Juholts avgång kan öppna för grönt regeringsalternativ

Vårt uppdrag som grön tankesmedja är att utveckla grönt tänkande och att främja inflytande för grön politik. Därför vill vi peka på möjligheten att Håkan Juholts kan ha avgång ökat möjligheterna för ett grönt regeringsalternativ.

I sin offentliga framtoning visade Juholt engagemang för förstärkt offentlig välfärdssektor. ”Social rättvisa” är onekligen en av fjorton gröna grundbultar för grön politik. (Behövs det en grön ideologi, Cogito). I detta avseende var alltså Juholt grön. Men hur har han förhållit sig till andra gröna principer? Eftersom utrymmet inte tillåter en utförlig analys tillåter vi oss en enkel lackmustest: Vilka gröna grundbultar nämnde han och andra partiledare i sina inledningsanföranden i riksdagens partiledardebatt? Ordet ”hållbarhet” nämndes inte av någon. ”Klimat” användes av Lööf och Sjöstedt (7ggr), ”miljö” av Fridolin (7 ggr), Lööf, Juholt och Sjöstedt, ”fred” av Reinfeldt och Björklund och ”arbetstid” av Reinfeldt och Fridolin. Varken Åkesson eller Hägglund använde något av de fem orden.  Även om detta inte säger allt om respektive partis politik, visar översikten ändå vad partiledarna särskilt ville få fram. MP ville framstå som ivrigaste ”miljöparti”, V ville annonsera storsatsning på klimatpolitiken, C ville visa upp sig som regeringens ”gröna samvete”, medan övriga visade grönt tänkande förstrött (M, FP, S) eller inget (SD, KD) intresse.

Vi kan instämma i Göran Greiders omdöme (AB 22/1) att Juholts ”uppenbara ointresse för exempelvis de gröna frågorna gjorde att han – till skillnad från Jonas Sjöstedt – på en central punkt aldrig lyckades uppdatera det egna partiets idépolitik”.  Juholts avgång skulle därför, tillsammans med V:s nya klimatengagemang och MP:s opinionsframgångar, kunna bana vägen för ett grönt regeringsalternativ.

Vi ser sex framtidsutmaningar som är akut behov av ett grönt regeringsalternativ:

1) Klimatkrisen

Behovet av att minska utsläppen av växthusgaser är lika akut som svårgenomförbart. Durban-fiaskot har gjort behovet av radikal grön strategi akut. Det är också nödvändigt att tackla frågan om på vilket sätt och av vem världsekonomin bör styras för att bidra till klimatkrisens lösning istället för att bidra till dess förvärring. Det behövs en radikal grön strategi som utöver att arbeta för radikala utsläppsmål också eftersträvar styrning av de mekanismer som orsakar miljöfarliga utsläpp.

2) Energiförsörjningen.

Fukushima har skapat samförstånd i Tyskland om att kärnkraft är en återvändsgränd och att framtiden finns i förnyelsebar energi. T o m i Frankrike håller kärnkraften på att bli en politisk huvudfråga. Irans kärnenergisatsning utgör en påminnelse om att kärnkraft och kärnvapen är och förblir siamesiska tvillingar. Partier som tror på en svensk särlinje med fortsatt och ny kärnkraft kan inte göra anspråk på grön trovärdighet.

3) Tillväxten.

I framtidskommissionens mandat ingår att behandla ”grön tillväxt”. Det förutsätts alltså att fortsatt materiell tillväxt är förenlig med en grön samhällsutveckling. Men tillväxt betyder mer koldioxidutsläpp, mer energi- och råvaruförbrukning. I fjor gav den f d moderat- och kd-politikern Anders Wijkman ut en bok som kraftfullt angrep ”förnekelsen” av att materiell tillväxt kan vara oförenlig en grön framtid. (Den stora förnekelsen, tills m Johan Rockström). Wijkmans nödrop tyder på att han knappast mötts av maktelitens förståelse. Ett grönt alternativ måste bryta tabut mot att ifrågasätta tillväxten.

4) Arbetstiden

Trots att en majoritet säger sig hellre vilja gå ner i arbetstid än höja lönen drivs arbetstidsfrågan inte längre av vare sig fackföreningar eller partier. Men om tillväxten ska kunna dämpas utan att det utlöser depression behövs arbetstidsförkortning. Ibland får man intrycket att den s k ”jobblinjen” är täckord för en miljö- och livskvalitetsfientlig lutheransk arbetsmoralism. Men kampen mot arbetslösheten kan inte bygga på arbetsmoralism, utan på helt andra gröna grundvalar, däribland arbetstidsförkortning.

5) Välfärdens organisering och finansiering

Även om det tycks finnas medborgarstöd för att växla in ytterligare löneökningar mot sänkt arbetstid återstår problemet att skatteintäkterna hotar att minska. Långsiktigt undergrävs det offentligas finansiering även genom den så kallade Baumols sjuka – att lönekostnaderna relativt sett ökar för offentliga serviceyrken. För att upprätthålla samma offentliga service behöver skattenivåerna höjas. Även om det finns utrymme för vissa skattehöjningar, t ex på spekulation, miljöfarlig verksamhet och viss konsumtion, behövs alternativa modeller.

Det folkliga stödet för den borgerliga modellen att lösa den offentliga sektorns problem genom att avveckla den, är svagt. Ett grönt alternativ måste förutsättningslöst pröva nya modeller, inbegripet förstatligande eller kooperativisering av vinstgivande verksamheter, utgiftsskatt, transaktionsskatt (Tobinskatt) och kanske också någon form av samhällstjänst.

6. Sveriges bidrag till konfliktlösning.

Svenska fredsinsatser sker alltmer sällan i FN-regi, allt oftare inom ramen för EU eller Nato.  I allt högre grad har det dessutom handlat om krigföring. Är det på den vägen Sveriges medverkan i internationell konfliktlösning skall vidareutvecklas, med slutpunkter i EU-armé och/eller Nato-medlemskap?

Vi ser inget grönt i en sådan utveckling. På 50-talet utgav författaren Per Anders Fogelström tillsammans med Roland Morell en bok där de föreslog att Sverige skulle avrusta militärt och satsa pengarna på våldsfri konfliktlösning och u-landsbistånd (Istället för atomvapen, 1958). I en tid när alla erkänner att invasionshot saknas borde idén om Sverige som avmilitariserat fredsland kunna förvandlas från dröm till konkret politik inom ramen för ett grönt alternativ.

En lösning – kvinna som S-ledare

Sverige behöver ett tydligt grönt regeringsalternativ. För att detta ska bli möjligt måste S signalera en kursändring i grön riktning. Vi kan inte låta bli att notera att samtliga kvinnliga partiledarkandidater har tydlig grön profil, medan ingen av de manliga har det. Genom att välja en kvinna kunde socialdemokraterna både bana vägen för regeringsskifte och medverka till att Sverige blir ett land som går i spetsen för radikalt bemötande av framtidsutmaningarna. Om det också skulle ge Sverige landets första kvinnliga statsminister avgörs förstås av väljarna. Alla kvinnliga statsministerkandidater hos de grönröda partierna är inte socialdemokrater.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42651

11 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det där var det konstigaste jag läst.

Om sossarna vill höja sin miljöprofil så bör dom ju välja en ledare med dokumenterat miljöengagemang snarare än att välja en kvinna.

Antalet nuvarande partiledarkandidater är så litet att man inte kan dra några slutsatser om mäns respektive kvinnors miljöengagemang genom att räkna vilka ord dom använder.

Och även om kvinnor i genomsnitt är mer miljömedvetna än män - vilket jag kan gissa stämmer - så betyder det inte att alla kvinnor är mer miljömedvetna än alla män.

Om sossarna verkligen skulle kunna vinna valet genom att välja en extra miljömedveten partiledare så skulle alltså Gahrtons och Aylwards bristande kunskaper i logik och statistik ha kunnat lura partiet till att göra ett fatalt strategiskt misstag.

Sossarnas trovärdighetsproblem handlar dock inte främst om deras miljöpolitik, utan i första hand om ekonomi och i andra hand om att dom lagt ner sin gamla socialkonservativa "arbetarmoral" och istället kommit med flummiga utspel om genus, identitetspolitik och butlers i tunnelbanan.

Gahrtons och Aylwards utspel torde därför sakna realpolitisk relevans.

Permalänk | Anmäl #1 u_18627, 2012-01-24, 20:33

Vad MP inte har fattat är att de skrämmer iväg fler väljare från potentiella samarbetspartners, än de gynnar dem. Även om de får ganska höga opinionssiffror, finns det ett betydligt större motstånd mot detta samhällsfientliga parti som lever på utopiska drömmar. Enda anledningen bakom opinionsframgångarna är deras namn, då deras politik fullständigt saknar något som kan betraktas som sunt förnuft. De kommer ALDRIG att bestämma dagordningen.

Vad sägs om deras idé att motarbeta en kringled runt Stockholm, för att förbättra miljön? Saken är dock den att istället för att åka en potentiell kringled, åker samtliga bilar, lastbilar och bussar GENOM Stockholm, som gör att hela innerstaden blir förgiftad. Eller idén om att ha okontrollerad invandring?

Detta parti är mer destruktivt än kommunisterna.

Permalänk | Anmäl #2 Daniel Karlsson, 2012-01-24, 21:12

Seså.

Ett grönt regeringsalternativ med klimat och hållbarhet på dagordningen.
Och detta ska förverkligas genom att sossarna(i upplösning) ska välja en kvinnlig partiledare.
Extremvänstern(grön) lever uppenbarligen i det blå (!)

Hur ska då detta då gå till?

Jo genom att tuta och köra med gamla floskler som hållbarhet, klimat och gröna frågor i kombination med vidöppna gränser, lön till dom som inte vill arbeta och tillbaka till häst- och vagnsamhället.

Fan tro't.

Permalänk | Anmäl #3 lorentz brydolf, 2012-01-24, 21:16

Menar MP på allvar att om S får en partiledare som har en vagina och två bröst så kommer S att få en stark miljöprägel?

En gång hade MP muppstämpel.
Den här artikeln tar MP tillbaka till muppstsadiet.

http://soldatmamma.blogspot.com

Permalänk | Anmäl #4 Carina Nordén Åkerlund, 2012-01-24, 22:37

Märkliga skäl och märklig politik. MP har alltid varit populistiskt när det gäller miljön. Tänk vad deras politik skulle skada miljön och vår välfärd. När sossarna började samarbeta med MP började jag rösta borgligt.

Permalänk | Anmäl #5 Sten Olsson, 2012-01-24, 22:47

Intressant artikel.

Två saker framgår.

MP går åt höger.

MP vet numera vad sanningen är. Dom har bestämt sig att t.ex tillväxt och bra miljö är oförenligt och går därför från att vara ett parti med en framtidsvision till att bli ett parti med nejsägare som säger my way or the highway.

Det som är avsett att vara ett triumfatoriskt manifest över de grönas nyvunna makt visar vid närmare påseende sig vara ett kvitto på att MP inte har lösningar, bara makt.

Permalänk | Anmäl #6 Anders Olsson, 2012-01-25, 01:45

Ja, det är de höga politikerlönerna som gör att man tror att det går att höja skatter och växla lönehöjningar mot fritid, samt höja energipriserna. Har ni inte hört talas om befolkningens överbelåning? De flesta har precis så de kan betala räkningarna. Ni som har 70 - 120000 kommer aldrig att begripa er på en politik för folket.

Permalänk | Anmäl #7 Bernt Johansson, 2012-01-25, 07:17

Instämmer med Per Gahrton och Angela Aylward. Socialdemokraterna behöver en kvinnlig partiledare.

Mariam Osman Sherifay vore det perfekta valet. Hon har allt.

Miljöpartiet kommer sen att ta Socialdemokraternas ungdomar och u-landsromantiker, Vänsterpartiet tar vänsterväljarna och Sverigedemokraterna de som är skeptiska mot islam och vill tillbaka till folkhemmet.

Permalänk | Anmäl #8 Bo T, 2012-01-25, 08:20

Jag tycker att socialdemokraterna ska välja Nalin Pekgul som paritledare.

Permalänk | Anmäl #9 Josef Konarkowski, 2012-01-25, 09:50

Det vore bra om miljöpartiet kunde engagera sig för miljön-på allvar.

Punkt ett klimatet och punkt två energin är viktiga för mig. Varför tar ni det inte på allvar? Vill ni minska miljöbelastningen bör ni inte relatera till Tyskland och deras kärnkraftnedläggning. De ersätter med kol och gas!
Vår nedläggning av Barsebäckverken förskräcker-den ersattes av import av el från Rysk kärnkraft bla.
Förra årets kalla klimat och elunderskott gjorde att vi släppte ut mer koldioxid än åren innan. Vi behöver fungerande elförsörjning, vilket Alliansen idag visar med en ny kabel till Finland.
Aldrig tidigare har vi fått så mycket från Vindkraften 6%!

Permalänk | Anmäl #11 Lars Kronqvist, 2012-01-25, 15:25

Alternativ, möjligt. Regeringsalternativ, knappast. MP och V har fortfarande en helt ohållbar och naiv ekonomisk politik.

Permalänk | Anmäl #12 John Vice, 2012-01-25, 16:29