Hög tid att sänka straffmyndighetsåldern

Om barn under 15 år begår brott så är det garanterat förädrarnas fel och istället för att straffa brottslingen så ska föräldrarna straffas. Om en 11 åring rånar en annan med kniv så är det definitivt ett föräldraproblem, föräldrar ska veta vad deras barn gör de ska ha full koll om de inte har det är det inte barnets fel, inget barn ska bli straffat för att de har fötts av föräldrar som tycker det är viktigare att vända näsan mot Mecka och rumpan i vädret än att kolla vad 11 åringen har för sig. Barn som hamnar i kriminalitet ska få allt stöd de behöver inte straff men föräldfrarna kan gärna sitta på rättegången som Kasselstrand pratar om och ta straffet för vad deras barn har gjort.

#3 Maria Nilsson
Så du menar att om en 11 åring rånar en annan med kniv så bör föräldrarna sättas i fängelse för rån?

Mycket tveksamt då de kriminella barnen ofta är tvingade av äldre ungdomar att utföra brott. Bättre att bekämpa den getthofiering som
anfrätt delar av Sverige de senaste 30 åren.

Ja här är det väl knappast någon idé att försöka sticka ut sin nordiska näsa; kommentarsfältet är förutsägbart och rullar från inlägg nr ett på i sina till hjulaxlarna trist nerkörda hjulspår.
Dock: Maria Nilsson - om man bortser från hennes förutsägbara fjanterier om näsor mot Mekka och rumpor i vädret - sätter fingret på den springande punkten. Nämligen vart vi ska vända oss för att utkräva ansvar: nämligen till barnets vårdnadshavare. Så. Ja. Ska straff utdömas för ett brott begånget av ett straffomyndigt barn ska det utkrävas av föräldrarna. Jag lovar. Självklart. Det skulle svida. Och det är inte konstigare än att det enligt lag är jag som får bära konsekvenserna om min nittonåring(!) under övningskörning med mig, sin pappa, begår ett trafikbrott.

För övrigt har jag kommit att möta de mest oansvariga föräldrar som varit fördärv för de barn de satt till världen, och detta helt oavsett deras "race, creed or color". Här talar jag nu upplysningvis snarare om de ghetton av enfärgade "gated communities" vi finner på helt andra platser än Bergsjön och Hallonbergen. Så det så!

#4 Martin A, på vilket sätt hjälper det att fängsla föräldrarna? Lösningen är att ta barnet från föräldrarna. Föräldrarna har förverkat deras rätt till att ha barn.

En 11-åring som rånar skiljer sig inte från en 11-årig barnsoldat i Afrika. De skyldiga i båda fallen är de vuxna i respektive 11-årings närhet. Problemet är att vi inte har några vuxna i Sverige. Vi har bara förvuxna småflickor. Sen har vi den utbredda rädslan och hatet mot barn, som vi bland annat sett i Uppdrag granskning. Även om vi är ärliga i våra försök att skydda barn, så funkar det inte att samtidigt frukta eller hata den man har som uppgift att skydda. Det är på tiden att vi börjar utkräva ansvar, och det inkluderar oss själva som individer.

Det finns egentligen bara tre sätt att upprätthålla lag och ordning i ett samhälle, dvs att få ett fungerande samhälle (ett samhälle där man inte upprätthåller lag och ordning kommer på sikt att gå under).
I renodlad form skulle man kunna kalla dessa tre varianter för skuld-, skam- och polissamhället:

http://www.gluefox.com/kontr/skamskuld.shtm

Vårt samhälle byggde traditionellt på skuld som brottsåterhållande faktor.
Tyvärr fungerar det inte på de individer som inte lever i skuldkulturen utan i lever i skamkulturen.
Är man under 15 år, inte lever i skuldkulturen och inte får någon nämnvärd påföljd för sina brott finns ingen eller svag motivering att börja leva efter lagen.

Att som ung individ som tillhör skamkulturen offentligt stå inför rätta gör att man drar skam över sin familj och släkt.
Förhoppningsvis kommer det att innebära att familjen och släkten i eget intresse kommer att vidtaga lämpliga åtgårder för att hålla sina barn ifrån brottets bana.
Ju lägre barnets ålder är dess bättre kan familjen och släkten påverka situationen.

I exempelvis England är straffmyndighetsåldern 10 år. En sänkning i Sverige till 12 år vore därför inte sensationellt. Barn och ungdomar mognar dock olika fort, och som en allmän regel tror jag inte det vore en god idé att ändra straffmyndighetsåldern.

Jag tror däremot på den amerikanska modellen, som konstigt nog (eller också är det inte så konstigt egentligen) aldrig ens diskuterats i Sverige. Den innebär - kortfattat - att icke straffbara barn och ungdomar, efter begäran från åklagare till domstol, kan behandlas som vuxna både processuellt och straffmässigt. Det avgörande vid den prövningen är dels hur allvarligt brottet är, och dels barnets/ungdomens tidigare belastning.

Många ungdomar i 13/14-årsålderm är mycket medvetna om att de i det närmaste är orörbara från rättsväsendets sida. Polisen kan omhänderta dem i den akuta situationen om de begår exempelvis ett rån, men de måste därefter skyndsamt överlämnas till föräldrarna. Detta är inte helt lyckat om det är fjärde eller femte gången det händer inom kort tid.

Vidare är den reella åldern för många barn till asylsökande högst oviss. De har vid ankomsten till Sverige sällan eller aldrig identitetshandlingar, och åldern bestäms ofta genom att som regel modern, som själv kan vara analfabet och inte ens vet sin egen ålder med säkerhet, räknar bakåt i tiden och på så vis kommer fram till ett troligt födelseår. Födelsedatum för dessa barn anges för övrigt alltid som 1 januari.

Följden är att jag relativt ofta stöter på ungdomar som enligt personnumret är under 15, men som med alla rimliga antaganden utifrån längd, vikt och skäggväxt är åtminstone 17-18 år gamla. Även dessa kan i nuläget flinande lämna polisstationen omedelbart trots ett grovt brott.

Med det amerikanska systemet skulle följande kunna hända istället: När den omhändertagne införts till polisstationen kan åklagaren, om omständigheterna gör det berättigat, faxa till jourdomstolen och begära ett interimistiskt beslut att den unge tills vidare kan behandlas som om denne vore straffmyndig. Med det beslutet i handen kan åklagaren därefter besluta att låta anhålla den unge som alltså tills vidare måste kvarstanna hos polisen. Muntlig förhandling avseende "straffmyndighetsbeslutet" sker sedan dagen efter vid jourdomstolen. Om beslutet ligger fast kan åklagaren sedan, vid behov, besluta att göra häktningsframställan eller överlåta åt socialtjänsten att enligt 6 § LVU anordna betryggande förvaring vid ett s k § 12-hem fram till huvudförhandling. Där kan ungdomen sedan, trots att han eller hon reellt eller officiellt är under 15, dömas till exempelvis sluten ungdomsvård.

En sådan lagändring skulle lösa åtskilliga problem som vi för närvarande står rätt handfallna inför. Det skall därför bli intressant att se vilka motioner SD kommer att lägga i riksdagen under det kommande året.

Jag tycker att föräldrarna skulle straffas för sonens brott i vart fall innan denne fyller 15 år. Då skulle de verkligen motiveras att hålla reda på sina ungar !

Jättebra förslag!

Ett skäl till att dessa unga människor genomför brotten är att de och deras äldre vänner vet om att de slipper undan.

Sänk åldern för när man kan bestraffa samt gör straffen hårdare än vad de är idag (lär t.ex. rån, dödskjutningar, våldtäkter mm). I avskräckande syfte samt för att samhället ska känna att det finns rättvisa.

Att föräldrar skulle ta fullt straff för vad deras barn gör är absurt. Det finns många föräldrar som uppfostrar sina barn väl, som jobbar och betalar skatt. Det hindrar inte nödvändigtvis barnen från att vända sig till kriminalitet.

Enligt mig ligger problemet i det svenska rättsystemet som helhet. Kriminalitet lönar sig, inte bara som ungdom. Man är inte rädd för polisen eller efterföljderna av sina handlingar. Som några dokumentärer har visat så är Sverige en av det enklaste länderna att föra organiserad kriminell verksamhet i.

Det är dessa människor ungdomar (främst i förorterna) ser upp till och även senare utnyttjas av för diverse "ärenden" som droglangning, misshandel och rån.

Jag vill inte ta ifrån ansvaret från föräldrarna, absolut inte. Säger bara att det är inte svart på vitt. Det finns bra föräldrar med kriminella barn och tvärt om.

Slutligen vet jag inte om en sänkning på straffåldern skulle hjälpa så jag är varken för eller emot. Jag är däremot starkt för att skärpa straffen för samtliga våldsbrott och speciellt för återkommande kriminella. Three strikes systemet i USA är långt från felfritt men nåt åt det håller tror jag skulle avskräcka ungdomar från att förstöra andras och sina egna liv.

Att helt hålla föräldrar straffansvariga för deras barns brott bli svårt, om inte annat ur moralisk synpunkt.
Ponera att barnet lider av, exempelvis, ADHD vilket uppfostran biter föga på. (ADHD är vanligare hos intagna på kriminalanstalter än hos referensbefolkningen enligt flera studier på senare tid.)
Det blir alltså knepigt att straffa för en sjukdom.

Jag håller även med Sören Holdar om att det finns mänskligt avskräde i de "fiiinaste" områden. Även om många vill blunda för det.

MEN både ADHD och ligister i "fina" kretsar är, statistiskt sett, undantagsfall inom detta brottsområde. Ska vi diskutera åtgärder bör vi därför hålla oss till där åtgärderna ger störst utdelning.
Då får man inte heller vara rädd att kalla en spade för just spade.

#9 Hedda Sandström, det exemplet du tar upp från USA gäller framför allt bakvända stater som Texas och Mississippi. Texas och Mississippi har mer gemensamt med det iranska samhället än med det svenska. Detta är människor som, för att citera Bill Maher, ser Jesus på korset och tänker: ”Rommarna var veklingar. Jesus har fortfarande sina ögon.”

http://www.youtube.com/watch?v=cBbBVCkIdow

Dessa människor förespråkar tortyr. De avrättar mentalsjuka eftersom de ser dem som sina likar. De är galningar.

"Misstro dem vars önskan att straffa är stark" - Friedrich Nietzsche

Straff i avskräckande syfte fungerar inte: Det vet vi. Tyvärr Helt enkelt av samma anledning som tex högkonsumenter av alkohol ignorerar farorna med det. Eller varför vi (nästan) alla kör eller åker bil. "Ja men MIG drabbar det inte, bara andra". (En Svartenbrandt är varje gång lika övertygad om att nästa stöt är den perfekta)
Det faktum att en stor del av internerna har psykiska diagnoser (tack Jonas, tänkte ej på det i hastigheten) visar dessutom på problemet med fängelsestraff; det är en bestraffning och inget annat. Men målet måste ju vara (och Är) att brottslingen sedan han (ja drygt 90% av internerna är män) sonat sitt brott ska slussas ut i samhället. Om inte annat blir det jklgt dyrt för oss alla annars. Problemet brott. bestraffning, rehab, diagnoser är fruktansvärt komplicerat och aldrig skulle jag vilja vara kriminalvårdsansvarig. Men ETT vet jag: att sänka straffmyndighetsåldern för att Bestraffa barn skapar fler problem än de löser - hur trist det än är att några skamlöst utnyttjar barn under femton just i vetskapen om de begränsningar samhället satt upp.

Ungdomar är självständiga, känner till sina rättigheter, och gör som de vill.

Enda chansen en förälder teoretiskt skulle kunna ha för att förhindra att ett barn begår brott, är att låsa in barnet - och detta är inte vare sig tillåtet eller önskvärt. Föräldern är skyldig att släppa iväg barnet till skolan. Om sedan eleven delar ut en rak höger som fäller lärarinnan till golvet, ska då föräldern straffas för detta?

Självfallet inte.

Så ska föräldern tvingas ta tjänstledigt från jobbet för att kunna punktmarkera barnet?

Självfallet inte.

Och för att ta ett extremfall, om barnet skulle begå ett brott mot föräldern, och föräldern skulle polisanmäla sitt barn, vem ska straffas då? Föräldern???

Självfallet inte!

Låt var och en få ta ansvar för sina egna handlingar!!!

Nummer 14

Du har uppenbarligen ett både stort och varmt hjärta, Peter, och jag har en djup respekt för din humanistiska inställning. Men den förefaller, tyvärr, vara en smula ensidig.

För var finns dina varma och humanistiska känslor för brottsoffren? De som ytterst får betala för vår (samhällets) underlåtenhet att på allvar reagera mot de som stryker omkring på våra gator och torg på jakt efter byte.

Under 2011 rånades drygt 5.000 barn och ungdomar i Sverige. Det är rätt många, och motsvarar ungefär en varannan timme dygnet runt årets alla dagar.

Rånen är som regel rätt stereotypt utförda. Tre eller fyra killar (ja, det är oftast killar) omringar offret. En av gärningsmännen drar fram en kniv. Ibland hålls den i luften en bit från offret, ibland förs den närmare, och ibland sticks knivspetsen med svagt tryck mot offrets hals. Detta framkallar så stor fasa och ångest hos offret att denne ibland gör i byxan både där fram och där bak.

Gärningsmännen tar därefter det som finns hos offret. Oftast inskränker sig bytet till en mobiltelefon och en mindre summa kontanter. Har offret ett hängsmycke med halskedja rycks denna av. För några år sedan var det även vanligt att man tog offrets vinterjacka om denna var exklusiv.

Såna här rån får ofta stor betydelse för offrens kommande livssituation. Ett utåtriktat och glatt barn kan förvandlas till en skygg enstöring som inte törs gå ut. De drabbas av mardrömmar, och en del blir sängvätare. Besvären kan hålla i sig i flera år.

Det som gör mig upprörd är att så många av de gärningsmän som grips är kända för tidigare liknande brott. Det är, i mina ögon, helt enkelt inte acceptabelt att de får möjlighet att fortsätta med denna grova brottslighet som ofta leder till en katastrofalt försämrad livssituation för så många andra barn och ungdomar! Och, enligt min mening, skall dessa förövare plockas bort från gator och torg oavsett om de är 14, 15 eller 16 år gamla.

Förövarna behöver förvisso vård och behandling, men dessa insatser måste ske under former som inte medger parallell fortsatt brottslighet.

#17 Hedda Sandström, lag har ingenting med stort hjärta att göra. Mitt förhållningssätt är snarare okristligt och sekulärt än humanistiskt.

Högerstollar som SD undviker hela problematiken och går direkt på bestraffning, i sann kristen anda.

En 14-åring har få rättigheter. Det är föräldrarna som har all makt. Faktum är att 14-åringar befinner sig i en sådan beroendesituation att de återvänder hem även när de misshandlas eller sexuellt utnyttjas hemma. Som jag skrev i inlägg #7: ”En 11-åring som rånar skiljer sig inte från en 11-årig barnsoldat i Afrika. De skyldiga i båda fallen är de vuxna i respektive 11-årings närhet.” Vad åstadkommer man genom att åtala barnsoldater som vuxna?

Sverige och Finland har världens bästa skola. Skillnaden är att Sverige har världens sämsta vuxna. Vi behöver ställa samma krav på vuxna som vi gör på våra barn. Exempelvis så har ingen ställts till svars för Caremas kriminella försumlighet. Om 14-åringar hade betett sig på detta sätt så hade vuxna i hela landet varit i uppror och skrikit efter hårdare tag.

http://www.youtube.com/watch?v=D1XRtzun7qQ