Barnuppfostran

Ann Helena Rudberg om Barnuppfostran

Visst kan man skriva om sin mamma

Publicerad: 2012-01-13 16:01, Uppdaterad: 2012-01-13 16:01

Författare: Jag hoppas att Felicia inte ångrar att hon gick ut med sin bok. Och jag önskar henne den försoning man kan uppnå senare i livet.

31 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Ann Helena Rudberg är journalist och författare med bland annat 18 år på DN. Hon har skrivit två böcker, som är utgivna Ett Sekel av Tystnad och Marilyn Monroe Min Berättelse.

Själv har jag också skrivit om släkten i min utgivna bok Ett Sekel av Tystnad. Där tar jag upp hela min släkts historia på min pappas sida. Om hur vi lurades av släktingar genom att min farmor lånade ut i storleksordningen en miljon kronor till dem, för att de skulle investera i bondgårdar och annat när det gick bra då på 20-talet.

Sedan kom krisen med 30-talet och släktingarna kunde inte betala tillbaka. När min farmor ville ha dessa pengar så sade släktingarna: ska du sätta oss i konkurs. Det ville inte farmor så hon avstod dessa slantar, vilket i sin tur gjorde att min pappa växte upp fattigt och vi barn växte upp fattigt. Men för min pappa var hans farfar helig, så jag fick absolut inte skriva om detta. Han förbjöd mig helt enkelt.

Min bok kom ut år 2006, när han hade varit död i två år. Jag ville inte gå emot hans vilja och då kunde han inte säga något om det. Om han hade levt fortfarande då så hade jag tagit konflikten. Det finns en gräns att passera där för författare, när man inte längre skäms för att uttrycka sig. Och inte tror att världen ska rasa samman runt en själv, för att man berättar hur det står till.

Och uppenbarligen har även Felicia passerat denna gräns med råge. Jag som inte har haft en sådan mamma, som hon själv kan tycka att det är sorgligt att hon har känt att hon måste gå ut offentligt med detta. Att det blir en skvallerbok för att mamma är offentlig. Att det blir en hatbok, men inte så mycket mer och att de övergrepp, som hon säger sig ha blivit utsatt för, många gånger inte övertygar.

Det är inte en självbiografi eftersom hon är med på sin mammas begravning. Anna Wahlgren är närmare 70 år, men hon är inte död. Språket har ton av terapi, lösryckt ofta och det är i genren, att ösa ur sig utan närmare förklaringar eller bakgrund. Att Svante Weyler har valt att ge ut den är väl en slags fortsättning i utgivargenren av författaren Ann Heberleins bok om sig själv och sina lidanden.

Ann Heberlein lämnade Weylers förlag efter att denna bok: "Jag vill inte dö jag vill bara inte leva" hade kommit ut. Förläggaren borde ha förstått att hon var psykiskt sjuk, när hon skrev den och inte ha gett ut den, tyckte hon.

Jag har hört många av mina väninnor berätta om sina mödrar, vilket helvete de har haft med dem. Att det har varit svårt att gå vidare och bli en egen människa. Min egen mamma dog av ett astmaanfall när hon var 43 år gammal och jag själv var inte en vuxen frigjord från henne då. Så det har tagit ungefär fyrtio år att göra upp med allt detta. En nästan obotlig sorg.

Jag tar nu itu med denna sida av släkten i mitt nya manus I Ormbärarens tid, men det som finns där är främst sorg över att vår släkt skingrades under 1900-talet. Att jag själv tappade kontakten med alla, när min mamma dog. Min mamma dog ifrån min lillasyster, som var bara ett år då. Och livet blev svårt för oss alla. Vår mamma var en kärleksfull mamma så långt hon orkade. Hon skilde sig från min pappa och förtalade honom också, men alla barn älskar sina båda föräldrar.

Först nu, för några år sedan, tog vi syskon åter kontakt med mammas del av släkten. Vi hade ett stort kusinkalas, där vi träffade nästan 40-talet släktingar. Min lillasyster hjälpte mig och vi hade kalaset hemma hos henne. Hon som blev bortlämnad till fosterhem när mamma dog. Vi besökte mammas grav tillsammans, min lillasyster och jag.

Ingen hade varit där på drygt 40 år. Inte sedan det år 1968 då mamma begravdes. Ingen sten fanns vid graven. Bara gräs. Jag hade inte orkat att gå dit på alla år utan var rädd för besöket. Men min lillasyster ville se var hon fanns begraven. Nu finns där ett träkors med hennes namn på Skogskyrkogården i Stockholm.

Det går absolut att skriva om vad som helst, men man måste leva med det också efteråt. En bok försvinner inte. Den kommer att finnas kvar i evighet. Felicia kommer att berätta om detta i kväll i Skavlan i SVT. Jag hoppas hon inte ångrar att hon gick ut med denna nya psykporr-bok. Och jag önskar henne den försoning man kan uppnå senare i livet.

Och att också Svante Weyler, som förläggare, kan stå för den. Han försvarade sin utgivning av Ann Heberleins bok och sade i TV i går morse att han hade kollat med de anhöriga, närmaste familjen att det var okej att ge ut den. Han kunde alltså inte veta vad författaren sedan skulle säga om utgivningen.

Ann Helena Rudberg (39 artiklar)
http://www.annhelenarudberg1.blogspot.se

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42282

31 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack för denna kloka text! Jag har ibland haft lite dåligt samvete mot mina föräldrar att jag skrev den här boken, jag kanske bara gör allt värre nu, men jag kände ändå att min historia måste ut för att hjälpa andra. Fler måste våga gå ut och berätta!

Permalänk | Anmäl #1 Linda Åkesson, 2012-01-13, 18:36

Vilken bok? Menar du Mirakelflickan? Ser just ett program på TV2 om för tidigt födda barn. Vilken vecka var du född? Och din tvilling dog i magen?

En kompis till mig på DN hade en son på 80-talet som föddes i vecka 25 och sedan dog. Det blir lång sorg av sånt också. Var glad att du lever. Som dom sa i programmet om vi skulle börja ta död på barn födda före vecka 23 så skulle vi införa dödshjälp. Det går inte.

Den som sade det hade fått högsta vinsten, en flicka som föddes mycket för tidigt, men som hade ganska få handikapp ändå. Som kunde klara sig rätt bra, med "bara" elilepsi och en svag sida i kroppen.

Permalänk | Anmäl #2 Ann Helena Rudberg, 2012-01-13, 19:12

Tror Felicia har begått ett Modersmord. Fadersmord känner vi till. Det är sorgligt. Ska titta på henne på Skavlan. Hon är säkert stark eftersom hon nu blir utstött ur flocken. Men jag minns när jag var i början på tonåren hur jag hatade män som kommenterade att brösten började knoppa sig o s v. Och det Felicia fick vara med ska inget barn behöva uppleva. Det är äckligt och inte normalt.

Permalänk | Anmäl #3 Helena Palén Olofsson, 2012-01-13, 20:13

"Att vara Nummer Ett i någons ögon är en dröm för ett litet barn. En nåd att stilla bedja om."

Jag citerar mig själv. Har man nio barn så tätt och med så många olika män är det egentligen konstigt att inte fler ramlar av pinn.

http://parnassen.wordpress.com/2012/01/08/felicia-feldt-ska-inte-en-mamm...

Permalänk | Anmäl #5 Helena Palén Olofsson, 2012-01-13, 21:06

Helena: Du har rätt igen! Det lustiga är att min mamma hade nio syskon, men de hade samma mamma och pappa. En stor och avgörande skillnad, tror jag. Det gör ingen lycklig att byta partner om och om igen.

Permalänk | Anmäl #6 Ann Helena Rudberg, 2012-01-13, 21:27

Det som ifrågasätts är snarare än innehållet hur boken lanseras - som att mamman ej nämns vid namn men finns på bokens omslag. Ska bli intressant att läsa. För övrigt är värd att hålla i minne Jan Myrdals kommentar till kritiken från sina systrar om att de inte kände igen bilden av deras föräldrar i sin barndomsskildring . Nämligen: Min barndom var min. Samt med tillägget att elvaåringens skildring i boken är den nu vuxne mannen

Permalänk | Anmäl #7 sören holdar, 2012-01-14, 12:00

Sören: Ja det hade varit svårt att få lönsamhet för en bok, där ingen kände till författaren och ingen visste vilken mamma det skrevs om.

Visst hade det varit bättre och ärligare att gå ut helt öppet både med författarens hela riktiga namn och att inte ha haft mamma på framsidan. Då hade boken fått leva på sina litterära kvalitéer. Men kan böcker det? Tveksamt.

Vi lever i en kändisvärld och man måste vara känd eller åtminstone ha släppt sitt namn så ofta, att människor tycker sig ha hört det förut. I något offentligt sammanhang.

Men som förläggaren sa i TV: det var bra med ett Augustpris (som förlaget och författaren fick för Korparna i höstas) för då kan bolaget drivas ett halvår eller tre kvarts år till.

Svårt att vara ett litet förlag rent ekonomiskt mao, de behöver ständiga succéer eller också tillskott i kassan på annat sätt. Det är den hårda verkligheten numera.

Här kan du se att Weylers förlag inte ägs av Svante själv helt och hållet och att han har en produktionsansvarig och en säljare. Det är allt:

http://www.weylerforlag.se/about.html

Permalänk | Anmäl #8 Ann Helena Rudberg, 2012-01-14, 13:43

Detta är ett av många sätt att söka upprättelse , men säkerligen också ett stort mått av hämnd för en delvis förlorad barndom . Efter att ha hört Anna Wahlgrens dotter i Skavland så förstår man än mer Felicias behov att skriva denna bok . Anna Wahlgrens barnabok har ju varit nästintill som en bibel för många barnfamiljer , så även i vår fast jag inte själv läst den . Felicia berättade för Skavlan att hon gjort flera försök att försonas med sin mamma , men till slut var hon bara tvungen att ge upp och har tydligen inte träffat sin mamma på fyra år nu . Jag tror att Anna Wahlgren är en stark och prestigeträgen kvinna , så vägen till en försoning lär nog vara lång .

Permalänk | Anmäl #9 Roland Dahlström, 2012-01-14, 16:39

Ps. Avsåg inte att kritisera lanseringen utan konstaterade att det snarare är den än innehållet som diskuteras. Och NÄR innehållet kommer upp får man väl diskutera det. Och igen: ALL litteratur är litterär, är författarens sanning. Hade som så många andar under mina två barns späd- och småbarnsår stor glädje och hjälp av Barnaboken. Vilket inte betyder att dess författare skulle vara den perfekta föräldern - och att ha vuxit upp med en förälder med missbruksproblem sätter spår och ger sår som barnet om inte förr som vuxen kommer att behöva bearbeta. Suck. Jag får väl "playa" Skvalan . . .

Permalänk | Anmäl #10 sören holdar, 2012-01-14, 17:01

Roland: Mamma är lik sin mamma som Siw Malmkvist sjunger. Och visst är det lätt att förstå att Felicia härmade sin mamma till att börja med, flyttade och skaffade fyra barn med tre olika män. Det är inte lätt att bryta sig loss ur en "sekt", som denna familj var.

Det har förekommit kritik länge mot Anna Wahlgren och det här blir kanske spiken i kistan. Men Anna Wahlgren är ju pensionär och har haft ett helt yrkesliv med sin familj. Skapat detta hem för sina åtta överlevande barn. Det finns en del att beundra, som Felicia också sade i går.

Permalänk | Anmäl #11 Ann Helena Rudberg, 2012-01-14, 17:08

Sören#10:

Nä det går väl inte att kritisera lanseringen. Innehållet är som det är, som jag ungefär skrev ovan, ett slags utbrott av den typ, som tidigare var förbehållet när kvinnor var offer för män. Utvecklingen ligger väl däri att det är enklare att godta att flickor är offer för mammor, särskilt supande och lössläppta sådana, med högljudd sex och utbytbara partners.

För bara kring sex år sedan, kring valet 2006 var alla politiker feminister. Varenda en. Det blev lite löjligt. Så förtrycka har väl aldrig kvinnor varit?

När jag var liten uppfattade jag det tvärtom så att det var verkligen kvinnorna, som hade makten, för männen var små och ynkliga utan dessa starka kvinnor, som fanns och finns ännu i min släkt. De båda könen kompletterar varandra. Männen är starka på sina områden och kvinnor på sina.

Även faktalitteratur är naturligtvis lite litterär (har själv skrivit två böcker i den genren). Man väljer ju ut det man vill ta med i en text i en bok. Sanningen är dock inte litterär, som jag ser det. Den är absolut, även om varje människa har sin egen sanning.

Och paradoxalt sett är det alldeles okej. Vi ska ha våra egna sanningar var och en av oss, samtidigt som vi nu är det största kollektivet, som någonsin har funnits av denna art människorna på denna vår jord. Och kollektiva sanningar finns det sannerligen också gott om.

Permalänk | Anmäl #12 Ann Helena Rudberg, 2012-01-14, 17:47

Alla har varit små, också föräldrar och far/morföräldrar. Jag tror att vi skulle må bra av ett bättre historiskt perspektiv på detta med uppväxt, barn och föräldrar.

Permalänk | Anmäl #13 Annakarin Svedberg, 2012-01-14, 17:57

Annakarin: Klokt sagt. Vi bär med oss våra åldrar med in i ålderdomen och de är inte statiska. Tur det. Annars skulle vi aldrig bli av med trauman från den tid vi inte kunde försvara oss så bra: barndomen. Det är när man kan vara aktiv, som det går att undvika sår. Passivitet befordrar trauman och särskilt ältande.

För mig själv har det varit mycket läkande på många sätt med att skriva böcker, artiklar och att ha en blogg. I begynnelsen var Ordet står det i bibeln och det är mycket klokt. Vi skapar oss själva om och om igen med allt vi upptäcker genom orden. Medvetenheten.

Permalänk | Anmäl #14 Ann Helena Rudberg, 2012-01-14, 18:13

"Annas små döttrar paraderande i högklackat i samma rum, som en man satt och tillfredsställde sig själv i en fåtölj"

"Ett fönster stod alltid öppet, så folk kunde krypa in om nätterna efter festandet. En natt vaknade den fjortonåriga Felicia med en främmande man i sin säng. På morgonen satt han oberörd och åt frukost i köket"

Kan det ha varit så?

Sexuellt utsatta minderåriga töser i det egna hemmet?

Det finns mycket, som inte går att förlåta!

Var fanns förresten papporna?

Permalänk | Anmäl #15 birgitta ellis, 2012-01-14, 19:32

jag har några frågor till dig Ann Helena Rudberg

1. Vad menar du med psyk-porrsbok

2. Vad vill du ha ut av denna Artikel

3. Varför är det så viktigt för dig att i undermeningar försöka framstå Felicia som en lögnerska?

4. Vad har hennes jobb som manusförfattare med att hon skulle vara mindre trovärdig med det hon har skrivit?

5. Är du mindre trovärdig för med det du skriver i artikeln för att du har jobbat som journalist någon gång i tiden på DN?

6. Varför är det viktigt för dig att nämna var hon jobbar någonstans och vad man kan få reda på hennes riktiga namn?

7. Du tycker inte att det hon skriver övertygar, kan du precisera dig där mer i detalj?

8. Vad har du och din mammas relation för likhet med den Felicia och hennes mamma. Du verkar tycka att det var viktigt att lyfta fram just du och din mammas relation?

9. Och slutligen en sista fråga, har du verkligen läst boken?

Väntar gladeligen på svar, så jag bockar och bugar i förväg.

Permalänk | Anmäl #17 Fredrik Lord, 2012-01-15, 03:33

Fredrik #17: Varför är det så viktigt för dig att fråga?

Permalänk | Anmäl #18 Ann Helena Rudberg, 2012-01-15, 07:22

För er som är intresserade kan jag berätta att jag skrev ett inlägg på min blogg om hur det gick till när jag skrev artikeln:

http://annhelenarudberg1.blogspot.com/2012/01/hur-man-kan-skriva-om-mamm...

Permalänk | Anmäl #19 Ann Helena Rudberg, 2012-01-15, 08:30

Ok Fru Rudberg
varför det är viktigt för mig att fråga. För jag blir nyfiken när jag läser din artikel och det är de frågorna som dyker upp när jag analyserar din text samt de inlägg du har lagt till i kommentatorstråden.
Så det skulle vara spännade om du kunde ge mig ett svar på frågan.

Permalänk | Anmäl #20 Fredrik Lord, 2012-01-15, 10:33

Fredrik #20: Jag är inte fru, utan fröken om du vill ha någon sådan titel på mig. Annars är jag journalist och författare. Och jag svarar inte på dumma och förolämpande frågor. Det har ingen människa någon anledning att göra.

Du påminner mig mycket om alla, som har förföljt mig under lång tid på min blogg därför att jag har varit snäll nog att låta alla, både kreti och pleti kommentera. Det är slut med det nu. Jag har infört kommentarskontroll och ingen totalt anonym får längre kommentera.

Som sagt om du vill veta något om hur denna artikel kom till, läs min blogg:

http://annhelenarudberg1.blogspot.com/2012/01/hur-man-kan-skriva-om-mamm...

Permalänk | Anmäl #21 Ann Helena Rudberg, 2012-01-15, 11:16

Förlåt att jag kallade dig fru, det var inte menat så.

Jag förstår inte vad de dumma och förolämpande frågorna som jag har ställt. kan du säga till mig vilka de är?
Sen så tänkte jag att du kunde hjälpa mig att formulera de frågor jag har ställt till dig så att de inte blir förolämpande så att jag kan få ett bra svar (Med tanke på att du är journalist, så skulle du kunna vara en ypperlig hjälp för mig på detta område)
Jag tycker att jag bara varit saklig och nyfiken i mina frågeställningar, men det kan ha tolkas fel och är ledsen för det i så fall
Men det kanske är svårt att svara på dem och därför går man till attack istället mot den som ställer de frågor som kan bli jobbiga att svara på.

Och jag är fortfarande nyfiken på att få svar på frågorna.

Var inne och läste på din blogg om hur artikeln kom till och det gav mig inte så mycket svar på mina frågor.

Men jag ställer frågorna igen (ber om ursäkt om de inte är omarbetade så de kan framstå dumma och förolämpande)

1. Vad menar du med psyk-porrsbok

2. Vad vill du ha ut av denna Artikel

3. Varför är det så viktigt för dig att i undermeningar försöka framstå Felicia som en lögnerska?

4. Vad har hennes jobb som manusförfattare med att hon skulle vara mindre trovärdig med det hon har skrivit?

5. Är du mindre trovärdig för med det du skriver i artikeln för att du har jobbat som journalist någon gång i tiden på DN?

6. Varför är det viktigt för dig att nämna var hon jobbar någonstans och vad man kan få reda på hennes riktiga namn?

7. Du tycker inte att det hon skriver övertygar, kan du precisera dig där mer i detalj?

8. Vad har du och din mammas relation för likhet med den Felicia och hennes mamma. Du verkar tycka att det var viktigt att lyfta fram just du och din mammas relation?

9. Och slutligen en sista fråga, har du verkligen läst boken?

Med vänliga hälsningar Fredrik Lord (ej anonym)

Permalänk | Anmäl #22 Fredrik Lord, 2012-01-15, 11:41

Fröken Rudberg
Du skriver "Som sagt ingen människa har någon anledning att svara på enfaldiga, inskränkta, tröga, korkade, trångsynta, ointelligenta, förolämpande och förföljande frågor"

Jag kan inte se var mina frågor skulle vara detta någonstans. Kan du förklara mer ingående för mig hur de är så?

Och om du vill polisanmäla mig för det jag har frågat dig eller för att du tycker att jag förföljer dig så säg till så ska jag maila över mitt personnummer så att det hela går lite smidigare.

jag tycker fortfarande att det är konstigt att du inte kan svara på frågorna jag har ställt till utan att du blir aggresiv i din ton istället. Är det för att du tycker att jag inte håller med dig, utan istället ifrågasätter det du har skrivit. Eller är det för att du inte har något svar på frågorna.

Hälsningar Fredrik

Permalänk | Anmäl #24 Fredrik Lord, 2012-01-15, 12:15

Jag har aldrig haft någon tanke på att hoppa på någon kändis och vem är kändisen??
Det enda jag ville ha svar på var de frågor jag ställde som du inte ville svara på. Istället så satte du taggarna utåt.
på tal om personnummret så måste du ha tagit fel på person för det var länge sedan jag blev torr bakom öronen.

Men vill du inte svara så varsågod, men synd att det inte gick att få ett mer djup i det du skrev.

Permalänk | Anmäl #26 Fredrik Lord, 2012-01-15, 12:50

Gäsp! Ha en bra dag! Puss och kram!

Permalänk | Anmäl #27 Ann Helena Rudberg, 2012-01-15, 12:57

Hej Ann Helena
När jag läste din artikel upplevde jag den som slarvigt skriven och tendensiös. Jag läste också igenom kommentarerna och uppfattade det som att Fredrik Lord ställde flera frågor som jag själv kunde ha ställt. Det var ju tur att jag inte gjorde det, eftersom jag är känslig för den nonchalans du använder i dina svar till honom. Att vägra svara, att använda starka ord, att hänvisa till brottsligt beteende. Ung är han också, själv är jag alldeles för gammal för att sitta i fängelse! Så det blir bara en kommentar.

Permalänk | Anmäl #28 Kjell Davidsson, 2012-01-16, 16:46

Kjell Davidsson #28: Ja det är ett elände att bli gammal i det här landet, ingen som helst respekt tillkommer erfarenhet, utbildning eller ett liv i skrivandets tjänst. Du kan läsa här hur denna artikel kom till, den är skriven utifrån en lång och gedigen erfarenhet:

http://annhelenarudberg1.blogspot.com/2012/01/hur-man-kan-skriva-om-mamm...

Och jag tycker faktiskt inte längre att man ska kunna eller behöva försvara sig i alla lägen, för att man skriver. Jag är snäll som gör det så ofta, men det är ett elände när det vore mycket roligare att få vettiga kommentarer, men det är en svårt konst det också. Det är mycket enklare att hoppa på någon.

Min artikel är inte slarvigt skriven och vad du menar med tendensiös vet jag inte. Jag skriver dagligen och har det som yrke och passion. Jag tror att jag till skillnad från många andra skriver klart och tydligt och just att alla förstår vad jag säger retar nog en del.

Förr i tiden kunde jag också mycket väl linda in allt i doktorsavhandlingar och intellektuella artiklar med mycket abstrakta och högtflygande ord, men så skriver jag inte längre, för jag tycker att det ska framgå vad det handlar om på ett enkelt sätt.

Det enklaste som finns som skribent är att trycka till alla med resonemang de inte begriper. Sätta sig själv på piedestal och titta ned på den beundrande skaran där nedanför.

Jag använder inte nonchalans i mina svar, utan ett enkelt och redigt språk, som också du uppenbarligen förstår.

Varför ska jag förhöras för att jag har skrivit en artikel? Är jag en brottsling, som står inför rätta? Varför ska jag svara på frågor på ett slarvigt språk, som knappt är förståeligt.

Ingen människa har någon anledning att göra det. Inte ens om den står inför rätta. Men Newsmill är faktiskt inte heller någon domstol. Det är en debattsajt.

Skriv en egen artikel! Du eller han eller båda. Det finns fortfarande tillfälle att göra det. Skriv emot mig. Det står er fritt.

Är det rätt eller fel att skriva böcker om anhöriga var frågan. Skriv och bli godkända av redaktionen och publicerade. Skriv!

Permalänk | Anmäl #29 Ann Helena Rudberg, 2012-01-16, 17:29

Tack Kjell för att du såg samma sak som mig själv. Vill dock försvara mig och säga att jag är inte så ung. Jag kanske känner mig ung i vissa sammanhang, men kan trots allt inte komma ifrån att jag är född på sextiotalet. :)

Skriver man en artikel så måste man vara beredd på att den kan möta kritik och ifrågasättas. Speciellt så borde man vara beredd på det när man kallar sig journalist (Trodde att man fick lära sig det på journalisthögskolan). klarar man inte av det så kanske man ska tänka efter innan man skriver och publicerar något offentligt.

Permalänk | Anmäl #30 Fredrik Lord, 2012-01-16, 17:38

#30 Fredrik: Skriv en artikel och påtala allt detta! Det tycker jag verkligen att du ska göra.

Permalänk | Anmäl #31 Ann Helena Rudberg, 2012-01-16, 17:47

Behövs inte för du har visat det så bra här :()

Permalänk | Anmäl #32 Fredrik Lord, 2012-01-16, 17:56

#32 Fredrik: Tack för komplimangen! Känn dig inte ägd bara. Du kunde ju ha varit min son. Herregud. Nej förresten. Inte. Ha en bra kväll! Puss och kram! Här kan du läsa mer så du får skratta lite:

http://annhelenarudberg1.blogspot.com/2012/01/fastnade-i-toastol.html

Permalänk | Anmäl #33 Ann Helena Rudberg, 2012-01-16, 18:09

Att bli utestängd från flocken är det värsta många kan tänka sig. Men om man inte varit en del av flocken från början?
Jag har ännu inte läst Felicias bok, då min egen självbiografi just blivit klar. Och jag är en sån som aldrig fått vara en i familjen, eller i flockem. Alltid stått utanför och tittat in. Att förlora en förälder måste vara traumatiskt, men det är väl inte mindre traumatiskt att vara bortvald av sina föräldrar. de magiska band många tror fungerar är i vissa familjer skadade. Biologin har dukat under och naturliga instinkter att skydda och älska sin avkomma , gått sönder. VEM ska trösta oss om vi inte ens får berätta om våra upplevelser utan kärva analyser som "Hon SÄGER sig ha varit med om/utsatt för". Så lättvindigt utkastade ord. Så sårande. Som om man alltid måste ifråga sätta biografiska verk av en levande person OM en annan. Jag hade först tänkt börja min egen bok med just en begravning, för att själv få ett avslut. men även båda mina föräldrar lever ännu, och det var mer helande att skriva icke-fiktivt.

Permalänk | Anmäl #34 Magdalena Väpnargård, 2012-03-08, 11:59

Magdalena: Såg din kommentar långt senare som du märker. Jo jag har också skrivit icke-ficktiva självbiografier. Först en dagbok utgiven 2006 på våren och nu kommer i höst I ormbärarens tid, som handlar om min mammas familj och våra rötter. Sedan har jag skrivit om hela Marilyn Monroes liv i Marilyn Monroe Min Berättelse som kom hösten 2006. En romanbiografi.

Jag tycker inte man behöver hitta på så mycket. Författare gör ju inte det heller. Fantasin är överskattad, för allt finns i verkligheten. Det gäller bara att hitta dessa fakta och skriva om det.

Permalänk | Anmäl #35 Ann Helena Rudberg, 2012-05-05, 11:33