Principiella diskussioner är ständigt relevanta

Debatten som har uppkommit till följd av förbundsstyrelseledamöterna Emil Erikssons och Rasmus Törnbloms nyårslöften till Moderata Ungdomsförbundets (MUF) medlemmar har hittills engagerat en ganska stor skara människor. Förutom uppföljningsartikeln där resonemanget vidareutvecklades har även flera, framförallt kritiska röster, höjts angående artikeln från andra på högerkanten. Både CUFs och LUFs förbundsordförande skrev en replik på artikeln. Likaså gjorde Daniel Persson på SvDs ledarredaktion, först på ledarbloggen och sedan här på Newsmill (som svar på den andra artikeln). Utöver dessa inlägg har repliker även författats av KDU Stockholms ordförande, Axess ledarblogg samt av den hälsosamme ekonomisten.  

Själv tycker jag att man landat ganska fel från början i vad det var som var knäckfrågan i sammanhanget. Problemet med den första artikeln var hur den var formulerad och det borde skribenterna ha erkänt. För egen del anser jag dock att den diskussionen är överspelad. Frågan om hur mycket tid man vill lägga på att läsa och grubbla eller kampanja och bilda opinion bestäms lämpligen på individuell basis.

Det som däremot är intressant att föra en vidare diskussion kring är huvudbudskapet i den första artikeln, som även framkommer och vidareutvecklas av Ida Drougge och Noria Manouchi i en uppföljningsartikel. MUF ska bli mer relevant genom att fokusera på nutid och opinionsbilda i de frågor som skribenterna anser vara de mest relevanta för svenska ungdomar, nämligen jobb och utbildning. Man ska motsatsvis undvika mer principiella ideologiska diskussioner.

Min åsikt är alltjämt att de principiella diskussionerna har en viktig roll att fylla inom ramen för ett ungdomsförbund och att det är tack vare dessa som man trots ung ålder och bristande erfarenhet, kan vara relevant. Genom att formulera en kritik mot dagens utmaningar som i stället för realpolitiska överväganden bottnar i en kombination av forskning och ideologi, kan ett ungdomsförbund peka ut riktningen för både dagens och morgondagens politik.

Att vara relevant i realpolitiska frågor är nämligen inte enkelt, i synnerhet inte då moderpartiet sitter i regeringsställning. Förklaringen till det är att det ofta krävs omfattande utredningsresurser för att komma fram till verklighetsförankrade reformförslag, i synnerhet på stora och viktiga områden som jobb och utbildning. Resurser som ett ungdomsförbund väldigt sällan har att tillgå.

Ett talande exempel på just denna problematik är de två konkretiserade löftena som Emil och Rasmus presenterar i sin ursprungliga artikel. Det första är att inleda ett återtagande, med vilket jag antar att de menar ett övertagande, då mig veterligen har inte moderaterna haft det departementet, av utbildningsdepartementet från folkpartiet. Det andra är att kräva att regeringen ger en röst åt de arbetslösa i trepartsförhandlingar mellan regeringen, arbetsgivarna och arbetstagarna.

Att driva linjen att moderaterna ska ta över utbildningsdepartementet från ett av de andra allianspartierna går i sig att ha åsikter om, men att det skulle vara realpolitiskt, det kan vi nog tämligen snabbt avfärda.

Med det andra förslaget får man inleda med att bortse från att den svenska modellen utgår ifrån förhandlingar mellan två parter på arbetsmarknaden, arbetstagare och arbetsgivare. Man kan dock med lite välvilja tolka det som att skribenterna vill att regeringen ska företräda de arbetslösas intressen i den dialog som kontinuerligt sker mellan regeringen och arbetsmarknadens parter i fråga om de politiska reformer som görs, men det blir ändå väldigt luddigt med vad som faktiskt menas. Menar skribenterna att regeringen i nuläget inte anser att arbetslösheten är en viktig samhällsutmaning och att man i högre utsträckning bör fokusera på att komma tillrätta med den problematiken, eller har man något mer konkret i åtanke när man säger att man vill att regeringen ska ge en röst till de arbetslösa?

Att vara realpolitiskt relevant förutsätter helt enkelt att man behärskar både problemformuleringen och förslagen. När man inte har kraft och tid nog att nå dit är det däremot mycket lätt hänt att man trots god vilja landar i politiska floskler eller plakatpolitik, något som jag tyvärr får lov att påstå att löftena ovan tangerar.

Min mening är därför att man som företrädare för ett ungdomsförbund bör vara försiktig med att överge de principiella diskussionerna. Det är där man som ungdom båda kan vara relevant och påverka, samtidigt som man lär sig att nå ut och hur man formulerar ett budskap, samt, viktigast av allt, testar gränserna för den egna övertygelsen.