En ”quick fix” eller frälsare räddar inte socialdemokratin

En gång i tiden var socialdemokratin en vital rörelse som förmådde att dra till sig de skarpaste hjärnorna och de varmaste hjärtana. Men så icke längre. Partiet har fallit allt djupare ner in i ett politiskt självskadebeteende som i destruktivitet inte står Kristdemokraterna långt efter. Precis som i KD ställs medlem mot medlem; falang mot falang och traditionalister mot förnyare. Och precis som i KD är de öppna personstriderna bara isbergets topp, de verkliga orsakerna till krisen ligger mycket djupare än så.  

Socialdemokratins kris är i själva verket minst två kriser som förstärker och fördjupar varandra. En underliggande, långsiktig strukturell kris med rötter ända tillbaks i 1970-talet. Kombinerad med en mera akut ledarskapskris, där turerna kring Juholt bara är det senaste kapitlet. Juholts avgång markerar ju faktiskt den tredje gången på drygt fem år som man försöker lösa de underliggande problemen genom en ”Quick fix”: dvs. att göra sittande partiledare till syndabock och omedelbart inleda jakten på en ny frälsare. År 2006 blev Göran Persson syndabock, fyra år senare var Mona Sahlin förbrukad. Plötsligt lanserades Håkan Juholt som den nye frälsaren. Efter den extra partikongressen i mars 2011 förde Aftonbladets Åsa Lindeborg önsketänkandet till nya höjder med orden: ”Om jag var Fredrik Reinfeldt skulle jag vara vettskrämd; Juholt är den förste partiledaren på tjugo år som kommer att presidera ett 45-procentsparti … frågan är vad Vänsterpartiet kan göra för att inte förblekna i jämförelse”. Sällan har en framtidsspaning fallit så platt till marken. Det som skulle bli ett lyft, blev i själva verket bara ännu ett förlorat år.

Med facit i hand är det lätt att konstatera att Håkan Juholt var fel ledare vid fel tidpunkt. Men ansvaret för misslyckandet ligger inte ensamt eller ens huvudsakligen på honom. Grundfelet låg i att man köpte grisen i säcken. Man började förnyelsearbetet i fel ända, man valde ledare först och fick politiken på köpet, istället för att börja med politiken för att först därefter välja en ledare som till 100 procent brann för den valda inriktningen. Och inte blev det bättre av att man valde en sluten process, där de viktigaste kriterierna tycks ha varit att kandidaterna först måste tacka nej och för allt i världen inte i förväg avslöja vilken politik han eller hon stod för. Ljusår från den moderna, öppna och raka process som centern, miljöpartiet och vänsterpartiet med stor framgång nyss har genomfört.

Ett tungt ansvar ligger också på valberedningen, och då i synnerhet på Berit Andnor och Göran Johansson. Till motkrafterna hör också partiets olika falanger som genom att gräva sig allt djupare ner i skyttegravarna förlamat såväl valberedning som VU. Det är milt talat plågsamt att se hur en falang med rötter på högerkanten och i storstäderna ägnande sig åt ett allt mera öppet krypskytte mot Håkan Juholt. Samtidigt som en falang med rötter i vänstern och periferin, investerade så mycket av sina förhoppningar i Juholt att de in i det sista vägrade se skillnaden mellan retorik och praktik; fantasi och verklighet.  

För en person med ett passionerat intresse för krishantering och förändringsledarskap är också kontrasten mellan socialdemokraternas ”quick fixes” och popcornmaskiner och det målmedvetna förändringsarbete som gruppen runt Fredrik Reinfeldt inledde när moderaterna befann sig mitt i en hopplös kris intressant.

För att börja med det som borde vara självklart: Det är bra att göra sin hemläxa, att ha en klar politisk idé som man öppet deklarerar INNAN man söker makten. Kort sagt ha ett genomtänkt svar på frågan vad man vill göra med makten. Medan Juholt hela tiden fick skjuta från höften, hade kärnan bakom de nya moderaterna hunnit jobba fram både en ordentlig analys av moderaternas problem, en analys av hot och möjligheter i omvärlden och konkreta förslag på politikområde efter politikområden. Det gav en stadga som gjorde att de nya moderaterna relativt oskadda kunde ta sig igenom ekonomiska kriser, ministeravgångar, mediadrev och lång rad interna och externa skandaler.

I gott ledarskap ligger också att kunna ena partiet och lämna gamla strider bakom sig. En av Reinfeldts verkliga styrkor är att han varit en god vinnare som medvetet tagit med tidigare motståndare som Carl Bildt och Ulf Kristofferson in i värmen (allt enligt det gamla talesättet att det är bättre att ha motståndarna inne i tältet kissandes ut än utanför kissande in). Juholt gjorde precis tvärt om, talade vitt och brett om sin svarta bok hos Skvalan, stack kniven i ryggen på Mona Sahlin, förödmjukade offentligt Thomas Östros på extrakongressen, petade Sven Erik Österberg etc etc. Kort sagt han skapade själv en kultur där ingen öppet vågade kritisera honom och ett parti där alltför många bara väntade på ett tillfälle att ge igen. Och tillfällen att ge igen har det onekligen givits.

Viljan att ständigt hämnas gamla oförrätter, och detta förlamande fokus på att blockera partiledarkandidater som kommer från ”fel” falang, varken började eller kommer att sluta med Juholt. Det är en självdestruktivitet som har rötter i såväl Rosornas krig och SSU:s internstrider och som tyvärr tycks fortsätta att förlama partiet. Frågan är på vilket sätt man för partiet framåt genom att, likt medeltida klansamhällen, ständigt fastna i gamla släktfejder. Kanske är det dags att som omväxling prova det engelska uttrycket: ”Let bygones be bygones”.

I en kaotisk omvärld, där nya kriser och utmaningar ständigt tycks avlösa varandra, gör en ledare klokt i att försöka forma ett mångfacetterat lag runt sig. Ett lag som har många olika antenner mot omvärlden, samtidigt kan fånga en rad olika perspektiv och där det är högt till tak. Och ett lag som i sig samlar fackkunskaper på många olika områden. Här är kanske inte de nya moderaterna något större föredöme, men alliansregeringen framstår onekligen som färgstarkare än de Juholt-kopior i form av Waidelich och Ahlin som han valde att luta sig mot. Inte heller socialdemokratins verkställande utskott är ju något större föredöme i mångfald. Same same but different, typ

Ett starkare och mera mångkulturellt team runt Juholt hade kunnat utmana ledaren, fyllt i hans kunskapsluckor, hjälpt honom att se världen precis som den var, hjälpt honom att skilja på fantasi och verklighet och framförallt hjälpt honom att i tid upptäcka och hantera potentiella kriser. Utan detta team förstärktes istället hans drag av ensamvarg som körde sitt eget race. Ensamvargen som allt mer tycktes leva i någon slags parallellt universum och som på något märkligt sätt lyckades göra sin personliga strid till partiets istället för att göra partiets strid till sin.

Jag har arbetat en hel del med organisationer i belägringstillstånd och både fascinerats och skrämts av det sällsamma psykologiska fenomen – bunkermentaliteten – som kan få normalt kloka och balanserade människor att helt tappa verklighetskontakten. I bunkern dras man allt djupare in i ett Orwellianskt nyspråk där sant blir falskt, motgång blir medgång och alla utanför bunkern – inte minst media – betraktas som svikare och fiender. Få har skildrat fenomenet så starkt som skådespelaren Bruno Ganz i filmen Der Untergang. En film där Hitler vägrar att se sanningen i vitögat, envist upprepar att allt kommer att ordna sig och lovar att Berlin ska snart ska räddas av tyska arméer som bara finns i hans eget huvud.

Jag tror att en förklaring till socialdemokratins kris är att det inte bara är Juholt utan hela partiet som förskansat sig i denna ”autismens bubbla”. Juholts personliga kris var alltså bara en spegelbild av partiets politiska kris och förvrängda verklighetsuppfattning. Göran Greider fångade problemet väl när han nyligen hävdade att ”VU lever kvar i en grandios självbild av vad partiet är, det stora statsbärande partiet”  

Jag har i en tidigare Newsmill-artikel försökt mig på en djupare analys av socialdemokratins problem. Kortversionen är att socialdemokratin under en lång rad av år successivt både tappat kontakten med omvärlden och med sin egen själ. Arbetarrörelsen startade som förändrare, en kraft med ett klart underifrån perspektiv i stenhård opposition till den tidens ekonomiska och politiska makter. Denna kamp var så framgångsrik att man till slut segrade ihjäl sig. Någon gång på 70-talet började arbetarrörelsen att förvandlas från en revolutionär kraft till statsbärande maktapparat, från förändrare till defensiv förvaltare av den starka stat man själv byggt upp; en stat som av allt fler kom att ses som en motkraft snarare än en medkraft. Och när socialdemokratin miste makten och tvingades i opposition mot det samhälle man själv skapat, började också de interna sprickorna bli allt tydligare. När så Anders Borg började få beröm för sin hantering av den globala ekonomiska krisen, vreds socialdemokratins sista vapen, regeringsduglighen, snöpligt ur partiets händer.

Idag befinner sig partiet på jakt efter den själ som flytt. En jakt där man mycket oftare tittat i backspegeln än framåt. Ett skäl till att Juholt fick så stort stöd internt var att han lyckades fånga just denna längtan tillbaks till fornstora dagar. Han förstärkte känslan av att alliansregeringen bara var en ond dröm, ett tillfälligt misstag. Snart skulle allt återgå till det normala, snart skulle socialdemokratin åter bli det stora statsbärande partiet.

Jag tror att just denna oförmåga att släppa taget om det som har varit, men aldrig kommer att bli igen, är socialdemokratins största hinder för att komma vidare. Det näst största är att man fastnat i en ofruktbar intern höger vänster retorik, där ena sidan har blivit någon slag ”Alliansen light” medan den andra lovar ett antal ”återställare” i förhållande till alliansens politik. Att, paradoxalt nog båda falangerna definierar sig själva med hjälp av alliansen, är kanske det tydligaste tecknet på att socialdemokratin tappat sin egen politiska kompass. Kontrasten mot miljöpartiet som vänsterpartiet som båda vill något själva och båda blickar framåt är uppenbar.

Vad socialdemokratin behöver just nu är först av allt en rejäl strategisk reträtt, för att därefter göra en omstart genom att börja bygga en ny politisk plattform. En plattform tar som sin utgångspunkt i dagens verklighet och är tillräckligt robust för att kunna hantera också morgondagens utmaningar.

Den andra föreställningen man måste släppa är fixeringen vid att snabbast möjligt hitta ännu En Ny Ledare, en ny frälsare. Efter att i snabb takt ha dumpat Persson, Sahlin och Juholt - eftersom ingen visade sig vara frälsaren - är det hög tid att fokusera mer på politik än person. Kort sagt att själva ta ansvar för att skapa rätt förutsättningar för nästa partiledare istället för att lägga över hela ansvaret på frälsaren.

Den tredje, och förmodligen smärtsammaste reträtten är att släppa fixeringen på att återkomma i regeringen 2014. Man vinner inte väljare på att agera som ett bittert regeringsparti i tillfällig opposition. Partiet måste först hitta tillbaks till den ”arga optimism”, värderingsmässiga kärna och politiska kompass man hade innan man stelnade till ett förvaltande maktparti. Kort sagt att fullt ut våga agera som ett fullfjädrat oppositionsparti.

I det läge socialdemokratin befinner sig nu tror jag man skulle ha mycket att vinna på att tillsätta en tillfällig förändringsledare med tre tydliga uppgifter; Ta fram en och skola in en möjlig efterträdare eller snarare ett antal lämpliga efterträdare. Genomföra den nödvändiga förändringsprocessen. Och ena partiet.

Förändringsledaren bör definitivt inte hämtas ur ”the usual gang of suspects”, dvs de som varit med i tidigare partiledardiskussioner, sitter i VU eller partistyrelsen. De är alltiför inblandade i och alltför märkta av tidigare strider. Så varför inte satsa på en gammal räv som är tillräckligt stark för att kunna driva processen framåt, tillräckligt trygg i sig själv för att våga ompröva gamla sanningar och tillräckligt framgångsrik för att se förändringsledarskapet som sista steget i en lång karriär, snarare än ett bara steg på vägen mot partiledarskapet. Och frågan är om det inte kunde vara värt att prova ett delat ledarskap i just denna fas.

En huvuduppgift för förändringsledaren är att ta fram ett antal partiledarkandidater som är redo att under 2013 utmana varandra om partiledarposten i en öppen process. Det är oerhört viktigt att gruppen består av personer med olika bakgrund, kön, ålder osv. Det är lika viktigt att partiet till 2013 kommit från gamla falska nejsägarkulturen och fått fram partiledarkandidater som kastar sig in i kampen med liv och lust, öppet deklarerar att de kandiderar och tydligt talar om var de står i olika frågor.

2013 måste också processen att med att ta fram en ny politisk plattform vara avslutad. Jag tror denna process måste ha ett klart utifrån och in perspektiv, det vill säga börja med en öppen analys av omvärlden och inte ännu en gång i partiets interna problem Viktigt är också att tillföra processen nytt och frisk blod. Ännu en intern kriskommission för inte partiet ett enda steg framåt. Nu handlar det om att bryta bunkermentaliteten och då måste man våga öppna sig och våga ta till sig nya perspektiv utifrån. Dessbättre finns det en hel värld av personer med stort engagemang för partiets framtid utanför partiorganisationen. Bloggare, fria debattörer, forskare, företagare etc. etc. Det är definitivt ingen brist på kvalificerade personer som lider med socialdemokratin och är beredda att bidra till förändringsprocessen. .

För att sammanfatta om socialdemokratin verkligen vill göra upp med sitt långa självskadebeteende, måste man först av allt inse att det varken inte finns någon ”quick fix” eller frälsare. Det handlar snarare om att ha is i magen mitt i stormens öga, arbeta långsiktigt och göra saker i rätt ordning. En klok man har sagt att det är skillnad på att röra upp damm och att röra sig framåt. Det socialdemokratin ägnat sig åt de senaste åren handlar dessvärre i första hand om att röra upp damm, får att gång på gång tvingas konstatera att man står kvar på samma fläck när dammet väl lagt sig. 

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42691

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Mycket bra artikel, som väl sammanfattar och beskriver socialdemokratins kris. För att knyta an till jämförelsen med nya moderaterna, i artikeln, så kan man ju misstänka att Reinfelt med flera hämtade inspiration hos Tony Blair och New Labour för att förändra och modernisera moderaterna. Det borde man ha förstått att göra för 10-15 år sedan på Sveavägen 68 med.

Permalänk | Anmäl #2 Dick Morén, 2012-01-25, 18:58

Instämmer gärna med Leif Jansson och tidigare kommentarer. En jättebra analys som säger allt.

Permalänk | Anmäl #3 Mose Apelblat, 2012-01-25, 20:28

En grundligt och givande analys, som tyvärr S kommer ej att följa pga den kaos som råder inom S.

Permalänk | Anmäl #4 Michael Isaksson, 2012-01-25, 22:09