Jag vill inte bli anställd med lönebidrag

Det pratas så fint om satsningar på jobb till oss med funktionsnedsättningar.  Artikel efter artikel med olika förslag på lösningar och åtgärder basuneras ut i medierna.  Men de alla har ett gemensamt budskap: Lönebidrag och andra subventionerade anställningar sägs vara lösningen på alla problem!

Det är jättebra att dessa alternativ finns för dem som har svårt att klara ett vanligt arbete, eftersom de annars är förpassade till Samhall, daglig verksamhet eller liknande. Alla ska ju ha rätt att kunna delta på öppna arbetsmarknaden, inte bara för sin egen utveckling, utan även för att vi behöver mångfalden. Dessutom måste människor med funktionsnedsättningar bli synliga överallt i samhället för att fördomarna ska försvinna.

Vad jag sätter mig emot är att man drar alla med funktionsnedsättningar över en kam. Man förutsätter att alla alla vi är mindre arbetsföra eller arbetar långsammare än andra, och vi är automatiskt berättigade till lönebidrag. Detta utan att veta någonting om oss eller vad vi kan.

Som sagt, för dem som verkligen har nedsatt arbetsförmåga och dem som ska rehabilitera sig tillbaka till arbetslivet är det kanon med denna hjälp. Men det finns en stor grupp med funktionsnedsättningar som inte är aktuella för detta. Jag pratar om välutbildade och kompetenta människor. Som har läst många år på högskola, universitet eller liknande.  Många av dem dessutom inom yrken med stor efterfrågan på kompetent personal. Ett sådant exempel är socionomyrket. Men trots utbildning och kompetens har många arbeten de är överkvalificerade för alternativt inget arbete alls. Eller ännu värre: Aktivitets- eller sjukersättning.

Varför är det så? Svaret är smärtsamt: de anses vara för duktiga! Vad menar jag med det? Jag tar ett exempel från mig själv så förstår ni: Jag fick efter en lyckad praktikperiod en anställning. På mitt drömjobb dessutom! Men trots att jag fått alla bevis jag behövde för att jag dög så tvivlade jag. Min nyvunna självkänsla fick sig en liten knäck där på mitt arbetsrum den där dagen, när jag, chefen och min arbetsförmedlare ordnade med pappren.

- Du vet det blir ju utvecklingsanställning med lönebidrag, det finns ju inga andra alternativ, sa de. Skälet till detta sades vara att de inte hade råd att anställa mig vanligt, men de ville väldigt gärna ha mig eftersom jag var så duktig. De sa till mig att jag skulle vara glad att jag hade funktionsnedsättningar, för nu kunde de få mig nästan gratis. Lönebidraget gör oss konkurrenskraftiga heter det. Men jag vill inte bli anställd bara för att jag är billig, utan för att jag är rätt för jobbet!

Jag hade lärt mig att utvecklingsanställning bara var till för dem som var sjuka och inte klarade av att arbeta, att de skulle få arbetsträning i sin egen takt. Jag behövde det. Jag klarade ju av att arbeta, både bra och snabbt. Jag hade orken, jag var framåt och jag kom med egna idéer som alla blev succéer. Gång på gång fick jag beröm av alla, mest från chefen. Så, när jag hörde att det skulle bli utvecklingsanställning blev jag helt tom inombords. En massa känslor for genom mig.  Var jag verkligen så dålig? Var jag inte bra? Hon hade ju sagt det. Chefen. Jag skyllde på magont och gick hem.

För dålig – för bra
 
Före mötet med arbetsförmedlaren sa chefen förtroligt till mig: "Vi får inte säga att du är för duktig, då får vi inget bidrag för dig." Jag blev chockad, mådde illa. Och kände att nu måste jag visa mig ännu duktigare, måste bevisa att jag är värd ett vanligt arbete med vanlig lön. Och så blev jag förbannad. Alltså, man ska behöva göra sig sämre än vad man är för annars får inte företagen bidrag för en, och då får man inget jobb? Det är ju inte klokt! Det är tvärt emot vad man får lära sig: det vill säga att man alltid ska göra sitt bästa och framhäva hur bra man är när man söker arbete. Men det gäller inte alla tydligen. För en del kanske detta inte spelar någon större roll, men jag och många med mig känner oss oerhört förnedrade och värdelösa. Vi får ju hjälpmedel som kompenserar för våra kroppsliga eller psykiska brister, med dem kan vi jobba lika snabbt som våra normalhindrade kollegor.

Och lika lön för lika arbete låter ju fint, men så fungerar det inte i praktiken. Att män och kvinnor har olika löner trots att du gör samma jobb är det många som är upprörda över, även jag. Men att vi med funktionsnedsättningar har lägre lön är det inte många som reagerar över. Lönebidraget ska inte avgöra hur mycket vi ska ha i månadslön, men så är det idag. Höj lönebidragstaket, blir ofta svaret på problemet. Men det är att göra det väldigt enkelt för sig. Man höjer bidraget och sen har man gjort sitt och så ska allting vara frid och fröjd.

Jag läste en lysande artikel av en tjej som var anställd med lönebidrag. Hon frågade sin chef om han ville arbeta på ett företag som bara ville betala tio procent av hans lön. Det ville han inte. Varför ska vi göra det då?

Det finns dock ett stöd som jag tycker är toppen, och det är personligt biträde. En person som gör det vi inte klarar, som till exempel klättra upp på en stege eller bära en låda. En funktionsnedsättning betyder trots allt att vi har mer eller mindre fysiska eller psykiska begränsningar, annars vore det ju ingen funktionsnedsättning.  Smådetaljer som ju ändå är av betydelse för jobbet. Men dessa små ting kan vara det enda som skvallrar om en funktionsnedsättning, så med ett personligt biträde vid vår sida blir då lönebidraget överflödigt.

Lönebidraget, som också ska kompensera den nedsatta arbetsförmågan. Men det argumentet håller inte, då bidraget ska minska med tiden, för att sedan försvinna helt. Funktionsnedsättningarna, tillika den nedsatta arbetsförmågan kvarstår ju hela tiden, såvida hälsan inte förbättras. Istället visar detta bara ytterligare om hur man använder lönebidrag för att få så billig arbetskraft som möjligt, och en ursäkt för att betala mindre i lön. Företagen är tyvärr sällan villiga att betala ut en marknadsmässig lön av samma anledning. Detta i sin tur leder till att vi anställs på lågavlönade poster eller påhittade tjänster. För dessa krävs ingen högskoleexamen, och då behöver man inte vara ett geni för att förstå varför så många högskoleutbildade går utan arbete: De kräver mer. De är kvalificerade för exempelvis ett chefsjobb. Och alla vet att ingångslönen för chefer är långt högre än lönebidragstaket, men fördomarna blir tyvärr inte mindre för att man kan visa papper på sin kompetens.

Om företagen på allvar hävdar att vi är en resurs, är det hög tid att de bevisar detta. Det handlar inte om att vi ska få ”delta”, ”vara med”, få ”meningsfull sysselsättning”. Det handlar om att vi ska ha likvärdiga möjligheter att löneförhandla och göra karriär. Ett första steg är att ta bort ordet funktionsnedsättning, och istället sätta det under styrkor och svagheter. För alla människor har styrkor och svagheter. Det är nämligen ingen slum att våra kroppar är utrustade som de är. Därför är det också naturligt att kroppen kompenserar för eventuella brister. Om ett eller flera av de fem sinnena inte fungerar korrekt, förstärks således de övriga sinnena. Glöm aldrig att alla människor är olika och är olika bra på saker, det är detta som gör att vi kompletterar varandra. I arbetslivet liksom i övrigt. Tänk pussel. Varje bit ser olika ut för att passa ihop. Skulle alla bitar se likadana ut kan de inte sättas samman till ett pussel.

Så, jobb på lika villkor trots funktionsnedsättningar? Det tror jag på först den dag då jag kan skriva det i min ansökan och vara säker på att inte bli bortsorterad, när det ses som meriter likvärdiga med att man kan tala flera språk, och företaget vill betala hela min lön.

Linda Åkesson (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42360

12 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Varför inte vända sig till DO?

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2012-01-16, 11:14

Du har helt rätt Linda! Problemet är dessutom allmänt. En orsak som jag kan se är att det skulle slå sönder all hackordning i samhället om människor med funktionshinder skulle få samma människovärde som alla andra.
Jag som har ett lättare fysiskt rörelsehinder kan också klara jobbet. Men vissa moment måste jag få göra på mitt sätt och inte som dem utan rörelsehinder. Det innebär att chefen inte har full kontroll över mitt sätt att arbeta. Det innebär också att övriga anställda känner sig diskriminerade, för att de inte åtnjuter samma frihet att bestämma över sitt sätt att sköta jobbet.
Så kan man ju faktiskt inte ha det på en modern arbetsplats. Då är det bättre idioter och trashankar föses åt sidan och får nöja sig med smulor.
OBS! Grov satir över en verklig situation.

Permalänk | Anmäl #2 Mats Jangdal, 2012-01-16, 16:11

jag vet faktiskt inte vad lönebidragstaket ligger på, men vet att det var personer som för ett antal år sedan hade 30 000 i grundlön som jobbade på lönebidrag, vilket jag tycker är helt ok.

har själv drabbats av att få sjukersättning, jag vet många som behöver denna ersättning men inte får den, tydligen skall man vara frisk och envis på att FK och AF skall hjälpa en till jobb, något de inte klarar för att få ersättningen.

har också högskoleutbildning men har inte ens kommit till en praktikplats än mindre fått prova något arbete som är anpassat till mitt handikapp, vilket naturligtvis gör att alla åtgärder där de skall pröva om jag har "normal" arbetsförmåga har misslyckats.

har alltså samma problem som du upplevt för frisk för att få någon praktisk hjälp till att hitta ett anpassat jobb, och för sjuk/handikappad/gammal för att få ett jobb via normala ansökningsförfaranden.

undrar hur du lyckades komma så långt som till en anställning, det verkar vara mycket svårt idag om du inte har egna kontakter?

jag tycker att alliansen skall ändra till att alla som vill jobba har rätt att jobba och till en lön som motsvarar utbildning och arbete. ansvaret skall inte ligga på att tidigare sjukskrivna,arbetslösa,handikappade skall vara kreativa nog att komma till anställningsintervju bland 2000 sökanden där de flesta är unga och friska, annars blir de fattiga. kraven skall ligga på FK och AF att alla som vill hitta ett arbete och kan jobba skall få 100% stöd i detta och vägrar alla anställa någon med arbetshandikapp så är det inte individen som skall drabbas utan FK eller AF som inte klarar sitt uppdrag.

jag undrar dock om våra politiker är medvetna om situationen att inte ens med full examina från högskola/universitet har några större möjligheter till en anställning, när de utförsäkrar långtidsjukskrivna. sedan försöker ju AF att övertala dessa utförsäkrade att börja studera, trots att möjligheterna är små att de får en anställning efter studierna.

Permalänk | Anmäl #3 carina jällbrink, 2012-01-16, 18:00

Lönebidragstaket ligger nånstans runt 18000, så de som hade 30 000 i lön fick väldigt mycket från företaget :).

Mats: HAHAHA snälla får jag lägga din kommentar på min blogg för den är så bra!

Permalänk | Anmäl #4 Linda Åkesson, 2012-01-16, 20:04

Kan inte uttala mej om skribentens situation, men som arbetsgivare skulle jag ej anställa någon med ngt funktionshinder utan bidrag.

Av den anledningen att vi jobbar på en mkt konkurransutsatt marknad , varje person måste prestera 100%, och helst inte bli sjuka.

Tyvärr så ser verkligheten ut.

Permalänk | Anmäl #5 Göran Andersson, 2012-01-16, 20:35

Det finns lite olika funktionshinder, en av dessa gör att man jobbar snabbare och mer än andra utan att för den skull varken "gå i väggen" eller "bli utbränd" - Aspergers syndrom.
Människor med Aspergers jobbar konstant, oftast med få korta raster eller helt utan sådana, och är noggranna, systematiska, punktliga, pålitliga och mycket effektiva. En aspie får uträttat på en dag det som för normalstörda individer skulle ta en vecka eller som normalstörda aldrig skulle klara.
Varför ska sådana människor ha sämre löner och arbetsvillkor är därmed för mig obegripligt?

Permalänk | Anmäl #6 Karl Skipper, 2012-01-17, 08:14

Hek Karl och tack, jag vet nämligen att det är så precis så som du säger, ändå är det så väldigt många av dem som är sjukskrivna! Har du hört talas om företaget Left is right? De anställer bara människor med aspergers, företag kan anlita dem som konsulter inom korrekturläsning, data och sånana områden de är väldigt bra och effektiva inom. Den största anledningen till att de har svårt att få "vanliga" jobb är för att man ska vara så allsidig och kunna allt. Man ska vara social och ta sig väl ut i fika/lunchrummet och kunna sammarbeta med andra. Visst måste företag tänka helhet men också se de sm detaljerna och väga dem mot ev "nackdelar" med att anställa. Det viktigaste borde trots allt vara att man gör ett bra arbete och därmed är en investering för företaget. Det är så typiskt svenskt att tänka på det här sättet. Här är det inte accepterat att arbete på det sätt som du beskriver.

I många andra länder är det däremot så, viliket ofta ger upphov till problem när människor från andra kulturer ska jobba här. Vi har därför mycket att lära från andra kulturer!

Permalänk | Anmäl #7 Linda Åkesson, 2012-01-17, 10:45

Bästa Linda Åkesson!
Aspergers syndrom omfattar väldigt många olika personligheter med olika talanger. Mångsidighet är ingen hinder, däremot socialiserings tvång, att tvingas sitta i fikarummet och låtsas gilla allt och alla, samt hålla med samtliga i samtliga frågor.
Själv är jag väldigt allsidig och lyckas med precis allt jag tar mig till, kan lära allt även när jag möter motstånd i detta. Mina referenser från arbetsgivarna är oantastliga. Jag är en stolt innehavare av Aspergers syndrom som gör mig outtröttlig, att slöa ner till allemans nivå innebär samma som att somna på stående fot.
Varför skulle jag begränsa mig till handikap-stadiet enbart för att göra dom slöa nöjda????!!!

Permalänk | Anmäl #8 Karl Skipper, 2012-01-17, 13:06

Linda, visst får du citera mig på din blog!

Göran, jo, jag ha själv varit arbetsgivare och det är problem med vissa anställda. De behöver dock inte ha något funktionshinder för att vara till besvär. Jag uppfattar att många med funktionshinder är vana att anstränga sig extra för att hänga med. Samtidigt som en del friska tycker att de är undervärderade och därför har rätt att underprestera utan att det ska få konsekvenser.
Jag märkte en tydlig skillnad i arbetsgivarnas attityd när sjuklönelagen infördes i början på 90-talet. Det gick till och med ut en uppmaning från SAF att företagen skulle göra sig av med alla sjukskrivningsrisker för att bibehålla svensk industris konkurrenskraft.
Diskriminering? Så det sjunger om det! Från både politiker och företagarorganisation.

Permalänk | Anmäl #9 Mats Jangdal, 2012-01-17, 15:52

Göran:

Javisst är det så, men om du läser min artikel ordentligt så ser du att den grupp jag koncentrerat mig på är de med funktionsnedsätntingar som inge påverkar arbetsförmågan, och problemet med att man har förutfattade meningar om att dessa ändå jobbar långsammare därför faller de automatiskt under lönebidraget. Jag skriver ju att jag tycker det är BRA att detta finns för DEM SOM HAR NEDSATT ARBETSFÖRMÅGA.

Permalänk | Anmäl #10 Linda Åkesson, 2012-01-17, 21:52

För kännedom: Det var Newsmill som lade in min artikel under "Rehabilitering", inte jag. Jag ville ha den under "integration på arbetsmarknaden"...

Permalänk | Anmäl #11 Linda Åkesson, 2012-01-17, 21:53

Jag måste tyvärr bekräfta att du har Linda. Jag arbetar själv som projektledare åt en ideel förening och har på min halvtid knappt hälten av vad en projektledare har. Det är mycket frusterande. Det är absolut ingen påhittejobb, men man känner att man blir utnyttjad.
Pengar är förvisso inte allt, men det är viktigt att få upp nivån på lönebidraget. Jag har skrivit en artikel om ämnet som finns på en konkurrererande blogg, http://netlog.com/thorwaldpersson.
Det är bra att det finns fler som anser att personer med funktionshinder blir utnyttjade.

Permalänk | Anmäl #12 Thorwald Persson, 2012-05-10, 12:30