Ahlin inte ensam om att dömas på förhand

Jämförelsen mellan en vårdnadstvist och anklagelser om sexuella trakasserier på en arbetsplats haltar betänkligt. I det sistnämnda fallet så handlar det om en professionell relation vilken inte kan jämföras med relationen mamma pappa barn.
På en arbetsplats som socialdemokratiska arbetarpartiet tillkommer dessutom en dimension i form av de pågående inre striderna vilka är av en annan natur än konflikter i en familj.

Tack Lars för din kommentar. Det är just de här maktstriderna som jag ville belysa. Det är just det som är så fel när det blir maktkonflikter om ett barn och konflikternas och stridernas karaktär och syfte är densamma även om målsättningen skiljer sig.

Jämförelsen är i allra högsta grad relevant. Det är ingen tillfällighet att anklagelserna kom mot Urban Ahlin under hösten 2010. Inte heller att de lyfts upp till ljuset nu när han får ett nytt tungt och centralt uppdrag i partiet. Likalite är det en tillfällighet att anklagelserna kommer i vårdnadstvister när den ena parten vill smutskasta den andra parten för att själv kunna dra fördelar av det. Vi ser det i politiken iderligen och det förekommer i vårdnadstvister ideligen.

Det allvarliga när det förekommer i vårdnadstvister är att det är ett litet barn som står i mitten. Barnen har lika rätt till båda sina föräldrar och den förälder som inte medverkar till det ser inte till barnets bästa. Den föräldern ska heller inte enligt min mening vårdnaden om barnet. Efter en vårdnadstvist må föräldrarna hata varandra men barnet älskar fortfarande båda sina föräldrar, ingen ska hindra ett barn till det.

För övrigt tycker jag det här är intressant. Samhället ropar efter att pappor ska ta ett större ansvar, helst frivilligt annars blir det kvotering. Men när pappor väl vill ta sitt ansvar och vara en lika stor del i barnens liv så möts de av motstånd. Osakligt motstånd hör inte hemma i en vårdnadstvist och det måste vi få slut på.

Hanns intressant att du jämför mönster i din artikel. Precis som i familjer som i politiken kan det förkomma att man anklagar någon för något för att vinna en fördel vars motiv kan vara dolda. Intressant parallell som du för fram, utan tvekan. Angreppssätten försvagar barn och vår tilltro till demokratin och dess företrädare på ett lömskt sätt. Det är bra om bakomliggande motiv kommer fram och att man även granskar den som kommer med olika påståenden och hur dessa påståenden utnyttjas på olika sätt.

De som utnyttjar dessa typer av angrepp för andra syften skadar ju på något sätt också de som i verkligheten är utsatta för olika typer av övergrepp. Ibland är det ju också svårt att se skogen för alla träd när dessa typer av anklagelser ser dagens ljus och kanske även utnyttjas cyniskt och på ett systematiskt sätt för andra ändamål. Än svårare blir det till slut för de verkligt drabbade. När man blir premierad genom att kasta den första stenen är vi illa ute.

Det förfärliga är att samhället tycker att föräldrar ska slåss om barnen och att mammorna har alla fördelar i sådana lägen. Ingen bryr sig om barnen. Dessa som vi borde sätta i centrum. Nej det är helt okej att halva samhället med vuxna står mot den andra halvan och att vi som samhälle hejar på den kvinnliga delen:

http://annhelenarudberg1.blogspot.com/2012/01/de-heliga-mammorna.html

Det är väl ett ödets ironi att Arbetarrörelsen som bygger hela sin verksamhet på att människor ska gadda ihop sig och älta ogrundade anklagelser numera själva får känna på hur det är att vara på den andra sidan.

Först var det "kapitalisterna och överklassen" som var i vägen och sen var det Moderaterna som var ondskefulla och folkpartisterna "felprogrammerade" och idag är det Sverigedemokraterna som har en "felaktig människosyn".

Nu får Juholt, Ahlin & Co skörda det de själva sått. Hoppas att det leder till eftertanke.

Hanns Boris,

En intressant jämförelse. Egentligen är det ju inget konstigt eller nytt att folk smutskastar varandra för att få fördelar. Det konstiga är som du säger, att oskyldiga pekas ut som "monster" och att andra kan komma i kläm, som barn i vårdnadstvister. Jag har precis själv förlorat min barn efter att ha först vunnit vårdnaden. Så jag vet vilken uppförsbacke det är att kämpa för sina barn och hur många små trix som finns inbyggda eller tillåts av systemet i dessa frågor. Att bli frikänd från alla anklagelser och tom få en domstol att skriva att det troligen var mamman som hittat på allt hjälper inget. Anklagelserna finns där ändå som ett evigt bagage.

Här måste samhället förbättra sig och inte tillåta dessa företeelser!
Dela gärna med dig av din förslag här på Newsmill eller i annat debattforum.

S-kvinnor är en sexistisk grupp. Det hör man på namnet. Det är en grupp för kvinnor, alltså en grupp som inte är för män. Om S-män bildades skulle det bli ramaskri från S-kvinnor. Vad S-kvinnor inte förstår är att de själva bildar S-män, vanliga S blir S-män när man skapar S-kvinnor. S-kvinnor är ju S, fast för kvinnor och alla kvinnor i S borde vara med i S-kvinnor, alltså är "bara" S till för alla som inte är kvinnor. Alla som inte är kvinnor är män, alltså är vanliga S egentligen S-män. Men S-kvinnor förstår inte logik och likheter så de ser det inte så.

S-kvinnor har förövrigt aldrig kommit med något vettigt överhuvudtaget. Hur mycket förakt inför socialdemokratin jag än bär på kan jag iallafall komma på något bra S har gjort om jag får låna google i ett par timmar.

I Stockholms tingsrätt:
Domaren säger till mig att jag inte har några som helst rättigheter i detta vårdnadsmål. Trots att jag inte anklagats för nåt utan bara bett om gemensam vårdnad... Detta var dock domarens grundinställning. Mot mig var tonen barsk och mot mamman var tonen mjuk. Mot denna typ av "rättsvisa" förlorade jag respekten för domstolen.

Det här är ett strukturellt problem.
Då våra socialtjänster oftast är bemannade av ett gäng människor med en väldigt feministisk syn på livet så styr de oftast utredningar i mammans riktning.
Har en kompis som hölll på att hamna riktigt i klistret, men som tur var så har mamman inte alla indianer i kanoten så hon snurrade in sig i en massa motsägelser.
Men det har varit beskyllningar i olika former från dag ett. Och just det där med bemötandet från myndigheter. sträng ton mot min kompis medans mamman blev gulligullad.
Skulle dock inte bli förvånad om stolpskotten i den där facebook-gruppen Kränkta vita män lägger upp det här som ett bevis på att vita män känner sig "kränkta". Och så sitter de och bombar en massa hånfullakommentarer. Kontraproduktiv feminsim det där.

Det Hanns berör i sin artikel är de likartade strukturer som finns - i detta fallet jämfört med de bittra vårdnadstvister som dessvärre allt för ofta äger rum. Mannen blir s a s dömd redan på förhand -anses med någon form av strukturelt "tänkande" vara skyldig. Är på något sätt typiskt när det dyker upp vid väl valda tillfällen - som detta.
F ö tycker jag att den kloka Lena Sommerstad kunde ha försökt att lösa sådant internt - om det nu överhuvudtaget är något problem....

http://vittensten.blogspot.com

#6 Sture Svensson, jag kommer återkomma med mina förslag under hela våren.

#9 Björn-Ingvar Andreasson, trots att jag är ensamstående pappa och vi var överens om att det var hos mig vår son skulle bo så har jag tyvärr också erfarenhet av socialtjänsten. Först misstänksamheten mot mig och sen en förlåtande attityd mot mamman.

"Urban Ahlin är inte dömd för detta. Han har inte ens blivit anmäld och än mindre åtalad. Ändå vänds de här gamla anklagelserna emot honom igen. "

Om det överhuvudtaget ska diskuteras i termer av "anmäld", "åtal" och "dömd" så måste det väl ändå röra anklagelser om brott. Om inte brott påstås är det ju helt irrelevant huruvida man blivit åtalad eller ej. Mig veterligen är varken "sexuella trakasserier" resp "sexuella närmanden" brottsrubriceringar, och omfattar även ageranden som inte är brottsliga. Många av dessa icke-brottsliga ageranden är dock kvalificerat relevanta i att bedöma huruvida någon är en lämplig chef.
Det som möjligtvis är rättsligt relevant är att det inte kommit någon stämning/åtal angående förtal, då osanna anklagelser om även annat än brott kan utgöra förtal. Likaså borde vid förtal uppsägning av personliga skäl för den medarbetare som riktar falska anklagelser vara en naturlig rättsligt relevant reaktion av arbetsgivaren, vilket ej skett i detta fall.
Vidare bör väl enligt din princip alla vara oskyldiga även till förtal så länge man inte dömts för det? Se vidare: http://jurisvita.blogspot.com/2012/01/tills-motsatsen-ar-bevisad.html