraket: partistyrelsen väljer en partiledare som i praktiken i första hand får i uppdrag att – efter det senaste halvårets trauma – samla partiet fram till nästa partikongress i april 2013. Tanken är att NN då ska bli vald av kongressen, och med det mandatet i ryggen kunna fokusera på att få upp väljarstödet rejält, och forma en strategi för såväl valseger som regeringssamverkan efter valet 2014. Först signaleffekter om trygghet och budskap som vinner gehör hos de partiaktiva. Sedan en politik och ett budskap som gör att man kan vinna val och ta röster från de borgerliga. Jämlikhet och utveckling. Rättvisa och tillväxt. Arbetslöshet och vardagspussel.

Just förmågan att – genom kompromisser i sak och mellan olika intressen i arbetarrörelsen – kunna kombinera dessa två gyllene delar har länge varit socialdemokratins adelsmärke och framgångsrecept. Men nu är receptet stulet. I alla fall kommunikativt. Reinfeldt har lugnat svenska folket: ”välfärden är inte hotad, men genom att sänka skatten för den som arbetar, ser vi till att det lönar sig mer att arbeta”. Välfärd och arbete á la nya Moderaterna. Förr eller senare kommer de som ifrågasätter huruvida välfärden verkligen är så ohotad, och om jobbskatteavdrag verkligen leder till fler i arbete, att ta mer skruv än vad som har varit fallet hittills. Men än så länge har Reinfeldt lyckats hålla ett allt starkare grepp om de swing voters som de facto avgör svenska val.

Därför vet alla att det inte kommer att bli någon lätt resa för den som partistyrelsen väljer. Om den nyvalde partiordföranden lägger allt för stor tid och kraft på att ”ena partiet” utan att lyckas få upp opinionssiffrorna, så finns det stor risk att VU och partistyrelsens beslut innebär att man bara skjuter upp en obehaglig och potentiellt uppslitande partiledardiskussion till ordinarie kongress 2013. Man kommer därför att göra allt för att undvika mardrömmen: att Socialdemokraterna under en enda mandatperiod skulle hinna ha fyra olika partiordföranden under en mandatperiod.

Därför kommer fokus för en nyvald partiordförande i betydligt högre utsträckning sannolikt att ligga på att få upp opinionssiffrorna. Det var också detta som Håkan Juholt hänvisade till i sitt avgångstal: diskrapensen mellan det starka stöd han upplevde från partimedlemmar, och det sviktande stödet i väljaropinionen. Till syvende och sist är det alltid det senare som utgör den måttstock med vilken politisk framgång mäts.

Daniel Färm (11 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42700

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"...presenterade Bosse Ringholm med budskapet att det var ”business as usual”. En finansminister lämnar och direkt kommer en ny in. Samma sak nu. Juholt avgår ena veckan, nästa vecka står NN där redo att ta över."

Ja, och kvaliteten på Persson snabba untnämning var ju inte driekt på topp. Den nabbaste tillsatte, men i särklass mest inkompetente finansminstern i modern tid.
Vi får hoppas att man lyckas skaka fram någon liknande nu. Det fanns inte många med 3 siffrig IQ i Partiets toppskikt efter valet 2010, och flera slutade efter valet när vänsterfallangen gick framåt. Dom få som sedan fanns kvar fick kicken när Juholt tillträdde. Han sparkade eller skrämde bort dom få dugliga som fanns kvar. Att man nu skulle lyckas driva fram någon vettig låter osannolikt.

Sedan har vi det där med politiken. Vem behöver egentligen socialdemokraterna? Dom som är socialliberala kan ju rösta på moderaterna numera. Dom som är mer vänsterorienterade kan lika gärna rösta på komunisterna. Saken är den att Nya Moderaterna har tagit över socialdemokraternas politik till stora delar. Också stora delar av deras forna väljare.
2010 röstade 22% av dom som har ett arbete på (s). Det lär ju inte vara fler nu. 40% av socialdemokraternas väljare 2010 hade invandrarbakrund. Idag är det nästan bara personer med invandrarbakrund och folk som av olika skäl inte arbetar som röstar på socialdemokraterna. Folk har tröttnat på allt snack om att höja skatten och dela ut bidrag.

Permalänk | Anmäl #1 Leif D, 2012-01-25, 23:25

Vad är bäst, orginalet eller kopian. Mitt svar är att kopian ofta duger ett tag. Moderaterna försöker likna socialdemokraterna i allt och det kan ju funka men tillslut kanske väljarna begriper vem det är som är härmapa.

Permalänk | Anmäl #2 Johan E Karlsson, 2012-01-26, 00:13

Hm, men om Juholt tvingades bort genom att SAPs högerfalang under lång tid knivade honom i ryggen och läckte information till media, varför skall då SAPs vänsterfalang stå ut med att högerfalangen får tillsätta en partiledare?

Permalänk | Anmäl #3 Martin A, 2012-01-26, 00:56

Helt rätt Martin A

Folk tror dom får annorlunda resultat genom att ständigt upprepa samma beteende. Det är väl i sig ett ganska intressant kvalitetsmått på s

Permalänk | Anmäl #4 Anders Olsson, 2012-01-26, 05:51

Lite pinsamt med sosseadel som ser det som en naturlag och gudagivet att Socialdemokraterna för alltid kommer att vara en storspelare.

Det mesta talar för att Socialdemokraterna tynar bort istället. Man tappar vänsterväljarna till Jonas Sjöstedt, unga och naiva till MIljöpartiet, de invandringskritiska till Sverigedemokraterna och de som tror på jobbtillväxt till Fredrik Reinfeldt.

S hade en storhetstid och sen korrumperades partiet av alla broilers, alla snikna tjänstemän och all svågerpolitik och allt fiffel. Nu är de gamla kärntrupperna borta och väljarna röstar inte längre efter klassetnicitet.

Siste man släcker lyset!

Permalänk | Anmäl #5 Bo T, 2012-01-26, 08:44