Borgerligheten måste kunna säga att Kurosawa är bättre än Harrison Ford

Högerns starkaste sida är trakasserier och ryktesspridning kring vänstern, det kan vara enskilda politiker eller kulturpersonligheter.

Idag börjar Expressen på ny kula med Stefan Lövén, både med ett par artiklar på ledarsidan och sedan har man kallat in nyliberalen Johan Norberg. Han ställer villigt upp.

Det handlar inte så mycket om sakargument utan om påstådda brister i de anklagades personligheter. Ibland är de sanna, ibland inte.

Man siktar på att piska upp en storm av negativa känslor mot politikern eller kulturpersonligheten vars vågor ska svepas bort från sin ställning. Repetitionen är viktiga, många stora artiklar, många stora rubriker.

Det var intressant att se när Expressen och andra liberala, detta är liberalernas starkaste sida, använda samma taktik men nu mot kungahuset.

Notera de vågor av indignation direkt riktade mot kungens och drottningens person och som siktar på att via en tsunamivåg av känslor sopa bort monarkin.

Inte primärt principiella argument, utan hatet är liberalernas främsta vapen.

Norlén förkastar värdenihilism, värderelativism och verkar ta ställning för värdeobjektivismen. Även om det inte framgår riktigt klart.

Därmed verkar han tro på eviga värden, tvärs över kulturer. Men han lägger inte fram mycket av positiva argument för sin ståndpunkt.

Värderelativism är konstaterandet att i en kultur är en variabel, och att vilka värden som anses viktiga varierar från kultur till kultur.

Vi kan konstatera att vår kultur i Sverige skiljer sig från den som exempelvis shiamuslimerna har i Irak. Om man nu ska som Norlén säger sig vilja, förkastar värderelativismen, hur förklarar Norlén detta? Inget svar.

Den svenska filosofen Hägerström är en viktig centralfigur för värdenihilismen. Denna innebär att värdeutsagor bara är tomma mängder. Varför är detta fel, Norlén ger inget svar.

Det här är oerhört, oerhört filosofiskt svåra frågor. Norlén ger oss knappt en antydan om var han landar i kring dessa tre värdeteorier. Varför då alls nämna dem?

Och varför tror han att på så lättvindiga grunder kan förkasta värdeteorier?

Självklart kan vi säga att Leonardo da Vincis tavlor objektivt är ett "bättre" uttryck för kultur än någon Svensk pojkvaskers verk. Självklart kan jag hellre vilja ha pojkvaskerns verk på min vägg (om vi bortser från pengarna.) Att politiker ska ta ställning i frågor om vilken kultur som egentligen är bäst är i mina ögon dock helt befängt och meningslöst.

Politiken uppgift i frågan om kultur är endast hur den ekonomiskt ska stödjas. Det är helt enkelt det ända staten enligt mig har en legitim rätt att påverka.
Media bär stort ansvar för att förändra vår kultur och vår syn på den visst, men i vems tjänst?

Begrepp som hederskultur och liknande går inte att ta upp i samma diskurs, självfallet! Ingen kultur som bryter mot lagen kan dock stödjas och media har en viktig roll i att kritisera den typen av kultur, I människans tjänst! Önskar AB, EX, DN, SR etc. tog det på allvar...

Den kultur folk vill konsumera kommer folk att konsumera. Vi fick gå på teater fyra gånger i högstadiet och inte tusan fick vi gå på något sportevenemang.
Att sedan väldigt snäva kulturyttringar gapar efter mer statligt stöd är bara fånigt, de har redan mångdubbelt mer än de i praktiken "förtjänar" Särskilt kultur som är "lättare" att praktiskt skapa eller kultur som inte har en traditionell förankring. (t.ex. opera tradition och svårt.) Argumentet att vi måste släppa fram nya idéer och tankar är till viss del bra, men om den nya idéerna är vad folk vill ha kommer de slå ändå och behöver inte ett starkt ekonomiskt stöd.
Om man nu tänker att vi med våra pengar vill investera i det vi helst vill ha.

#3:
Ok så du menar att plebsen vill ha sport o brudar och kändisar. Man får vad man betalar för. Ungefär som när man köper skivor på ICA.
Jag tror att det behövs större ambitioner än så för att visa på att det finns alternativ till den enklaste form av underhållning.

Allmänt:
Jag kulturradikal eftersom jag anser att kulturen ska vara proggressiv och framåtblickande. Utan kulturstöd skulle det inte skrivas några nya diktsamlingar eller symfonier.

En kulturkonservativ hållning har jag däremot problem med eftersom det då finns risk att en elit bestämmer vad som är bra kultur och en sådan hållning kan landa i censur.

En kvalitetsbedömning måste ändå alltid göras av någon gallerist, förläggare, producent eller musikutgivare.

Det finns överhuvudtaget ingen intellektuell skärpa eller klartänkt analys i denna artikel. Jag kan garantera Andreas Norlén att kulturvänstern bedömer kultur utifrån sakargument lika mycket som någon "kulturkonservativ" människa. Läs recensioner i DN Kultur eller SvD kultur, så får man det svart på vitt.

Sedan finns det också kultur som helt enkelt inte *går* att bedöma utifrån sakargument. Jag skulle t.ex. vilja se Norlén förklara *på saklig grund* varför expressionistisk eller impressionistisk konst från förra sekelskiftet skulle vara en bättre som genrer än exvis engelska humorserier från BBC.

Men det kan han självklart inte, och ingen annan heller -- det enda han kan göra för att upprätthålla hierarkin är att komma med känsloargument och rena tyckanden.

Progressiv var ordet , sade Bull.

Öh, M, ett konservativt parti? Lever Andreas Norlén på 80-talet eller? M under reinfeldt har väl gjort mer än någon annan för att riva ner traditioner och förstöra kulturarv och främja kulturrelativism? Tycks inte som Andreas Norlen minns vilket knapptryckarkompani han tillhör?

Andreas Norlén är nog inne på rätt spår, men tvingas hålla igen för att inte förstöra sin egen karriär i konsensuspolitikens förlovade land. Trots detta tycker jag att budskapet går fram.

Så låt oss ta ett praktiskt exempel. "Snälla gossar får inte kyssa vackra flickor" heter det ju, eftersom unga flickor tenderar att dras till de "sämsta" pojkarna. Är hederskulturen därför något positivt som bidrar till att skydda flickorna? Är alla kulturer lika bra eller inte?

Själv tycker jag att kulturrelativismen ska kastas ut med huvudet före! Och om Andreas Norlén avser att kämpa för detta, så önskar jag honom ett hjärtligt och uppriktigt lycka till!

Har vänstern frångått sin konstsyn som innebär att konsten ska behandla arbetarens arbete och kamp och anammat relativismen där allt är vad som helst? Vad säger Lenin om det?

Den objektiva konstsynen kräver för övrigt en lång inkubationstid. Inte förrän på behörigt avstånd kan vi bedöma dess styrka. Mitt uppe i den är det bara ett bedrägligt ljus.

"På så vis hänger kulturdebatten samman med debatten om hela samhällets värdegrund. Därför måste borgerligheten ta upp kampen mot kulturrelativismen – och därmed våga ta striden om kulturens innehåll, inte bara om kulturpolitikens anslagsposter."

Eftersom Andreas Norlén kopplar samman begreppet kultur och kulturrelativism med både konstnärlig verksamhet och det antropologiska så blir det förvirring. Jag undviker gärna själv att använda begreppet kultur om konstnärlig verksamhet eftersom jag uppfattar det som luddigt.

Film, teater och musik (oavsett konstnärlig nivå) är ofta en spegel av den och det samhälle tid vi lever i. Inte tvärtom. Att som borgerliga politiker agera museivaktmästare kommer alltså inte att göra samhället eller dess människor bättre för det.

Detskall stå : Film, teater och musik (oavsett konstnärlig nivå) är ofta en spegel av den tid och det samhälle tid vi lever i.

En revolutionerande idé, att vi ska diskutera olika kulturers styrkor och tillkortakommanden, med tanke på att 99% av all censur på Internet inklusive den på borgerliga tidningars debattforum går ut på att kväsa den diskussionen.

Snart kommer väl någon borgerlig debattör med den revolutionerande idén att vi ska diskutera migrationspolitikens konsekvenser.

Det är ungefär som när Socialdemokraterna för miljonte gången säger att arbetslöshetsersättningen ska höjas och sen struntar i att göra det.

Det kommer naturligtvis aldrig att bli någon fri debatt om kulturer så länge borgerliga politiker fördömer och demoniserar alla som debatterar och så länge borgerliga politruker sitter på censurknapparna.

Om man tar ett personlighetspsykologiskt perspektiv på frågan så handlar det inte längre höger - vänster utan om människors relation till den externa världen och det interna självet. Det relativistiska förhållningssättet dominerar när världen har internaliserats till en identitetsupprätthållande systemtro. Jaget och världen är mer eller mindre fusionerade. Fenomenen uppfattas då som symboler som får sin betydelse från den överbyggande ideologin eller diskursen. Då nya objekt inträder på medvetandescenen induceras betydelserna utgående från ideologin. För personer som upplever att världen är separat och verklig, uppbyggd av objekt som existerar oberoende av iakttagaren, framkallar nya objekt däremot en dialogisk process som tillåter en förändring av världsbilden.
Den här skillnaden åskådliggörs av jämförelsepar som, Foucault - Russell, Sartre - Camus eller den sk Sokal-affären, som alla tillhör vänstersfären och där skillnaden är på en soliptistisk skala snarare än en politisk.

Artikeln är intressant, men författaren rör ihop och förenklar. Möjligen kan en person överdrivet sägas vara kulturrelativist eller kulturkonservativ, men verkligheten bortom personstämplar ser inte ut på det sättet. Synsättet beror på vilket sammanhang det handlar om.

Vad som är konst eller inte konst eller vad som är god eller dålig konst ligger i grunden ALLTID i betraktarens ögon eftersom konst inte handlar om förnuft överhuvudtaget utan uteslutande om känslor. Därför är en olaglig grafiti-målning lika mycket konst som en laglig, klassisk oljemålning. Och just därför är det så galet att blanda in åsikter om konst när man diskuterar den skadegörelse som olaglig grafiti är, per definition. Huruvida något är konst eller inte konst eller är dålig eller bra konst är fullständigt irrelevant i en sådan diskussion. Skadegörelse blir inte mindre skadegörelse för att den består av en mästares verk.

Naturligtvis kan man utifrån en viss skola eller utifrån ett antal parametrar man har kommit överens om diskutera huruvida något är bra eller dålig konst, så länge man är medveten om att det är just det man gör och förmedlar det.

Estetik är inte detsamma som konst. Estetik är en slags kulturellt överförd eller överenskommen - och kanske delvis nedärvd - åsikt om eller känsla för om vad som är behaglig konst. En betraktare kan dock tycka att något är bra konst för att det manar till eftertanke, känslomässigt förmedlar ett politiskt budskap eller för att det är provokativt. Konstverket kan vara direkta motsatsen till estetiskt tilltalande och behöver naturligtvis inte vara det minsta behagligt.

I stadsplanering vore det förstås förödande om man lät konstnärliga ambitioner få fritt spelrum utanför estetikens gränser eftersom miljön ska gå att leva i under en lång tid, vara behaglig och gillas av en majoritet av befolkningen. En konstutställning har helt andra ambitioner - den kan älskas av en del, men avskys av en majoritet och även de som älskar den kanske inte skulle vilja ha samma möjligen provokativa motiv på tapeterna i sitt hem, där de ska stå ut med att bo.

I fallet med betongklossar i stadsplanering så kan det bero på flera saker. Tycke och smak förändras över tid och varje epok har sin stil som dock inte bara handlar om estetik, utan kanske minst lika mycket om ekonomiska parametrar, vad som är praktiskt och hur snabbt det kan byggas. Det var knappast en grupp människors ESTETISKA älskande av betongkolosser som gjorde att betongkolosser fick ett ett sådant genomslag under de stora stadskärneförändringarnas epok.

Visst kan man fundera över olika värdeteoretiska skolor men att göra praktisk politik av det tror jag inte på.

I Sovjet hade man en slags fejkad realism som man ansåg som den objektivt bästa konsten. I Hitler-Tyskland skulle konstens ideal följa det klassiska Rom och det antika Grekland. Van Gogh och Picasso var däremot entartete kunst alltså egenartad, degenererad konst.

Ibland ser man kulturelitpersoner som propagerar för att skola vanligt folk in i riktig konst, överlägsen konst, det tror jag heller inte på. Och gillar inte.

Det är farliga vägar man är inne på när eliten ska tala om för folk vilken konst som är objektivt bäst. Man har heller inget stöd för det empiriskt. Nonsens-snack.

Det är väldigt spännande att se vilken spänstig debatt man kan få kring ett ämne där debattörerna har olika definitioner om vad ämnet egentligen innebär och olika begrepp betyder.

Däremot förvånar det mig att skalan vänster-höger anses vara så viktig att diskutera just inom kulturområdet där det genom historien, precis som nu, är överheten (Östermalmstanterna på Operan likväl som alternativa akademikerkollektivet på Söder) som fördelar den kaka som verklighetens folk bakat.

Ibland kan man tro att definitonen av god kultur är att den finansieras via skattsedeln och att inträdesbiljetten till få yttra sig i debatten är att man är medlem i den socailist-borgeliga kulturklubben.

Det är jättebra att det finns en kulturelit med duktiga, kunniga människor. När jag går till doktorn så vill jag ju också träffa på eliten, och när jag reser vill jag att den som sitter i cockpit tillhör de bästa i branchen. Däremot så vill jag ha lite att säga till om när det gäller vad mina pengar ska gå till. Men inom kulturområdet finns det inget som helst parti att rösta på om man anser att kulturen ska få en mindre del av kakan. I samma stund en socialist eller nyliberal politiker sätter sig på en stadsrådstaburett så omvandlas de till medeltida kungliga mecenater som nådigt fördelar gracer.

Så är verkligen en debatt om höger eller vänster så särskilt viktig ?

Det ligger onekligen något i artikeln.

Förra året löste jag ett abbonemang för hela hösten på Göteborgs stadsteater.

Pjäs 1 handlade om en ung flickas resa in i en paranoid psykos
Pjäs 2 En Monolog baserat på Ann Heberleins bok " Jag vill inte dö,jag vill bara inte leva)
Pjäs 3 Nobelpristagarem Elfriede Jelinek med en pjäs som handlade om de mest vidriga saker en annan människa kan göra mot en annan. Realism , är bara förnamnet.

Detta var så att säga den röda tråden.

Jag hade jättegärna velat ha mer variation. Som den hösten gestaltade sig , så blev det mest stapelvara av pjäser med elände och depressioner.

Konstig artikel att komma från moderaterna, som i decennier har arbetat mot kvalitetskultur och för kommersialism. Det är högern som mest har motarbetat finkulturen. Det är snarare blondin-bella än Kurosawa som lyfts fram som civilisationens höjdpunkt av M.
Visst kan man bli trött på vänsterdominansen på kultursidorna, men stora delar av högern är direkt anti-intellektuell.
Läs och begrunda Lars Anders Johanssons inlägg!

#16 Perra Berra Din fråga är berättigad. För oss som blev vänsterindoktrinerade känns det bara nödvändigt att få göra sig av med det marxistiska skräpet och dithörande skygglappar

Jag håller med Peter #14 om skillnaden mellan konst och estetik. Artikelförfattaren skriver om kultur, och talar om kultur och estetik. Så vi sätter likhetstecken mellan konst och kultur till att börja med, och lämnar estetiken åt sidan.

Poängen är nog denna: Konst/kultur har ofta ett budskap. Det kan vara en sedelärande teater, en provokativ bild, en politisk pjäs, och så vidare. Dock är det så att - åtminstone upplever jag det så - det är en kraftig övervikt för vänsterbudskap. Frågan blir då, ska vi använda största delen av ett kulturanslag, finansierat med skattemedel, till att "kulturvänstern" ska få större möjligheter att bedriva "vänsterpropaganda"?

Om någon väckte en motion inför valet att vänstern skulle få mycket större partistöd inför valet än vad alliansen skulle få, så skulle nog mången vän av rättvisa med rätta reagera negativt. Vad är det för skillnad egentligen på detta och kulturvänsterns större andel av kulturstödet?

Kulturen är en viktig del av samhället. Ordval i språket, värderingar, och så vidare, har stort inflytande över vad folk tycker och tänker. Det är en del av den politiska debatten. Detta backas upp av media, eftersom journalister i allmänhet röstar betydligt rödare än genomsnittet, se undersökning: http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

Och teaterfolk och kulturskribenter verkar vara ännu mer vänster än journalister.

Resultatet blir en vänstervridning av samhället. Och det är detta vi måste hantera.

För att återgå till kulturrelativismen. Här borde vi inte bara titta på konst, utan även på "etnisk kultur". Ska vi till exempel tassa på tå för hederskulturen i rädsla för att bli kallade rasister, allt i kulturrelativismens namn, eller ska vi en gång för alla sätta ner foten?

#5 Rickard Berghorn, inte alla konstnärer inom impressionismen och expressionismen är stora konstnärer. Claude Monet är en stor impressionist och konstnär. Monty Python är på samma nivå som Monet.

http://www.youtube.com/watch?v=yp_l5ntikaU

I dag är det lät att massproducera Michelangelos David-staty. Vi bedömer dessa saker i ett historiskt perspektiv.

Enligt den av Lyotard identifierade skräppostmodernismen så är det inte bara det att det inte finns några objektiva värden, utan alla åsikter är av samma värda. Enligt skräppostmodernisterna så är marknaden den enda måttstocken. De skulle förmodligen förneka att Den sjungande detektiven är objektivt bättre än någon amerikansk såpopera.

http://www.youtube.com/watch?v=yp_l5ntikaU
De har fel, i allt. Alla åsikter är inte av samma värde. De antingen saknar intelligens eller kunskap för att förstå storheten i Den sjungande detektiven. Ja, det är en fråga om elitism. Precis som det var när de skickade människor till månen och för de som utvecklade den dator du läser detta på. Men detta gäller inte våra skräppostmodernister. De vill inte att någon elit som tar hand om dem när de blir sjuka. Ingen jävla elit ska komma här och tala om vem som får och inte får arbeta som kirurg.

Gunnar Claesson. du blandar ihop apelsiner med lastbilar. Till viss del tycker jag att artikelförfattaren gör det också när han tar upp värdenihilism, värderelativism eller kulturrelativism och sen vad har det med konst att göra?

Mänskliga rättigheter, juridiska spörsmål eller värdefrågor hör inte till kulturpolitikens område. Om artikelförfattaren vill ta upp värdekonservatismen så tycker jag att den kräver att behandlas i en ny artikel.

Om vi ska diskutera olika sedvänjor och om dom är bra eller dåliga blir det en diskussion om olika civilisationers värde. Jag tycker det räcker med att luta sig till de mänskliga rättigheterna.

Jag kan bara konstatera att jag är kulturelativist därför att jag sätter olika kulturer i relation till varandra utan inbördes rangordning.

Varför, jo därför att jag till varje pris inte vill hamna i imperialismen och det elände den orsakat.

Båda synsätten har sina poänger. Jag skulle inte säga att relativismen är problemet utan ytligheten som ligger bakom den. D v s att man inte har någon respekt för kultur utan snarast ser den som ett slags varor vars värde består i hur mycket pengar den kan inbringa. Har man istället respekt för det konstnärliga (eller litterära/musikaliska) verket så behöver man inte rangordna och skapa hierarkier. Det är inte riktigt det som är poängen. D v s att man ska indela i bra och dålig kultur. Det handlar snarast om upplevelsen, d v s vad kulturen kan ge en själv och andra.

"Frågan om vilken måttstock man skall använda, när man värderar olika kulturyttringar, finns det inte utrymme att närmare utveckla här. "

Den frågan är helt central för argumentationen, men jag misstänker att Norlén inte har någon tillförlitlig måttstock att visa upp. Faktum är nämligen att jag aldrig sett någon sådan. Och ändå nedlåter sig dess förespråkare att avfärda oss kritiker som obildade...

Dock: Vissa kulturyttringar är sedda i backspegeln mer inflytelserika än andra. Att i utbildningen prioritera kunskap om dessa är därför motiverat.