S behöver inse att Folkhemmet är historia

Den politiska turbulensen inom Socialdemokraterna det senaste året har knappast undgått någon, i synnerhet de senaste dagarna efter Håkan Juholts korta och koncisa avgångstal i Oskarshamn. Vem som kommer att axla ansvaret för att vända skutan om för Socialdemokraterna återstår att se. Klart är emellertid att vem det nu än blir så kommer denna inte att stå inför en lätt uppgift. Krisen inom S är nämligen inte enkom en fråga om brist på ledarskap utan är i grund och botten att definiera som en politisk strukturkris. Som professor emeritus Leif Lewin insiktsfullt skrev på DN Debatt 21/1 som bevittnar vi slutet på partiets ”hegemoniska makt”. Den moderna tiden ägs synbart av borgerliga värderingar. Hur har det en gång så mäktiga S idag kommit att spela andra fiol? Svaret står inte enkom att finna i ett yvigt och dåligt underbyggt ledarskap vilket Håkan Juholt gav prov på, ihålig retorik genomskådas snabbt, utan i ett mycket större skeende i vilket S val av partiledare spelar en underordnad roll.

Det gamla Sverige finns inte mer, folkhemmet är demonterat och förpassat till historieböckerna. Även om undertecknad själv är hemmahörande på den borgerliga spelplanen kan jag inte annat än att se utvecklingen ur ett historiematerialistiskt synsätt. Den etablerade svenske industriarbetaren har det idag många gånger bättre ställt än vad många akademiker med långa studier bakom sig har. Samhället såg väldigt mycket annorlunda ut under August Palms och Per Albin Hanssons tidevarv.

Saltsjöbadsavtalet 1938, Sveriges agerande under kriget vilket höll oss utanför och därigenom sparade vår industri och socialdemokratins hegemoni under efterkrigstiden under de gyllene åren skapade förutsättningarna för en förhållandevis välbemedlad arbetarklass. Gränsdragningen mellan arbetarklass och medelklass har sålunda idag i mångt och mycket suddats ut. Därigenom har den bemedlade industriarbetaren i samma mån kommit att få mer individualistiska och borgerliga värderingar än klassisk socialdemokratisk ideologi om solidaritet på arbetsmarknaden och samhället i stort. Idag utgörs snarare skiljelinjen av den som är förvärvsarbetande kontra den som är arbetslös. Här har skett en attitydförändring i det svenska samhället, inte bara med att landet har en borgerlig regering och att Moderaterna nu är största parti, utan även i medborgarnas mentalitet. Vi helgar idag arbetslinjen som grundläggande värdering.

Därmed inte sagt att Socialdemokratin tidigare haft en diametralt annorlunda syn på full sysselsättning osv. men den stora skillnaden är att det idag i det allmänna medvetandet nästintill är något fult att vara arbetssökande. Man skall göra rätt för sig och sörja för sig själv. Individualismen skördar lagrar till skillnad från den tidigare mer kollektivistiska synen på samhället. Moderaterna har varit ytterst skickliga på omvandla partiet från ett uttalat högerparti till att istället bli ett mittenparti som därigenom appellerar även till industriarbetare med trygg anställning och hygglig inkomst.

I min roll som fackklubbsordförande märker jag själv av i allra högsta grad hur det idag inte på något vis längre är något självklart att rösta på Socialdemokraterna, LO-tillhörigheten tilltrots. Vi bevittnar därigenom nu en politisk strukturomvandling där Moderaternas värderingar ligger i tiden, varför det är lätt att se varför partiet nu är det största i Sverige emedan Socialdemokratin går kräftgång i gamla hjulspår.

Göran Perssons sista valrörelse som partiledare var symptomatiskt för S av idag, trött, oinspirerat serverandes gammal skåpmat utan uppriktig vilja eller förmåga att modernisera och rusta partiet inför framtiden. Att sålunda beskylla Håkan Juholt för Socialdemokratins prekära situation är inte rättvist även om hans insats näppeligen var att definiera som fullödig.

Vad som sålunda krävs är inte enkom en ny inspirerad ledargestalt, som kontradiktoriskt nog behöver komma utifrån och inte partiets inre kretsar, likväl vara i besittning av politisk finess och erfarenhet, utan om möjligt i ännu högre grad en moderniserad partiideologi. Tony Blair lyckades väl i Storbritannien att göra Labour till ett parti i tiden, frågan är om de svenska socialdemokraterna lyckas göra detsamma?

En hälsosam fungerande demokrati behöver en fungerande politisk opposition. Det är sålunda min förhoppning, min borgerliga hemvist tilltrots, att den svenska Socialdemokratin lyckas omgruppera och bedriva en trovärdig oppositionspolitik. Ett parti som i flera decennier uppbär politisk hegemoni i ett samhälle blir i slutändan trött, slutkört och oinspirerat. Det ser vi nu ett paradexempel på.

Dennis Andersson (10 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42619

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Problemet är väl snarare att de inte bygger något folkhem längre. Olof Palme var en trojansk häst som fick sossarna på avvägar och när han tragiskt blev mördad var den ideologiska irrvägen permanent i någon sorts postmortem lojalitet. Sossarna talar sig alltid varma om Olof men det ända bestående han gjorde var att ta första steget för alienationen mellan s och svenska folket.

Permalänk | Anmäl #1 Joakim Nilsson1, 2012-01-24, 08:47