Var är soldaten i debatten?

" Det finns ett stort stöd hos den svenska befolkningen för svenskt deltagande i internationella militära insatser, men det är få som själva skulle kunna tänka sig att utföra de krävande uppgifterna som soldat eller som vill se en nära anhörig göra det."

Hur vet man att det finns ett stort stöd? Skulle man fråga folk i dag skulle nog svaret bli nej. Svenska folket har inte tillfrågats i denna den allra viktigaste frågan för vårt land. Men vi får rösta om andra mindre viktiga problem som högertrafik och kärnkraft. Vi har i 100 år haft ett folkförsvar som nu är ett minne blott. Med en yrkesarmé blir svenskens intresse för deras jobb ljumt. Hur stolt ska man vara över att svenska yrkessoldater försöker lära afghaner vad som är rätt och fel som en lydig knähund till stormakter. Hur kul är det att få hem likpåsar från Afghanistan? Är det något att vara stolt över? Vi kan i dag inte försvara vårt eget territorium men vi skickar våra pojkar/flickor till andra sidan jorden. Yrkessoldater är köpta, därför är risken stor att de kan de bete sig svinaktigt over there. Och de har dessutom inte samma stridsmoral som en värnpliktssoldat på hemmaplan. Men här kan det visst aldrig bli krig, resonerar försvarsmakten. Det sa man på 30-talet också och rustade ner såpass att man bara kunde se på och snällt lyda tyska krav.
Nej det är politiker och försvarsmakten som utsätter oss för samma risker som i förra världskriget: Militär svaghet som gör att vi måste slicka andras stövlar. Vid ett läge måste vi luta oss mot Nato som vi bara på pappret inte är medlem i. Har svenskarna tillfrågats om detta. Nej.

#1 Det finns 10 000 anställda officerare i Sverige och eftersom de, enligt din uppfattning, är "köpta" så är risken alltså större att de beter sig "svinaktigt" än om de varit tvångsinkallade med minimal dagersättning?
Eller gäller ditt absurda resonemang bara grader under fänrik?

Har du överhuvudtaget tänkt igenom vad du skriver?

Bra skrivet #1. Man kan verkligen undra vart det stora stödet i denna frågan finns. Inte minst när vi springer NATOS ärenden. Undras hur många som skulle rösta ja till ett medlemskap i NATO. Att vi då redan är helt i deras händer i Afghanistan är intressant. I övrigt förstår jag inte den konstanta retoriken att utgå ifrån att det är synd om våra soldater. Det är på helt frivillig bas man väljer att åka iväg... Visst kan man genom sin tjänst i FM bli beordrad, men då har man sen tidigare valt att jobba inom FM.

Låt det aldrig hända att FM blir vår attraktivaste ungdomsarbetsgivare. Att sända unga människor i krig kan aldrig vara synonymt med "attraktiv".

Som tidigare nämnt, i dessa sammanhang obligatorisk läsning; Rapport till
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2010:1

Att som just yrkessoldat läsa att man är en köpt presumtiv svinhund gör mig rent ut sagt jävligt förbannad. Innan jag tog detta jobb arbetade jag med ett välavlönat jobb och hade flertalet år på universitet bakom mig, men sökte mig medvetet till försvaret just för att jag vill göra en insats och förhoppningsvis kunna betala tillbaka något till världen och Sverige. Merparten av mina kollegor kommer även de från tidigare relativa höginkomstyrken, med den gemensamma nämnaren att de hoppas på att kunna göra en skillnad hemma eller på bortaplan. Att då vår moral sätts på frågan känns väldigt olustigt och att vi skulle vara "köpta" känns taget ur röven. Att gå ner över 9000 i lön kategoriserar jag knappast som ett "köp" av mina tjänster...

I samtlig debatt om försvarsmakten och dess anställda lever det kvar en villfarelse om att samtliga som söker sig till försvarsmakten är hotdoggers med en hard-on för krig och förödelse, när det istället om man faktiskt tar sig tid och försöker diskutera ämnet med de berörda i själva verket i verkligheten är tvärt om: Vi tror fortfarande på hoppet om att kunna påverka vår omvärld i någon positiv riktning. Att vi valt att göra det med vapen i hand är ingen skillnad mot att för SIDA:s räkning borra brunnar i uttorkningsdrabbade områden, eller att genom Röda Korsets försorg bedriva sjukvård i katastrof-/krigsdrabbade områden. Tyvärr är den bistra sanningen att ibland måste någon sätta hårt mot hårt, och det är där vi kommer in. Krig är inget vackert eller bra, men tyvärr måste man ibland skicka vackra, unga människor för att stoppa dem. Allt vi begär är ett bevis av respekt från vår arbetsgivare bestående av bl.a. skäliga löner, samt att inte bli spottade på av våra medmänniskor.