Försvarsindustrin borde bejaka sin säkerhetspolitiska roll

I den nya Hamiltonfilmen, Sveriges första riktigt lyckade action, är skurkuppställningen den givna. Amerikanska privata säkerhetsföretag och svensk försvarsindustri korrumperar Statsrådsberedningen i Stockholm och provocerar fram ett krig mellan Etiopien och Somalia. I en symbolisk scen sticker en stående Hamilton en pistol i munnen på den sittande direktören för Nordfors Industries för att han ska få smaka på sina egna vapen.

Liksom porr, tobak och spel är vapen sedan länge kategoriserad som en smutsig affär, i Sverige och internationellt. Till en del eftersom det är sant. Vapenaffärer med diktaturer är i grunden omoraliska och ständigt återkommande uppgifter om mutor och skyhöga försäljningsprovisioner gör att branschen faktiskt ibland liknar ett samhällsproblem.

Samtidigt finns det ingen annan industri i svenskt näringsliv som är så demokratiskt förankrad som just försvarsindustrin. Riksdagens försvarsutskott, Försvarsdepartementet, försvarsberedningar och utredningar har genom decennierna varit inblandade i snart sagt varje steg som försvarsindustrin tagit. Att Sverige fortfarande är en relativ stormakt inom försvarsindustri beror på att svensk demokrati under större delen av kalla kriget ansåg sig behöva en av västvärldens starkaste militärmakter, samt att svensk demokrati idag anser att försvarsexport gynnar våra säkerhetsintressen.

Försvars- och säkerhetsindustrin sysselsätter också ca 30 000 personer och har den finaste industrifamiljen, Wallenberg, som huvudägare.

Denna stora diskrepans mellan den offentliga debattens föreställningar och politiska och ekonomiska realiteter har skapat en destruktiv beröringsskräck, vilket bland annat tydligt märktes på årets upplaga av Folk & Försvars Rikskonferens i Sälen där materielfrågor och industrin numera överhuvudtaget inte finns med på programmet.

Försvarsindustrins traditionella sätt att hantera sin besvärliga pr-situation är att tiga och lida. Man tycker sig stå för ett legitimt intresse men verkar ha gett upp möjligheten att kommunicera det. Analysen går ut på att Svenska Freds alltid vinner debatten eftersom folk i allmänhet är mot krig och för fred och därtill ogillar vapenaffärer. Därför är det bättre att prata direkt med kunden, dvs. Regeringskansliet, och undvika offentlighet. I slutändan är det affärerna som räknas och de går bra. Varför då larma och göra sig till?

Det finns dock en rad problem med en sådan hållning. Det mest uppenbara är att hemmamarknaden, det vill säga Regeringskansliet, i slutändan är beroende av väljarnas preferenser. Om de tycker att det inte finns något egenvärde i att ha en svensk försvarsindustri kommer det successivt att göra avtryck i inköpen. Att i framtiden t.ex. köpa ett amerikanskt stridsflygplan blir enklare om det inte finns någon politisk kostnad att avsluta det svenska JAS Gripen-programmet. Därvidlag är den nuvarande regeringen mer ömsint om opinionen än om svensk industri.

Ett annat problem är att frånvaron av försvarsindustrins ståndpunkter gör debatten mindre kvalificerad. Alla inblandade nyckelpersoner vet att svensk militär operativ förmåga är direkt kopplad till utvecklingen i svensk och internationell försvarsindustri. Krig är en ”materielsport” och därför är försvarsmateriel en mycket viktig politisk faktor inför såväl utländska operationer som det territoriella försvaret av Sverige. Ibland uppstår debatter om t.ex. bristande splitterskydd i Afghanistan men överlag är allmänheten dåligt informerad om produktutvecklingen och därmed också om försvarets framtid.

Till saken hör också att det omfattande försvarsindustri- och försvarsforskningssamarbetet med utlandet är en central del i Sveriges säkerhetspolitiska kontakter med omvärlden. Sverige poolar in resurser i en internationell kollektiv säkerhetsstruktur som allmänheten vet lite eller inget om.

En central fråga idag är vilka allianser som uppstår kring de växande ekonomierna och här har vi skäl att vara oroliga.

Efter 11 september 2001 och krigen i Afghanistan och Irak fanns inget tak för amerikansk utveckling och anskaffning av krigsmateriel och samarbetet med Europa, inklusive svensk försvarsindustri, var omfattande. Det blir betydligt magrare framöver och amerikanerna drar sig – under kritik mot de sjunkande europeiska försvarsanslagen – tillbaka över Atlanten och riktar istället sitt intresse mot Asien och ett Kina som växer militärt till både volym och operativ kapacitet. Hur påverkas det transatlantiska industrisamarbetet av detta? Om förmågan ska inriktas mot västra Stilla havet och behov finns att knyta ASEAN-ländernas industrier närmare sig, lär det på sikt få genomslag.

Ett tredje problem är att händelseutvecklingen i viktiga konfliktområden blir helt obegripliga om det inte finns kunskap om nya försvarsteknologier. Obama-administrationens förkärlek för förarlösa Drönare i kombination med små specialförband beror inte på feghet utan på att man numera kan nå militära mål utan att först rulla in stora arméförband och orsaka massdöd. Villigheten att skicka stora kontingenter i strid och att engageras sig i långvarig ”state building” har minskat dramatiskt, amerikanerna är krigströtta och pengarna är slut, men man har fortfarande säkerhetsproblem att ta hand om och den tekniska utvecklingen erbjuder ett kirurgiskt alternativ.

Den nya typen av krigsföring som nu växer fram är en direkt följd av de senaste tio årens informations- och vapentekniska revolution.

2001 invaderade USA Afghanistan i Operation Enduring Freedom, framför allt för att få tag på Usama bin Ladin. 2011 sköts han i Pakistan av ett amerikanskt Navy SEAL förband och CIA i direktsändning till Vita huset. Om den politiska viljan hade funnits redan under 90-talet och specialförbanden hade haft den utrustning de har idag, är det troligt att historien hade sett annorlunda ut.

En annan eftersökt ledare, Muammar Gaddafi, dog i en räd mot den bilkonvoj han färdades i, vilket var ett resultat av ett samarbete mellan brittiska RAF och avlyssning av hans mobiltrafik innan en amerikansk Predator-drönare, styrd från Las Vegas-området, bombade den. En bombning som det franska flygvapnet sedan fullföljde.

Drönare utgör enligt en amerikansk kongressrapport idag 31 procent av den militära flygflottan. Drönare används inte bara i operationer som exemplet ovan eller regelmässigt över Pakistan och Jemen, utan till gränsbevakning (omfattande mellan USA och Mexiko), övervakning av årets OS i London och kanske mer oväntat av miljöaktivister som omfamnat den militära tekniken i sin jakt på valjägare. Den militära och civila tillämpningen är ännu i sin linda och möjligheterna är lika oändliga som skrämmande vad gäller övervakning och insatser.

Den pågående krigsföringen mot Iran är också mycket tidstypisk. I en accelererande kampanj av mord, bombningar, cyberattacker (varav Stuxnet är det mest kända), är det senaste offret forskaren Mostafa Ahmadi Roshan som nyligen dödades av en bomb i Teherans morgonrusning, mindre än två månader efter en stor explosion i en iransk missilbas.

I takt med att krigsföringen teknifieras och professionaliseras minskar försvarsmakternas behov av ”vanligt folk” – vilket den avskaffade värnplikten i Sverige är ett tecken på. Detta ökar behovet av offentlighet och allmän kunskap om krigets nya villkor, åtminstone i demokratierna.

Representanter från staten, industrin och Försvarsmakten borde i mycket högre grad diskutera potentiella konfliktområden utifrån materielens framkant. Det kanske är svårt för statliga tjänstemän och underrättelsetjänst att prata om befintliga länder, försvarsindustrin är ovan vid att berätta vad de faktiskt kan åstadkomma och politiskt är det minerad mark att resonera prövande i förhand om hur och var Sverige kan engageras. Men alternativet är återkommande överraskningar och svag eller obefintlig legitimitet hos allmänheten.

Efter bin Ladins död sade president Obama att terrorledarens öde var ett testamente över USA:s storhet. Rättvisa hade skipats. Internationell lag syftar till att uppnå rättvisa, inte krig, och drönarattackerna befinner sig i en omdebatterad gråzon. Hur ska det politiska ledarskapet och det internationella samfundet förhålla sig när allt är tekniskt möjligt och bred politisk förankring ses som en försvårande omständighet på grund av tidsförhållanden och därtill omöjligt beroende på sekretesskrav? Om försvarsdebatten aldrig behandlar det som avgörs i slutna rum och i internationell arbetsfördelning gör sig de folkvalda till slut överflödiga för allt annat än funktionen att illustrera en demokratisk styrning. Och i den positionen trivs naturligtvis ingen politiker med ansvarskänsla. Utan insyn, kunskap och makt är man utlämnad till att fatta ryckiga beslut, inte sällan dåligt underbyggda, för att i alla fall bestämma över något. Vaccinet mot den sjukdomen är öppenhet och inflytande, utan beröringsskräck mellan funktioner och tydliga roller i samhällskroppen.

Men allt detta förutsätter en ny och rakare hållning från försvarsindustrins sida, försvarspolitiker med vidare intressen än att rikets regementen ligger där de ligger samt en allmän insikt om att alla vinner på en kvalificerad diskussion där faktiskt en av huvudaktörerna – industrin – välkomnas.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42465

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Oerhört intressant artikel med poänger på flera plan!
Och i grunden är det betydligt bättre att ett demokratiskt land som Sverige ligger i framkant på den vapenteknologiska utvecklingen än att länder där det är si och så med demokrati/MR gör det.

Permalänk | Anmäl #1 Daniel Claesson, 2012-01-19, 15:07

En väldigt spretig artikel. Varför har vi skäl att vara oroliga över vilka allianser som uppstår kring de växande ekonomierna? Jag läser det som att -Om vår inhemska vapenindustri krymper, får vi svårare att delataga i, och förstå, modern krigföring. Varför då? Ni skriver bl.a. att "Alla inblandade nyckelpersoner vet att svensk militär operativ förmåga är direkt kopplad till utvecklingen i svensk och internationell försvarsindustri". Alltså... jag kanske bara skulle radera min kommentar, men... På vilket sätt är den här artikeln en analys? Är det det här med drönare eller? Att vi ska vara med i "den nya typen av krigföring" som ni beskriver. Jag tror ni började fel. Med Hamilton alltså.

Permalänk | Anmäl #2 Jonas C.F. Nilsson, 2012-01-19, 22:03

USA var totalt tekniskt överlägsen i Somalia. Dom förlorade.
Dom var totalt överlägsna i Irak, dom höll ut i tio år.
Dom var totalt överlägsna i Afg. Dom håller ut. Dom vet att dom aldrig kommer att vinna något på det. I själva verket har 1000 alquida medlemmar knäckt världens största imperium.
Sovjet var totalt överlägsna i Afg. Dom höll ut i tio år.

Jag kan helt enkelt inte se att teknisk överlägsenhet skapar vinster.

Permalänk | Anmäl #3 Anders Olsson, 2012-01-20, 01:23

Militärmaterial har man för att få ner förluster på den egna sidan och för att möjliggöra att använda en mindre miltär för att bevaka ett visst territorium. Utan bra material får man räkna med 10-100 ggr större förluster än en angripare. Men krig vinns och förloras på om befolkningen tror på det dom slåss för.

Permalänk | Anmäl #4 Anders Olsson, 2012-01-20, 01:31

Vi går mot en framtid med ekonomiska kriser och därav följande krigstider. Därför måste vi öka våra insatser för ett starkare nationellt försvar. Och det förutsätter i sin tur en satsning på svensk försvarsindustri och svensk försvarsförmåga under demokratisk kontroll.

Nu är det emellertid så att det svenska folkets majoritet önskar fred och inte vill delta i krig. Det betyder att en försvarspolitisk satsning av demokratiska skäl måste fokuseras på det nationella försvarets defensiva behov i syfte att hålla Sverige utanför militära konflikter i Sveriges närområde. Den stat som vill involvera Sverige i krigsföretag av strategiska skäl ska avhållas detta av Svensk militärs höga defensiva förmåga och dess bristande offensiva kvaliteter.
Ryssland kommer nämligen att uppskatta om vi inte tar fram vapen av offensiv karaktär samtidigt som USAs intresse av svenskt deltagande i dess oljekrig blir mindre.

USA/NATO och Ryssland går allt mer mot en militär uppgörelse som Sverige inte bör delta i även om NATO-anslutna grannländer involveras.
Rysslands anfall mot Finland strax innan andra världskriget berodde i första hand på det finska försvarets höga standard som pga dess offensiva kvaliteter i kombination med finsk offensiv vilja utlöste det ryska anfallet. Ryssland förutsåg nämligen det som senare hände: Att det militärt väl rustade Finland avsåg att anfalla Ryssland tillsammans med Tyskland.

Förhoppningsvis är Finland numera klokare och kan tillsammans med Sverige bilda ett väl rustat och därför starkt defensivt neutralt block som i kraft av dess renodlat defensiva kvaliteter avhåller stormakterna från att involvera dem i kommande krig. Till gagn för de svenska och finska folken.

Permalänk | Anmäl #5 Börje Lundberg, 2012-01-20, 14:34

Industrin lär vara imponerad, Hägglunds hade ett trupptransportfordon för morgondagen och FMV skriver medvetet om upphandlingsspecen för att köpa finsk teknologi av idag.

Att skattebetalarna redan pumpat in en miljard i projektet sket borgarna högaktningfullt i.

Permalänk | Anmäl #6 LG Nilsson, 2012-01-20, 20:45

Tack för en bra artikel!

Det är sällan denna nyans förs fram i den säkerhetspolitiska debatten. Paradoxen, som det kan upplevas, att ha ett starkt försvar och att vilja ha fred kräver en något längre förklaringsmodell än catchiga one-liners.

Ofta kopplas vapen ihop med krig, men faktum är att vår långa fredsperiod kan hänga samman just med att vi har haft ett starkt och välbeväpnat försvar. Så är ju inte läget idag tyvärr.

En liten analogi skulle väl vara att om man investerar i mycket brandbekämpningsutrustning så vill man ju inte för den skull att det skall börja brinna - syftet är ju precis tvärt emot.

Poängen, att om vi lägger ned svensk försvarsindustri, så kommer vi att hamna i händerna på mindre nogräknade stater och helt utlämnas till dessas prioriteringar är, anser jag, korrekt. Det enda sättet att då komma först i kön är att betala överpriser för materielen. Det blir dyrt och att dessutom blöda ut pengar utomlands som inte kommer tillbaka i form av jobb och skatteintäkter i Sverige gör det ännu dyrare. Det sistnämna hörs sällan i debatten utan här är det fullt ut fri konkurrens som gäller.

Sverige vill gärna vara bäst i EU och går "all in" för fri konkurrens. Jag kan då tycka att man i EU bör kräva att försvarsindustrier inte får vara statligt ägda egtersom vi ser hur statligt majoritetsägda t.ex. finska och franska bolag - helt snedvrider konkurrensen.

Den försvarsteknologiska paradigm som vi nu ser medger kortare mer fokuserade insatser. Långa markfokuserade tunga operarioner är förmodligen inte aktuella förrän om 20-år då erfarenheterna från Irak och Afghanistan har fallit i glömska igen. Nu medger teknologin helt andra möjligheter till precisionsattacker med specialförband etc. Denna typ av operationer är förhoppningsvis betydligt mer skonsam för civilbefolkningen.

USAs omfokusering mot Asien och Mellanöstern innebär att Europa kommer att få bära sin egen säkerhetspolitiska vikt. Det i sin tur innebär att vi europeer måste tänka till. Hur gör vi detta på bästa och billigaste sätt?

Permalänk | Anmäl #7 Klart Skepp, 2012-01-29, 05:35