Tio år efter Fadime

Bam Björling om Tio år efter Fadime

Svensk etnocentrism sviker ungdomar i Fadimes situation

Publicerad: 2012-01-19 12:01, Uppdaterad: 2012-01-20 22:01

Tidigare chef för Kvinnoforum: Jag önskar Fadime kunde veta vilken ofattart stor betydelse hennes tal från semnairet i Gamla riksdagshuset 2001 har haft och fortfarande har. Jag var ansvarig för seminariet med Fadime som hemlig talare. Hennes ord från det talet kunde spridas från bandet jag fick ansvar för.

16 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Bam Björling sociolog. Chef Kvinnoforum1996 -2008. Har arbetat med HRV frågor i ett 25 tal länder. Senaste Sverige och Indien. Har genom Kvinnoforum lett ett 40-tal stööre HRV projekt i Sverige, EU och MellanÖstern. Har samarbetat med och utildat ledningar vid Scotland Yard och EURUPOL i flertal år samt medverkat i utildnining av åklagar- och polismyndigheter i 23 EU-länder. Givit ut flertal manualer omHRV i teori och praktik. Var samordnare av det sk Fadime seminariet i Gamla riksdagshuset 2001.

Kompakt ointresse från etablissemang och svensk kvinnorörelse

Strax före jul 1996 hedersmördades Adel Ali (Sara) i Umeå av sin bror och sin kusin. I början av 1997 medverkade jag genom verksamheten Kvinnoforum, tillsammans med ett 25-tal organisationer och nätverk för invandrarkvinnor, i att organisera en demonstration på Sergels torg mot hedersmord. Alla tänkbara kvinnoorganisationer, berörda tjänstemän, journalister, politiker m fl bjöds in. Det kom många till demonstrationen. En handfull, förutom Kvinnoforum, var infödda svenskar. Ointresset var kompakt.

På våren 1997startades ett nätverk ”Pappor och bröder mot hedersvåld ” av män från flera länder med hederskultur. De använde Kvinnoforums lokaler och jag fick ta del av deras arbete. Efter ungefär ett halvår talde de om för mej att det var för farligt att fortsätta arbetet. Två av tonårspojkarna hade fått fingrarna på båda händerna brutalt avbrutna av släktingar och landsmän. Kvinnoforum erbjöd dem möjlighet till hemlig verksamhet. Jag och andra inom Kvinnoforum var vana att arbeta osynligt i flera frågor, i Sverige och flertal länder, t ex med könsstympning och människohandel (som vi då kallade trafficing av kvinnor och som också förnekades av ansvariga och kvinnorörelse i Sverige). Vi var också vana att hantera olika former av hot. Men de i nätverket var vågade inte fortsätta.

Den 20 november 2001 anordnade Kvinnoforum tillsammans med fem andra idéurna verksamheter ett seminarium om hedersvåld i Gamla riksdagshuset. Det var motstånd mot frågan bland övriga organisationer och seminariet fick inte ha titeln ”Hedersvåld” som Kvinnoforum önskade utan i stället ”Integration på vems villkor?”.

Fadime medverkade som hemlig talare dvs hon fanns inte med programmet men framträdde öppet under konferensen. Jag höll i semiariet och spelade in Fadimes tal på ett skruttigt band. Hon var orolig för bandet med hennes ord skulle användas och ville ta hand om bandet själv. Efter samtal med henne och hennes bästa vän, Malin, (som hon skulle ha sovit hos om hon inte mördats) bestämde hon att jag fick ta ansvar. Efter mordet var det för mej klart att Fadime skulle ha önskat att hennes ord spreds. Därför fick TV, radio och media kopiera Fadimes tal. Jag önskar att Fadime skulle ha vetat vilken osannolikt stor betydelse hennes mod, engagemang och ord har haft och fortfarande har.

Jag gör dessa tre nedslag för att visa på hur engagemang och kunskap faktiskt såg ut för tio år sedan. Det var ett genuint ointresse för frågan från de flesta. Bland de som skulle ha kunnat driva frågan; ansvariga politiker och intresseorganisationer, var de flesta mycket försiktiga. Det fanns en påtaglig rädsla att ”peka ut” invandrare eller att stöta sej med det inflytelserika kulturrelativistiga etablissemanget i media.

Etnocentrisk självgodhet och kulturrelativism försenade arbetet flera år

Denna tvehågsenhet och etnocentriska svenska förhållningssätt präglade helt åren efter att mordet på Fadime trots att hennes död explosionsartad väckt hela Sverige. Flera år och avsevärda ekonomiska resurser gick till spillo genom att svenska ansvariga politiker, tjänstemän, och kvinnoorganisationer skulle ”sätta sej in i frågan”. De som i många år arbetat med frågan, framförallt invandrarkvinnor, blev överkörda och deras anslag stoppades. Självklart nödvändigt med utbildning av tjänstemän men ack så svenskt att tro att det endast är staten som kan och ska ansvara för alla frågor. Så staten agerade den ”goda modern” som inte godkände något som hon själv inte visste och kunde. Och eftersom hon visste och kunde så litet och också ägnade avsevärd tid att uppröras över det hon inte kunde/ville förstå, så förlorades mycket tid. Jag har kallat åren efter Fadimes död ”Förfasningsperioden”.

Denna tvehågsenhet och tolkningsföreträde drabbade invandrarnätverken och andra verksamheter som redan var i aktivt arbete. Som exempel kan nämnas att Kvinnoforum som lyckats få beviljade anslag från EU (som var långt före Sverige i arbetet) stoppades av regeringskansliet (EU krävde yttrande och gärna en mindre medfinansiering till beviljade projekt). Trots att projektens kvalitet var granskade och godkända av EU:s experter, kunde inte regeringskansliet uttala sej. Genom det förlorade Sverige mer än 6 miljoner kronor avsedda för arbete mot hedersrelaterat våld. Denna period var ett allvarligt svek i första hand mot alla de flickor och pojkar som levde under hedersrelaterat förtryck och våld.

Jämställdhetsideologin i ankdammen Sverige ett allvarligt hinder

Kvinnoforum valde då att i stället samarbeta med andra länder t ex MET polisen (Scotland Yard), forskare, shelter, kvinnogrupper, polis, åklagare m fl i t ex Holland, Tyskland, Cypern m fl. Det samarbetet pågick fram till 2008. Sedan tidigare hade Kvinnoforum arbete i MellanÖstern om könsstympning och hedersrelaterat våld.

Genom flertal EU finansierade program och projekt möjliggjordes arbete med Åklagarämbete, Rikspolis och ett antal Länspolismyndigheter, skolor i flera kommuner liksom stödverksamheter för flickor och pojkar i utsatta situationer. I allt det arbetet var den transnationella kopplingen en framgångsfaktor. Det är idag nödvändigt att i betydligt större utsträckning använda kunskaper, erfarenheter och kontakter från delar av världen som lever med och arbetar mot hederskultur.

Åren efter Fadimes död var det ett intensivt tryck på att hitta vägar att skydda flickor och pojkar i risksituationer. Många vågade nu ta kontakt med polis och socialtjänst för att få hjälp. De mötte då och möter fortfarande system, framförallt sociala myndigheter, som inte förstår allvaret. Som inte förstår att svensk jämställdhetsideologi och systemteori inom socialtjänsten, ökar risken för de utsatta. Det är nödvändigt att förstå att det krävs nytänkande och andra metoder för kunna bistå dem som utsätts för hedersvåld. Och att glömma att ”mannen är ond och kvinnan är god” som för länge var grundantagande i svenska jämställdhetsideologi. I Mellan Öster finns t ex ett specifikt begrepp för kvinnans roll som underlättare av hedersförtryck.

Ex. 1. En flicka från hedersrelaterad kultur kontaktar en polis då hon blivit våldtagen en fredag. Polisen kontaktar socialtjänsten, som meddelar att hon får vara kvar hemma över helgen. De ger en tid i mitten av nästa vecka. Polisens (och flickans) riskdömning att det är fara för flickans liv delas inte av socialtjänsten. Socialtjänsten ringer flickans mamma för att hon ska stödja henne. Dvs socialtjänsten utgår från att mamman (kvinna) är god och stödjer flickan. Vad de gör är att de ökar risken för flickan väsentligt. Polisen (som är rasande upprörd) tar kontakt med en idéburen verksamhet som omedelbart hjälper flickan.

2) En flicka vänder sej till polisen efter att ha blivit illa misshandlad hemma p g a att det går rykten om henne. Socialtjänsten tar över fallet och placerar flickan hos farmor som bor i samma stad. Socialtjänsten ökar därmed allvarligt risken för den utsatta.

Kulturrelativism, etnocentrism och okunnig kvinnorörelse leder till att utsatta grupper sveks och fortfarande sviks

Efter mordet på Fadime drevs frågan om att ”Allt våld är lika” och att det inte finns kulturella skillnader och många drev liksom kvinnopartiet FI nu gör, att begreppen heder och hedersrelaterat inte hör hemma i Sverige. Utställningen ”Hedersrelaterat våld – en fråga för dom andra?” som visas på Fredens hus i Uppsala, visar att det fortfarande inte finns kunskap om och respekt för vad det betyder att leva i en hedersrelaterad kultur. (kultur är alltså inte ett land utan en tillhörighet i en familj, grupp eller annat sammanhang). Utställningen är patetiskt etnocentrisk och placerar in hedersvåldet i bilder av svenska sammanhang (t ex pojke slår flicka) för att vi som ser utställningen ska få uppfattningen att dessa olika typer av våld är likadant. De kan endast någon som aldrig på huden upplevt hedersrelaterat våld komma på att hävda. När jag gick runt bland skärmarna i Uppsala slott och jämförde denna utställning med andra internationella utställningar med konstnärlig kvalitet och såväl breda som djupa perspektiv på frågan, undrar jag hur det är möjligt att producera en så konstnärligt och intellektuellt torftig utställning i Sverige.

Jag har deltagit i oändligt antal sammanhang där diskussionen om begreppet heder kommer upp. Det är en väldigt svensk diskussion. Jag möter den inte i de 25-tal andra länder där jag arbetar/arbetat med dessa frågor. Nu senast i Indien. För mej är det självklart att respektera och använda de begrepp som används av forskare och praktiker i de delar av världen som idag har och arbetar mot hederskulturer. Hedersbegreppen är centrala begrepp i diskursen och är nödvändiga för såväl teoretisk förståelse som för arbetet med att minska förekomsten av hedersvåld och skydda de utsatta. Samtidigt är det viktigt att göra tydligt att liknande fenomen finns/har funnits i stort sett alla delar av världen inte minst i Sverige. Och som sociolog är jag fullständigt på det klara över att allt våld, mot vem det än är, ytterst beror på maktfördelningen i samhället och i specifika situationer. Men i konkret förändringsarbete är det givetvis nödvändigt att agera utgående från de specifika faktorer som definierar hedersrelaterat våld och inte utifrån teoretisk makronivå. Att fegt gömma hedersrelaterat våld i en etnocentriskt svensk kontext är ett svek mot alla de som idag lever i förtryck, hot och risk för att bli mördade. Det är nödvändigt att ansvariga politiker, beslutsfattare och kvinnorörelse än gång för alla inser detta.

I England skiljer t ex polisen mellan domestic violence and honour related violence. t ex definieras hedersrelaterade som organiserad brottslighet, vilket ger helt andra möjligheter till brottsbekämpning och brottsutredningar än om brotten behandlas som ”domestic violence. Det är en nödvändig utveckling även i Sverige. Det skulle också medföra att denna typ av brott fick högre status och därmed med resurser inom brottsbekämpningen.

Stora delar av kvinnorörelsen vrider sej i plåga när våldet inte enbart riktar sej mot kvinnor och utförs av män. Jag blev flera gånger uppkallade till tjänstemän på ansvariga departement och uppmanad att inte tala om pojkar som offer och kvinnors som utförare (det gällde också i arbetet mot människohandeln).

Fyra dagar innan Fadime mördades ringde hon mej.( Hon skulle ha adresser till några samarbetsorganisationer i Central-Afrika innan hon åkte på en termins praktik i området). Hon berättade då att hon skulle åka från Östersund till Uppsala och träffa sin syster. Och sin mamma. Jag frågade då om det verkligen var möjligt att träffa mamma. (När hon tidigare åkte till Uppsala var det i hemlighet och hon b0dde hos sin vän Malin). Hon svarade: ”Jag älskar mamma och vill säga det till henne innan jag är borta så länge”. Hon visste att hon tog en risk. Och mamma är både aktör och offer. Precis som så många andra som lever i hederskulturer.

För morgondagen är nödvändigt med en utveckling av den svenska kvinnorörelsen stelbenta ideologi. Könsmaktsordningen är inte tillräcklig. Det behövs olika maktanalyser för att förstås varför vilket våld är möjligt respektive inte möjligt. Och först då är det möjligt att arbeta effektivt för att minska allt slags våld.

Transnationellt samarbete en framgångsfaktor i prevention och brottsbekämpning

I flertal EU projekt har jag varit ansvarig för att arbeta med berörda myndigheter; polis, åklagare, sociala myndigheter och civila samhälleliga organisationer (CSO) med att utbilda och framförallt utveckla regelverk och metoder för samverkan transnationellt och myndigheter emellan. En viktig erfarenhet från det arbetet är att det fanns/finns starkt ointresse inom socialtjänsten att lämna sina etablerade metoder för familjearbete, arbete med våld etc och inse att såväl akuta som långsiktiga insatser kräver specifik kunskap och omprövande av gängse arbetsmetoder. (Det finns självklart många inom socialtjänsten som gör mycket gott arbete). Här behövs betydligt starkare direktiv med medföljande resurser från ansvariga departement och socialstyrelsen.

Länsstyrelserna fick tidigt uppdrag att kartlägga, utbilda och driva på utvecklingen på området. Initialt slösas över 6 miljoner bort då länsstyrelserna skulle kartlägga utbredningen av problemet på uppdrag av dåvarande minister. Undersökningarna samordnades inte. Frågorna gjordes ej av metodologiskt kunniga. Resultaten gick inte att jämföra mellan de olika påkostade undersökningarna. Idag har flera Länsstyrelser personal som är kunniga och drivande i frågan. Samtidigt finns en hel del av den initiala förvirrningen och icke-samarbetet kvar. Det behövs betydligt bättre samordning.

När det gäller erfarenheterna från verksamhet i skolor och utbildningsförvaltningar är min erfarenhet efter fleråriga projekt i flera kommuner att det har karaktären ”Upp som en sol, ned som en pankaka”. Så länge medel och engagerade resurspersoner finns är det möjligt att med små medel a) förbättra för de som är utsatta för förtryck, våld och hot) för dem som tvingas vara delaktiga i förtrycket, våldet och hotet och c) för att öka engagemang och kunskap bland vuxna. Det avgörande är hur kontinuitet uppnås i pressade förvaltningar och skolledningar. Det är inte möjligt ekonomiskt att ha ständigt hög prioritet. Det gör att kunskap och engagemang försvinner efter några år. Det är nödvändigt att ansvariga departement använder styrmedel med tillhörande resurser för att öka skolornas möjligheter att kunna se och kunna arbeta med hedersrelaterat våld.

Det är fortfarande så att staten underskattar och/eller aktivt stoppar de nätverk och föreningar som ofta går före när det gäller kunskap och metoder, genom att själva uppfinna hjulet i onödan och inte ge resurser till dessa verksamheter. Det är ställt utan all tvivel att dessa nätverk och grupper kan göra insatser som inte är möjliga för staten inte kan och inte ska göra. När staten inser att dessa verksamheter är ett nödvändigt komplement för att staten bättre ska kunna uppfylla sitt uppdrag, då kommer situationen att avsevärt förbättras för de som idag dagligen hotas, förtrycks, utsätts för våld och riskerar att mördas.

Förvalta minnet av Fadime och stöd dem hon förlitade sej på i sin kamp.

Bam Björling (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42448

16 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det är skrämmande att det fortfarande finns folk som tror att man kan göra något åt hederskulturen trots ett decennium att totalt fiasko för alla sådana idéer

Det går inte för de som lever i den vill inte och ju förr alla inser det så kan vi diskutera fungerande lösningar som att mota Olle i grind och stämma i bäcken innan den blir en stor å.

Sverige har inget som helst egenintresse att låta tramset fortsätta. Tvärtom kommer underlåtenhet att stoppa utvecklingen att leda till kroniska etniska konflikter med enorma humanitära risker.

Vi har korkat nog tagit fan i båten men nu är det dags att ro honom i land. Hederskulturerna ska ut.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2012-01-19, 13:15

Jag tror precis som Samuel L ovan skriver att tack vare de nya medierna är vi fler som får ta del av andras kunskaper och insikter.
Är så trött på den förlamande, fega, självgoda och politiskt korrekta svenska attityden som hittills inte lyft ett finger för att hjälpa alla dem som lever i hedersrelaterade relationer. Blir förbannad och less på all okunskap, alla utredningar, all ovilja till att lyssna och lära sig från dem som kan.
Blir därför glad när jag läser artikeln och ser att här finns det en klok människa och ett forum som inte lät sig tystas utan fann andra vägar till att gå vidare. Det finns mao hopp.

Permalänk | Anmäl #3 Mariana Hammare, 2012-01-19, 13:32

Antingen förnekar man hederskulturens existens och konsekvenser eller så är man en rasist.

Permalänk | Anmäl #4 Fredrik Berg, 2012-01-19, 13:33

" Jag önskar Fadime kunde veta vilken ofattart stor betydelse hennes tal från semnairet i Gamla riksdagshuset 2001 har haft och fortfarande har."

Tyvärr har det inte haft någon betydelse alls. mångkulturen hyllas fortfarande som något eftersträvansvärt och det har till och med skrivits in i grundlagen att Sverige skall vara mångkulturellt. Ett slag i ansiktet på folk i Fadimes situation, men dom bryr siog ju inte riskdagspoltikerna om. Allt handlar om att bryta ned det samhälle som generationer innan har byggt upp, och ersätta det med ett lapptäcka av olika kulturer, språk, religioner. Mångkultur. Hdersvåldet är en del av detta som rikdsagen (SD undantagna) menar gör Sverige till ett bättre land.

Permalänk | Anmäl #5 Leif D, 2012-01-19, 13:41

Man blir beklämd, bedrövad och förfärad, men tyvärr inte förvånad. Det är lika sorgligt att läsa varje gång, men likväl så nödvändigt för att hålla kunskapen om vad som hänt vid liv.

Jag undrar om vi inte så småningom kommer (för samhällets skull) behöva en sanningskommission som kan hantera alla de mänskliga övergrepp och försummelser som drabbat så många människor direkt eller indirekt under postmodernisternas och kulturrelativisternas inflytande.

Det är paradoxalt nog en mycket mörk tid i Sveriges historia, av underlåtenhet, feghet, avsaknad av kritisk reflektion och nedvärderande av kunskap och naturvetenskaplig forskning och upplysningstidens ideal. Till förmån för en naiv utopisk relativistisk förtryckande och fördummande ideologi.

En stor eloge till alla de som vågat och kunnat stå upp för sina ideal, medmänsklighet och sunt förnuft i kampen mot den kompakta front som politiker, media och kulturelit formerat.

Det är ur sådana handlingar verkliga hjältar föds!

Så låt oss hålla minnena levande!

Permalänk | Anmäl #7 d3mocritus, 2012-01-19, 13:43

#7 d3mocritus

Väl formulerat! Det är kanske dags att se detta som den stora förvillelsens tid. Som det verkar tycks vi i detta nordliga land vara framträdande exponenter för denna förvillelse.

Permalänk | Anmäl #8 Gösta Oscarsson, 2012-01-19, 16:07

Med all respekt - hederskultur är inte synonymt med mångkultur och finns inte inskrivet i svensk grundlag och jag tror inte det finns en enda riksdagsledamot som anser att hedervåld gör Sverige till ett bättre land.

Permalänk | Anmäl #9 Tommy Cronholm, 2012-01-19, 18:21

"I England skiljer t ex polisen mellan domestic violence and honour related violence. t ex definieras hedersrelaterade som organiserad brottslighet, vilket ger helt andra möjligheter till brottsbekämpning och brottsutredningar än om brotten behandlas som ”domestic violence. Det är en nödvändig utveckling även i Sverige. Det skulle också medföra att denna typ av brott fick högre status och därmed med resurser inom brottsbekämpningen."

Intressant och kanske en början.

Lite rörig men ändå begriplig artikel, viktiga klargöranden från professionellt håll, tack!

Permalänk | Anmäl #10 Tore Skog, 2012-01-19, 18:43

@Tommy Cronholm, #9

"Med all respekt - hederskultur är inte synonymt med mångkultur och finns inte inskrivet i svensk grundlag"

Mångkultur är inskrivet i svensk grundlag sedan senhösten 2010. Där står att alla människor har rätt att bevara och leva enligt sin egen kultur. En del av de kulturer som idag finns i Sverige är hederskulturer, så paragrafen om mångkultur innebär därför implicit att människor som lever i hederskulturer också har rätt att bevara och leva enligt dessa hederskulturer.

Hederskultur är inte synonymt med mångkultur, men det är en delmängd av alla kulturer, och eftersom alla kulturer skall bevaras (utom den svenska) så innebär det naturligtvis att även hederskulturerna skall bevaras (enligt grundlagen och rådande etablerade politiska resonemang)

Och det är naturligtvis detta som gör det så politiskt obekvämt att kritisera hederskulturerna. Man har hyllat mångkultur i många år, påstått att det inte finns några som helst problem med mångkultur, samt demoniserat och rasiststämplat alla människor som haft en annorlunda uppfattning.

Man har målat in sig i ett hörn och piskat upp en hatstämning utan dess like mot de som inte står bakom den statliga dogmen om mångkulturens enastående förträfflighet. Då är det klart att man inte plötsligt kan sticka ut näsan och erkänna att det finns problem, för alla andra på den "goda" sidan kommer reflexmässigt att gå till anfall och brännmärka dig för att ha "gått över till den onda sidan".

Permalänk | Anmäl #11 Init, 2012-01-19, 21:35

Re #9 Tommy Cronholm

”Med all respekt - hederskultur är inte synonymt med mångkultur och finns inte inskrivet i svensk grundlag och jag tror inte det finns en enda riksdagsledamot som anser att hedervåld gör Sverige till ett bättre land.”

Du säger det du. Tur jag halvligger i soffan. Hade jag suttit på en stol skulle jag trillat av.

Skolinspektionen riktade mycket allvarlig kritik mot en muslimsk friskola. Missförhållandena pågick under den tid som den moderate riksdagsledamoten Abdirizak Waberi var rektor på skolan.

Exemplen i rapporten handlar bland annat om lärare som är fysiskt hårdhänta mot elever och att de blundar för att pojkar kränker flickor på skolan.

Skolans arbetsplan strider mot skollagen, bland annat obligatorisk bön i moskén. Betygssättningen på skolan är godtycklig och förefaller gynna pojkar.

http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=1111&iid=083921164513

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&
artikel=4628588

http://www.rfsu.se/sv/Sex-och-politik/Ottar/Ottar-arkivet/Ottar-2006/Ott...

http://sv.wikipedia.org/wiki/Abdirizak_Waberi

http://www.youtube.com/watch?v=wNDeeoUNvAk

Permalänk | Anmäl #12 Michael Jönsson, 2012-01-19, 23:07

Att se att hedersvåld är annorlunda motiverat och organiserat än annat relationsvåld är viktigt, även om de bägge i grunden kan handla om kontrollbehov och/eller svartsjuka. Men det kan också vara så att det, enligt nedanstående forskare, dominerande kulturalistiska sättet att tala om hedersvåld riskerar att leda till att vi betraktar allt eller det mesta av våldet som sker i nära relationer i familjer med ursprunget i t ex Mellanöstern som hedersvåld där hela familjer och släkter alltid organiserar ett förtryck för deras heders skull. Tänk om det finns sprickor i också den bilden som gör att vi försämrar möjligheterna att hjälpa de utsatta och dessutom bidrar till stigmatisering och rasism?

Då jag inte är expert på ämnet önskar jag att Newsmill tar kontakt med forskare som t ex dessa:

Statsvetaren Marcus Lundgren skriver ”Diskurser om mansvåld” i antologin ”Våldets topopgrafier. Betraktelser över makt och motstånd” av Carina Listerborn, Irene Molina och Diana Mulinari (Atlas: 2011) där han lyfter fram ett intersektionalistiskt perspektiv som kritiserar polariserande kulturalistiska och feministiska perspektiv och utgår ifrån att våldet ”bör förstås i skärningspunkten mellan patriarkala normer inom familjen och samhället och det omgivande samhällets rasism som tillsammans normaliserar våldet.”

Här vill jag tillägga att man bör funderar på var och när våldet är ”normalt”. Det finns ju en enorm kritikstorm mot hedersrelaterat våld och annat relationsvåld både bland infödda och invandrade svenskar. Marcus Lundgren fortsätter med att berätta om kommande publicering av sociologen Minoo Alinia som visar att det i majoriteten av fall där kvinnor med invandrarbakgrund sökt hjälp hos kvinnojourer för att undkomma våld i nära relationer har anmälan gjorts av en annan familjemedlem. Lundgren hänvisar vidare till Paulina de los Reyes vars intervjustudier visat att det ibland är en bror som utövar våldet och hoten mot en ung kvinna medan det är mamman och pappan som försvarar dottern. Detta menar Lundgren ifrågasätter tanken om att hela familjen eller hela släkten alltid är inblandad, vilket också stämmer bra med Bam Björlings erfarenheter av invandrade män och kvinnor som organiserar sig mot hedersvåld. Om våldet och förtrycket är organiserat i familjen eller släkten, och i så fall i vilken omfattning, är en empirisk fråga.

Sociologen Minoo Alinia menar att det inte räcker med att se hedersvåld som en fråga om antingen genus, sexualitet eller etnicitet och kultur. Alinia, som forskat om hedersvåld i irakiska Kurdistan, skriver att:

”Kritiken handlar om att inte låta detta problem utnyttjas i andra politiska syften, att inte låta kvinnor och deras kamp utnyttjas för olika nationalistiska och rasistiska projekt samt att inte låta jämställdhet användas för att ursäkta och rättfärdiga diskriminering och rasism. Den pekar på problem angående förhållningssätt, problemdefinitioner, kunskapsproduktion och politiska konsekvenser. Det handlar om nödvändigheten att kontextualisera och historisera för att förebygga förenklade onyanserade och stigmatiserande ”sanningar” om ”de andra”.

Citatet i kapitlet ”Den jämställda rasismen och de barbariska invandrarna” på sid 294 i antologin ”Våldets topopgrafier. Betraktelser över makt och motstånd” av Carina Listerborn, Irene Molina och Diana Mulinari (Atlas: 2011)

Alinia lyfter fram svenska forskare som Sabine Gruber , som skrivit ”I skolans vilja att åtgärda ”hedersrelaterat” våld: etnicitet, kön och våld, Rapport 2007:1” Centrum för kommunstrategiska studier, Linköpings universitet, som studerat ”hur elevvårdarna, vars kunskap grundar sig i föreläsningar och utbildningsmaterial som tillhandahållits av myndigheter,(Länsstyrelsens handbok, min anmärkning) ofta relaterar problemet på ett kategoriskt sätt till specifika ”kulturer” och specifika geografiska områden i Mellanöstern, Asien och Afrika.”

Alinia är noga med att kritik av hur hedersvåldsdiskursen påtvingar oss betydelsen av skillnad inte är detsamma som att förneka våldet eller dess specifika särdrag. Utan att peka på hur den saknar nyansering och hänsyn till historiska och politiska bakgrunder och istället beskriver kultur som något enhetligt i vilken man objektivt kan urskilja värderingar och traditioner som är homogena och huggna i sten.

Alinia nämner Maria Wilhelmssons ”Sanning eller konsekvens – En diskursanalys av utbildningsmaterial kring så kallad hedersrelaterat våld” Institutionen för socialt arbete, Mittuniversitetet (2008) där Wilhelmsson såg att en kulturalistisk syn på hedersvåld var utgångspunkten för landstingens utbildningsmaterial och handböcker. Dessa reviderades senare efter kritik om att de var fördomsfulla och kategoriska men utan att den kulturalistiska synen helt togs bort.

Milena Kraft visar i ”Hedersrelaterat våld och mäns våld mot kvinnor – en kulturell skillnad?” Sociologiska institutionen, Uppsala universitet (2008) att i de 182 artiklar mellan åren 2002 och 2007 i Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, och Svenska Dagbladet som handlade om våld som beskrevs som hedersvåld mellan invandrare gavs alltid kollektivistiska förklaringar och uppgifter om offrets och förövarens kultur och etniska bakgrund. Men i de 260 artiklar om våld mellan svenskfödda kvinnor och män förklarades våldet ofta i termer av personliga problem.

Se även Fataneh Farahani ”Diasporic Narratives of sexuality; Identity formation among Iranian-Swedish women.” Stockholm: Acta Univeristatis Stockholmiensis (2007) som visar att kulturella förklaringar ges för våld av invandrade män medan invandrade mäns motstånd mot våld betraktas som individuella fenomen.
Maria Carbin visar i ”Mellan tystnad och tal: flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik”. Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet (2009) hur debatten dominerats av det kulturella perspektivet och hur det stigit fram i takt med att det strukturella perspektivet kritiserats allt mer.

Maria Carbin har också skrivit ”Hedersrelaterat våld och förtryck – En kunskap - och forskningsöversikt, NCK, Nationellt centrum för kvinnofrid (2010)

Permalänk | Anmäl #13 Niclas Kuoppa, 2012-01-20, 14:06

Bam Björling! Äntligen ett vettigt inlägg i denna fråga. Lämna inte de unga kvinnorna från "hedersvåldskulturer" i sticket. De behöver allt stöd de kan få!

Permalänk | Anmäl #14 Alvin Stoltz, 2012-01-20, 17:55

Bam, du skriver:

"Jag gör dessa tre nedslag för att visa på hur engagemang och kunskap faktiskt såg ut för tio år sedan. Det var ett genuint ointresse för frågan från de flesta. Bland de som skulle ha kunnat driva frågan; ansvariga politiker och intresseorganisationer, var de flesta mycket försiktiga"

Men samtidigt nämner du de utredningar som Länsstyrelser gjorde strax efter Fadimes död. Du kan kritisera utredningarnas brister och vi kan peka finger åt att det gjordes för lite för sent, men att dessa alls genomfördes och tillsammans med att Regerningen i februari 2002 lade fram ett förslag om ågärder för utsatta flickor visar ju att ointresset inte var kompakt. Vid samma tidpunkt i februari vid Göteborgs tingsrätt ställdes förövrigt en far och hans son inför domstol anklagade för hedersrelaterat förtryck och samtidigt föll en Hovrättsdom i ett liknande mål mot en pappa.
http://www.ub.gu.se/kvinn/fragelada/2002/flickor.xml

Mona Sahlin om Fadime i Aftonbladet efter att Fadime röstats fram till Årets kvinna - efter hennes död.
http://www.aftonbladet.se/wendela/article10331622.ab

"Fadime har många systrar. Det är viktigt att vi inte glömmer dem. Alla ni som sitter på socialkontor, som sitter på polisstationer, som är lärare på skolor eller grannar. Alla ni som ser Fadimes systrar – bry er, säger Mona Sahlin."

Den som är intresserad av något av vad Länsstyrelserna och Regeringen ägnat sig åt på senare tid kan se dessa länkar.

Länsstyrelsens sida om Hedersrelaterat förtryck och våld
http://projektwebbar.lansstyrelsen.se/HEDERSFORTRYCK/SV/Pages/default.aspx

Motion 2008/09:Ju467 Våld mot kvinnor (som innehåller ett avsnitt om hedersrelaterat våld)
http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2008/09&be...

Lägger in rapporten som bygger på statsvetaren Maria Carbins utredning.

Hedersrelaterat våld och förtryck – en kunskaps- och forskningsöversikt. NCK-Rapport 2010: 1. Nationellt centrum för kvinnofrid.
http://viewer.zmags.com/publication/745233a6#/745233a6/4

NCK har även en kort intressant text om hedersbegreppet
http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/amnen/Hedersrelatera...

Til sist. I dagens DN skriver Maja Hagerman om boken "Du ska dö" där Fadimes syster berättar "att alla släktingar inte var för mordet. Det fanns många kusiner, även manliga, som gav Fadime sitt stöd. Men andra i släkten i Sverige bestämde och hade väldigt stor makt."

Detta är i linje med vad Minoo Alinia och Paulina de los Reyes kommit fram till i sina studier, att inte hela familjen eller släkten per någon slags automatik använder sig av ett hederstänkande, vilket också ifrågasätter tanken om hederskultur som allestädes närvarande och idén om kulturer i Mellanöstern som monoliter.

Viktigt är också vad Hagerman återberättar vad Fadime sa: "Hade mina föräldrar fått stöd...så hade det inte behövt bli så här. Hade samhället hjälpt mina föräldrar att bli mer delaktiga...så hade detta kanske kunnat undvikas."

Permalänk | Anmäl #15 Niclas Kuoppa, 2012-01-20, 23:43

"Det var ett genuint ointresse för frågan från de flesta. Bland de som skulle ha kunnat driva frågan; ansvariga politiker och intresseorganisationer, var de flesta mycket försiktiga. Det fanns en påtaglig rädsla att ”peka ut” invandrare eller att stöta sej med det inflytelserika kulturrelativistiga etablissemanget i media."

Så var det absolut och så är det fortfarande, även om del av de extra hårt och hänsynslöst blundande då, idag så sakteliga kryper till korset. Skillnaden är att 90-talets invandringsdebatt byggde på den outtalade premissen att alla som kom till Sverige var absolut perfekta människor (i alla fall om man jämförde med inskränkta och tråkiga svenskar), annars var man rasist. Och det var just därför, på grund av utlänningarnas perfektion som bara kunde berika, som kritik av immigrationspolitiken i sig ansågs orättfärdig och på moraliska grunder kunde avfärdas apriori.

Logiken med ja till en generös invandringspolitik byggde på detta. Mordet på Fadime och liknande historier hotade denna verklighetsbild.

Det var förljuget då och det är förljuget nu. Det enda som hänt är att den förljugna debatten i sin helhet har glidit lite närmare det stora svarta hålet i verklighetens utförsbacke.

Permalänk | Anmäl #16 Tussilago Kaprifol, 2012-01-22, 11:15

Blir uppmuntrad av att ta del av så många kloka inlägg. Nicals Kuopp: tack för altt du tog dej tid att dela med av många viktiga länkar. Och visst finns sedan flera år viktigt och effektivt arbetet inom forskning och praktik. Dock är det fortfarande så att de motstånd som fannas initialt dessvärre fortarande lever starkt. skälet att jag ur mitt perspektiv beskrev historien (Jag kallade förrestan mitt inlägg "Dåtid, nutid och framtid", med det redigerades bort) är att jag anser det vara nödvändigt att kunna historien för att välja bästa vägar för framtiden. Vid FN:s kvinnokonferens i Peking hade jag ett föredrag som hette "BAckwards towards the Future" som just handlade om nödvändigheten av att känna till och förhålla sig till det som tidigare sagts och gjorts på det område man vill påverka och förbättra. Ett annat förhållande jag försökte visa i min artikel är att nytänkande sällan växer i huvudfåran, det växer utanför. (Thomas Kuhns paradigmteori beskriver t ex detta). I fallet med HRV var det fulltständigt klart att synliggörande av den frågan krävde omprövning av etablerade. uppfattningar/sanningar. Det hotade också vissa gruppers agendor. JOhan Bertilsson skriver i sitt inlägg om att kvinnorörelsen vägrade/vägrar se för att de hotar deras agenda. Och det fanns då för tio år sedan ett aktivt motstånd från etablerade feminister och jämställdhetsgrupper. Å andra sidan fanns de också de som lyssnade och började vilja "se". På samma sätt var det ett starkt motstånd från politiska grupper, t ex de som kämpade för kurdfrågan. De ansåg att deras viktigare fråga skymdes om HRV lyftes fram. De hade olika strategier när de gällde Kvinnoforum a) man ville samarbeta och använde då fördröjningsstrategier (klassiskt). Jag hade god hjälp av norska utrikesdepartementet som vid den tiden hade koll på olika poltiska gruppers agendor. b) eller så hotade de.Och det var ett konkret problem i arbetet. Vidare fanns de forskare och praktiker som ansåg/anser att HRV inte existerar utan är en konstruktion av främlingsfietnliga personer (som jag). Ex prof Masoud Kamali, som Mona Sahlin (trots sina vackra ord om minnet av Fadime) valde till ordf i en statlig utredning på området. Och många människor skrämmdes till tystnad för att inte bli anklagade att vara främlingsfientliga.
Och javisst är det så att alla i en familj, en släkt, en klan, en grupp inte är företrädare av HRV. Det är viktigt att synliggöra såväl i forskning som i det faktiska förändrings och stöd arbetet. Framförallt är det viktgt att ge stöd till de som vill bryta mönstren. Och Fadimes råd om stöd till mamma och pappa är klokt. Även före mordet på FAdime arbetade tex Dialogprojektet, Rädda Barnen med att jst ha dialog med männe från olika områden/grupper med HRV. Tyvärr lade RB ned det projektet.
Och absolut en eloge till jämställdhetsminister Nyamko Saboni för att hon drivit/driver frågan och tillsett vissa resurser. Sedan är det tyvärr min uppfattning att a) resurserna inte går dit där det skulle göra störst nytta tdvs civila samhälleliga organisationer t ex Glöm inte Pela och Fadime m fl. och b) internt i de statliga system (inkl länstyrelse och kommuner) fortfarande finns för lite kunskap och engagemang. Så nu gäller det att alla vi som nu deltar i debatten forsätter okuvligt med det liksom med konkret hand on arbete. Tack alla som kom med kommentarer.

Permalänk | Anmäl #17 Bam Björling, 2012-01-23, 10:36

Tack för svar, Bam.

Permalänk | Anmäl #18 Niclas Kuoppa, 2012-01-23, 23:26