Schlaug: Så kan Elvis trösta Håkan Juholt

Ödets ironi, kanske man kan säga. På dagen 15 år efter det att överste Tom Parker avled efter en stroke lämnar Håkan Juholt in sin avskedsansökan. Överste Parker var Elvis manager. Så mycket överste var han egentligen inte. Han var hedersöverste i en lokal brandkår.

Så mycket partiledare var väl inte Håkan Juholt heller. Eller rättare sagt han avspisades snabbt av de som kände sig försmådda. Trots att han med sin mjukaste barriton den där sista kvällen på Sveavägen sjöng love me tender, love me true, never let me go.

Det hjälpte inte, dom hånflinade åt honom och han fick smyga ut bakvägen när skymningen lagt sig. Han drog en gammal Elvisblues när han smög ut i den kalla kvällen :

Feel so bad,

like av ball game on a rainy day,

yes´I got my rain check,

shake my head and walk away.

Väl sittande i bilen ner mot Oskarshamn rann det förstås till, för visst blev han orättvist behandlad av de där typerna som hade velat ha hans plats, de där som spred ut rykten och dynga. Och för sitt inre såg han den där sprätten Östros och han vrålade väl you ain´t nothing but a hound dog, you aint no friend of mine.

Tja, så kan man tänka sig att det var. Men, förstås, nu är det så att Håkan verkar mer inriktad på Elvis mer pösiga 70-tal i Las Vegas än på hans rebelliska tid i Memphis på 50-talet och hans musikaliska storhetstid i slutet av 60-talet. Det är märkligt, kan man tycka. Men kanske mer i linje med sosseriet att drömma om Las Vegas och paljetter än om den äkta bluesens förädling till rock´n´roll. Rottrådarna letar sig ända ner till Kongofloden som flyter stilla, vacker, skitig och  himmelsk mellan Brazzaville och Kinshasa. Den här floden födde den afrikanska musik som kokade av kolonialväldets förtryck och slavskeppens stinkande ångest. Men också av spirande hopp och frustande längtan. Där växte rytmen som bar hoppet, sorgen, förtvivlan och längtan långt över havet till Mississippis stränder, där den förädlades till blues och gospel bland slavarna på bomullsfälten.

Ur detta föddes klassisk rock´n´roll, det största steget togs när Presley gjorde cover på svart musik. Han älskade musiken som pumpade på Beale Street i Memphis. Willie Mae Thornton slungade ut Hound Dog, Clyde McPhatters stönade fram Money Honey och Lloyd Price hittade hem med Lawdy Miss Clawdy. Elvis gjorde cover på dem alla. Det var djungelmusik, det var så den kallades i Södern på 50-talet. Och Presley lade till och drog ifrån. Och förde in musiken i de vita glinas vardag, globaliseringen växte fram. Själv besökte han svarta klubbar och blev utskälld i vita tidningar. Det var jäkligt långt från Las Vegas.

Håkan har varit där, i Las Vegas, blivit uppbjuden på samma scen som Elvis stod på många år tidigare. Han blev uppbjuden av nån trist countrysnubbe, blev fotograferad och tycktes inte skämmas för det heller så vitt jag förstår. Han har påstått att han till och med var stolt.

I själva verket är det så att när det är jobbigt för Håkan så sätter han på en låt som Elvis spelade in på just 70-talet. Högt skall det vara. Det vet jag. Han har sagt det själv. Det är Elvis version av You´ll never walk alone. Ni vet stroferna som lyder:

When you walk through a storm
Hold your head up high
And don't be afraid of the dark
At the end of the storm
Is a golden sky
And the sweet silver song of the lark

Walk on through the wind
Walk on through the rain
Though your dreams be tossed and blown
Walk on walk on with hope in your heart
And you'll never walk alone
You'll never walk alone

Men nu räcker det nog inte med den där låten för att Håkan skall känna tröst. Det är förstås så mycket sorg och bitterhet att det mest är sorg och the lonley street som gäller. Då, när det är som allra värst, duger inte Las Vegas , då gäller det att drömma sig tillbaka till Mempis på 50-talet, till rockens barndom. Att se sig själv vandra på en dammig gata en tidig gryning, känna stanken av rå bomull och höra det dova bullret från ett bomullsrenseri i fjärran. Stanna upp och mumla nåt om :

If your baby leaves you,

and you got a tale to tell,

just take a walk down lonely street,

to Heartbreak Hotel.

Kanske känner dom sig lugna nu, Österberg, Östros, Johansson och de andra. Dom andas ut, tror att de har blivit av med honom. En gång för alla. Dom tror att han kommer att sitta på Heartbreak Hotel och sörja för att därifrån rida bort i fjärran sjungande den där gamla Elvislåten som fick varenda tonåring på 50-talet att grina när dom såg halvblodet Elvis på bioduken rida bort i fjärran efter det att han sett den flammande dödsstjärnan:

Every man has a flaming star,

a flaming star, over his shoulder,

and when a man, sees his flaming star,

he knows his time has come…

Men dom bedrar sig, Österberg, Östros, Johansson och dom andra elaka. Håkan rider inte ut i fjärran, han bidar sin tid. Snart, när tiden är mogen, kan vi höra honom vråla:

If you lookin´for trouble, Östros,

You came to the right place

If you're looking for trouble, Österberg

Just look right in my face

Men än så länge, än så länge, där i Oskarshamn, i skuggan av hans älskade kärnkraftverk, fri från det hopplösa uppdraget att föra ut socialdemokratisk politik, sitter han med sin älskade, äntligen i ro, äntligen i frid och sjunger viskande fram de största sanningarna av alla:

Fame and fortune,

how empty they can be,

but when I hold you in my arms,

that’s heaven to me.

Men sedan, när det nattliga sorgen kommer over honom, sätter han åter på You´ll never walk alone. Och jag säger bara: Walk on, Håkan! Walk on!

Birger Schlaug (10 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42599

12 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag visste inte att republikanen Schlaug dyrkade Kungen.

Permalänk | Anmäl #1 Charlie Darwin, 2012-01-22, 17:15

Inte dyrkar, Charlie, inte dyrkar. Bara vanlig hederlig allmänbildning... Hur kan man förstå världen om man inte förstår musikens histoira??
Hur ska man stå ut med politiken utan rockmusik och opera???

Permalänk | Anmäl #2 Birger Schlaug, 2012-01-22, 17:21

Bra skrivet Birger. Och naturligtvis har du rätt i att det är normal allmänbildning att kunna sin musikhistoria, särskilt när det gäller Elvis! PS Besserwissern i mig kan dock inte låta bli att påpeka att Elvis spelade in sin version av "You'll Never Walk Alone" redan 1967... DS.

Permalänk | Anmäl #3 Robert Johansson, 2012-01-22, 17:27

Robert, det är riktigt, fel av mig. Skammens rodnad lägger sig och ursäktas inte ens av att det var bråttom att skriva... Det var ju den riktigt bra sessionen i Nshville september 1957 då han fick dit Jerry Reed - som satt på en flotte och fiskade när Elvis sökte honom och sa att han fick packa sig iväg till nashville för han ville ha Reeds gitarrspel på främst Big boss Man.

Ska vi vara riktigt noga ville han spela in den redan i februari 1956, men det blev inte av. en privat inspelning från ett hotellrum i Hollywood finns faktiskt redan från 1960 - han var i Hollywood och spelade in Wild in the country om jag inte minns fel.

Men det har ju förstås inte så mycket med Håkan att göra, han var väl knappt född då... Kanske därför det gick lite illa för honom...:-)

Permalänk | Anmäl #4 Birger Schlaug, 2012-01-22, 17:53

Sorry, Robert, en siffra slant, skall förstås vara 1967 då Reed dök upp.

Permalänk | Anmäl #5 Birger Schlaug, 2012-01-22, 17:55

#2 Birger Schlaug,

Naturligtvis är det så. Jag är själv republikan för övrigt, men konsulterar musikkungar jag med, om än inte Elvis Aaron.

Permalänk | Anmäl #6 Charlie Darwin, 2012-01-22, 18:04

Elvis är trötta, slitna, gamla hits - från en förgången tid. För vilken gången utropar någon: - Elvis är kungen! Jasså säger jag då med något glasartat i blicken.

Och vad har detta med Juholt göra?

Dessutom är det bättre att ni lyssnar på det här:

http://www.youtube.com/watch?v=PC57z-oDPLs&feature=BFa&list=FLay0JW7lioi...

Permalänk | Anmäl #7 Doktor Eleph@nt, 2012-01-22, 19:02

Elefantdoktorn,

dina tjejer är jättebegåvade men ger intryck av reklam för miljöpartiet eller möjligen någon trädkramande falang.
Och har du svårt för Elvis har du inte förstått någonting.

Birger Schlaug hajar naturligtvis budskapet i följande; ta lärdom av dom som kan, det borde fler politiker borde göra:

http://www.youtube.com/watch?v=PEA6gzAAPfc

Permalänk | Anmäl #8 lorentz brydolf, 2012-01-22, 19:55

lorentz, jag tar fasta på "jättebegåvade" resten glömmer jag.

Permalänk | Anmäl #9 Doktor Eleph@nt, 2012-01-22, 20:00

Undrar när Elvis sa förlåt. :-/

Permalänk | Anmäl #11 Nisse, 2012-01-23, 12:29

På riktigt då alltså....

Och om han sa det i nån låt....Ni som kan Elvis låtar....

Vad var det för låt?

(Torr humor, kanske). :-/

Permalänk | Anmäl #12 Nisse, 2012-01-23, 12:32

Han sa inte med skrev...i "Return to Sender".

"I write I'm sorry, but my letter keeps coming back".

Permalänk | Anmäl #13 Nisse, 2012-01-24, 12:27