Svensk socialdemokrati har alltid varit ett krisridet parti

”Något liknande har inte hänt sedan 1917”, det vill säga partisprängningens år, förklarar Dagens Arena i en kommentar till Håkan Juholts avgång, och samma sak säger partisekreterare Carin Jämtin. Dumheter. Socialdemokratin har varit splittrad och ledarlös i omgångar. Efter Hjalmar Brantings avgång som statsminister och död kort därefter saknade partiet en kongressvald ordförande under ett par års tid, innan Per Albin Hansson 1928 fick den formella bekräftelsen som partiets ledare. Som statsminister fick Rickard Sandler ta över.

Detta tillfälliga dubbelkommando var i den tidens politiska miljö inte speciellt problematiskt – partistaten hade ännu inte slagit särskilt djup rot. Branting å sin sida själv hade tvekat att ta statsministerposten – hans håg stod mer till utrikespolitiken. Men framförallt var partiet ingen monolit, ens efter sprängningen. Det bestod av fraktioner som öppet bekämpade varandra. Partiets dagliga huvudorgan Social-Demokraten vägrade att införa artiklar av partiordföranden, och Per Albin fick därför periodvis publicera sig i Göteborgsblaskan Ny Tid.

Partivänstern med Stockholm som huvudort var en ständig opposition. I de regeringar som socialdemokratin ledde mellan 1932 och 1946 innehades de viktigaste posterna av personer från Skåne-landskapen, förutom Per Albin själv: Ernst Wigforss, Gustav Möller, Per Edvin Sköld. Zäta Höglund som på 1910-talet hade detroniserat Per Albin i det socialdemokratiska ungdomsförbundet släpptes aldrig in i regeringskretsen, och inte heller Fredrik Ström. De fick härja i Stockholms stadshus. Zätas favoritelev Hjalmar Mehr rönte samma öde under Tage Erlander. Erlanders storhet var att lyssna till rörelsen, att mildra motsättningarna.

Svensk socialdemokrati är och har alltid varit ett krisridet parti. Det har bestått av fraktioner, koalitioner, allianser. Dagens sargade arbetarrörelse har emellertid i jämförelse med situationen under partiets uppgångs- och glansdagar en black om foten, nej två: det saknar en partipress, med andra ord en fungerande ideologisk propagandaapparat, som man av någon anledning under 1980- och 90-talet vinnlade sig om att avskaffa, och det har inte kunnat dra till sig sin generations begåvningar. (Vilket är desto anmärkningsvärdare som övriga politiska partier inte heller har lyckats med detta.)

Till och med i det tal, med vilket Håkan Juholt markerade sin sorti som partiledare, begick han en språkligt-politisk fadäs av rätt sensationella dimensioner när han sade att partiet hade upplevt en föregående höst, då han städse varit i hetluften på ett sätt som inte någon enda av hans supportrar hade önskat eller ens hade kunnat mardrömma om, som ”dessvärre saknar motstycke”. Dessvärre? Var det verkligen Per Nuder som satte detta tal i händerna på den redan uträknade mannen?

Ett obestridligt faktum däremot är att Sverige aldrig har haft så kompetenta personer vid makten de senaste hundra åren som under Per Albin Hanssons ledarskap. Det var inte bara därför att han själv var en sällsynt duglig ledare – den främste av våra statsministrar, i svår konkurrens med Arvid Lindman, Nils Edén och Torbjörn Fälldin. Han omgav sig med kompetens. Det var därför han kunde rata en första rangens kapacitet som Zäta Höglund; Zäta var fiende, slugger. Och det var därför han kunde känna sig så trygg med bondeledaren Axel Pehrsson Bramstorp. Varför var det då så?

Därför att politiken var den primära angelägenheten i den tidens samhälle. Politiken hade problemlösningsförmågan; politikerna var inte en klass i behov av permanent försörjning, de offrade sig för det som är gemensamt och står över det privata. Och problemen – de sociala, ekonomiska, kulturella – var också långt större och mera komplicerade, mera pockande än de har varit sedan Erlander lämnade över stafetten till sin kronprins Olof Palme. Därmed började samtidigt utförsbacken.

Ty Palme, och senare Ingvar Carlsson, och deras motsvarigheter i de övriga politiska grupperingarna, hade visserligen tidigt skaffat sig en egen parlamentarisk bas, och de hade en tydlig folkrörelseförankring, om det också i Palmes fall handlade om studentrörelsen; men de drog i tilltagande utsträckning till sig teknokrater, fixare, trångsynta specialister och en kader av politiskt ansvarslösa intellektuella som aldrig hade varit i stånd att själva göra en lysande akademisk karriär eller få någon annan anställning än möjligen som redigerare på en provinstidnings nyhetsredaktion.

Juholt var en sådan man och Mona Sahlin var en sådan kvinna. Göran Persson å sin sida blev den enda svenska statsminister under 1900-talet som hade tjänat sina politiska sporrar som ledande kommunalman i en landsortsstad. Allt detta satte sina spår. Det utarmade socialdemokratin. Den förlorade sin lockelse för alla som ville social förändring. Den som idag vill något sådant måste arbeta utanför den politiska sfären. Följden har blivit att politiken som sådan marginaliserats. Privata lösningar har fått allt större betydelse och blivit normerande också för hur man beter sig i politiken. Därav lägenhetsaffärer och tobleroneskandaler, taxikvitton och bolagsstyrelseengagemang. Bryssel är viktigare att uppsöka än Borlänge, budgetdisciplin viktigare än de medborgerliga behoven.

Vilken är slutsatsen? De svenska politiska partierna, inte blott socialdemokratin, behöver alla rekonstrueras. De ska inte vara statsorgan och försörjningsinrättningar utan idéproducenter, tankens verkstäder. Jakten på Juholts efterträdare borde inriktas på att söka politisk empati framför medial smartness. Juholt, en lokaltidningsredaktör, hade ingen annan tillgång än sitt stackars munväder. Hans parlamentariska insats har varit att driva igenom en svensk legohär och yrka på svenskt deltagande i angreppskriget mot Libyen (en ståndpunkt som han ganska snart tvangs retirera ifrån, men utan att skörda några politiska poäng på detta). Förmodligen kommer han att glömmas för sådant, föralldel en barmhärtighetens glömska.

”Dessvärre” måste man ändå befara att Juholt-parentesen i svensk politisk historia förlängs och att Schlingman och Arkelsten förblir också i framtiden de gängse politikertyperna. En sådan storfixarnas marknad kan det för överskådlig tid vara säkrast att hålla sig på ett ganska långt och behörigt avstånd ifrån.

Anders Björnsson (26 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42612

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag tror att S väljer någon som har erfarenhet av politik, och har varit borta ett tag , och framför allt ej varit med i den senaste turbulensen.

De som då kan vara lämpliga då är Jan Nygren eller Pär Nuder.

Permalänk | Anmäl #1 u_16873, 2012-01-22, 22:31

1950 hade Sverige ett skatteförtryck på 21% av BNP och Tage Erlander var statsminister, det var lägre skatt än USA och vi hade en välfärd som tog hand om alla, plus ett försvar som klarade ett taktiskt kärnvapenanfall, samt en industri som gick för fullt och tvingades importera arbetskraft.

Socialdemokraterna var relevanta när konflikten stod mellan arbetare och kapitalister, men idag står konflikten mellan privatanställda och privata företagare som betalar 100% av den offentliga sektorn. Sverige har världens högsta skatter, speciellt på arbete. Skatterna måste sänkas om Sverige skall överleva i den globala konkurensen och statens utgifter minskas.

Permalänk | Anmäl #2 Johnny Andersson, 2012-01-23, 01:58

#2 Korrigering: Konflikten står mellan den privata och offentliga sektorn.

Permalänk | Anmäl #3 Johnny Andersson, 2012-01-23, 02:33

Tänkvärd artikel.

Permalänk | Anmäl #4 Robet Stenkvist, 2012-01-23, 07:22

Helt klart är att "budgetdisciplin viktigare än de medborgerliga behoven." Här ligger kärnan till S problem. Tidigare kunde man höja skatterna, idag går det inte, även om en del förslag på "modern förmögenhetsskatt" eller "bredbandsskatt" dyker upp. Medelklassen har relativt betalt mest skatt, betalningsviljan finns inte idag. Vänsterfalangen har en retorik, som vi alla vet inte går att finansiera. Alternativet är att släppa alla "ekonomiska bromsar" och med fritt flytande krona, devalvera som tidigare. När jag växte upp stod D-marken och kronan i paritet med varandra sedan blev D-marken 3-4 kr dyrare. När jag var i Japan första gången 1973 kostade 100 yen ca 1,2 idag strax under 9 kr. Varför har det blivit så?
Den som arbetar i olika länder med olika löne-/pensionssystem och flyttar tillbaka till Sverige kan eventuellt drabbas "av den moderna förmögenhetsskatten" och det gäller även de som av olika anledningar invandrar från andra system. Har den invandrade kvar en fastighet i sitt hemland skall den beskattas i Sverige etc etc samtidigt som man inte kvalificerat sig till någon nämnvärd pension i det svenska systemet! Företag och kapital rör sig över hela Världen. GM lägger ner Saab, kineserna styr Volvo PV osv.
Politikerna borde "bestämma" att beskatta t.ex. 45%av bnp och hålla sig inom den ramen på ett sätt, som kan uppfattas rimligt. Den svåra uppgiften blir att prioritera och det är svårt att vara politiker. Mycket går att effektivisera t.ex. att försäkringskassan tar över all sjukvård och att man kan prioritera mellan väntetid och "behandling nu". Vägar kan avgiftsfinansieras....men Sverige är ett glest befolkat land...varför skall Volvo ha en hyttfabrik i Umeå och Scania produktion i Kramfors (?). Miljövänligt är inte transporterna till marknaderna. Vad är MP:s lösning? Politik innehåller potentialen till konfliktande intressen. Det är erkänt svårt att vara politiker.

Permalänk | Anmäl #5 Ulf Börjesson, 2012-01-23, 12:43

Inget parti borde egentligen vara större än 10-15 %, det är väl ungefär så många som kan enas kring en framtidsvision.

Om man ser till vad politikerna vill, sönderfaller ett parti i förnyare och traditionalister. Högersossar och vänstersossar. Svartblå, mörkblå och ljusblå moderater. Bonnläppar och stureplanscenter. Skolfuxar och vanliga velepinnar till folkpartister. Feminister och klimatfanatiker.

Hur skulle de kunna enas i en trovärdig politik för framtiden om det inte var för att partipiskan tvingar dem till att bli ett knapptryckarkompani i riksdagen.

Jag är trött på hela skiten!

Permalänk | Anmäl #6 Benadom Flydde, 2012-01-23, 13:31

Svar till #6:

Det är säkert riktigt, men de olika partierna skall komma överens i en regering! Då krävs pragmatism och politiskt handlag. Vi som väljare, röstar inte fram en regering, endast parti. Vi kan därmed inte påverka politiken i någon nämnvärd omfattning!

Permalänk | Anmäl #7 Ulf Börjesson, 2012-01-23, 13:43

Typiskt en historiker att låta förklara skeenden med individers göranden och låtanden. Jag skulle nog tycka att det är mer fruktbart med en förklaringsmodell typ historisk institutionalism. Socialdemokraterna byggde välfärden men samtidigt en mängd institutioner som var svåra att förändra. Det har blivit förlamande för nya idéer och framförallt visioner. Men det finns ju massor att göra för politiker med framtidsvisioner som vill ha ett rättvisare samhälle. Den som vill läsa om välfärdsbygget rekommenderas att ta del av Anders Isakssons biografi över Per Albin Hansson. Det var en statsminister som gjorde skillnad, men så var han en tvättäkta politisk broiler.

Permalänk | Anmäl #8 Mats Hedlin, 2012-01-23, 21:39