Hjälporganisationer hindrar utveckling i Haiti

Idag är det två år sedan jordbävningen på Haiti. Omvärldens intresse har svalnat, katastrofen på Haiti är glömd, som så många andra. Men människorna där finns kvar. Och ett av de stora hindren för Haitis utveckling är de många ”frivilliga” organisationer som verkar där. Haiti har blivit ett drömland för den som förespråkar privatisering. Här är allt privat – utbildning, hälsovård, bistånd, säkerhet!

Port-au-Prince vimlar förbi, allt blir till små brottstycken av en verklighet som är svår att förstå. I det som en gång var centrum slår förstörelsen emot med full kraft. Överallt raserade hus, överallt byggrester och stora mängder skräp som ligger slängt längs gatorna. Det påminner om Nicaraguas huvudstad Managua efter den stora jordbävningen på 70-talet. Då stod ruinerna kvar i mer än tjugo år. Hur länge kommer de att vara kvar här?

FN-bilar, överlastade bussar, vita jeepar, gamla lastbilar. Ännu fler FN-bilar, en del med beväpnade, hjälpförsedda soldater. I Port-au-Prince kan även små sträckor ta en timme att färdas. Det krävs tålamod. Det är också lätt att bli cynisk när hälften av bilarna framför en i trafikkaoset utgörs av hjälparbetare och företagare som lever på hjälpen. Vita jeepar med välmenande, välmående vita kvinnor från platser som inte ligger mer än några timmar härifrån, men som tillhör en annan värld. Till synes planlöst åker de runt, runt, på väg mellan olika samordningsmöten.

Haiti kallas ibland ”The Republic of NGO’s” – ”En republik av frivilligorganisationer” – och även om samordningen förbättrats är det en enorm mängd världsförbättrare som samlats här. Riktigt hur många vet ingen, beräkningen av antalet organisationer pendlar mellan 3 000 och 20 000. Hur blev det så?

Redan före jordbävningen var Haiti ett drömland för den som förespråkar en privatisering av samhällets funktioner. Redan då stod organisationer och företag för 70 procent av all hälsovård och 85 procent av all utbildning. Sedan dess dessa tendensen ytterligare förstärkts. Haiti har så här långt fått ungefär hälften av de pengar som utlovats för återuppbyggnaden. Så gott som allt har gått till privata aktörer i form av organisationer och företag. Enligt FN:s sändebud har bara en (1) procent(!) av allt bistånd gått till staten, den som faktiskt har ansvaret för återuppbyggnaden.

Det som i Sverige kallas för civilt samhälle har på Haiti blivit en affärsindustri som skapat sin egen politiska klass, Klas NGO på creole. Det är en klass som styr och dominerar stora delar av samhället och som slukar enorma resurser.

Visst finns det organisationer som gör ett bra arbete, som samverkar med myndigheter och arbetar långsiktigt (UNICEF och Plan är t.ex. exempel på detta). Men genom sitt sätt arbete medverkar många frivilligorganisationer och givare till att ytterligare minimera statens möjligheter att verka. Med sina högre löner och bättre karriärmöjligheter dränerar de staten på personella resurser, med sin kortsiktighet hindrar de möjligheten till en långsiktig utveckling. I praktiken bidrar många organisationer till den typ av privatisering och nyliberalism som den annars säger sig vilja motverka!

Det luktar såpa i tältlägret mitt mot det raserade presidentpalatset. Doften är oväntad. Det mer förväntade hade varit en stank av skit, piss och gamla ruttna matrester i detta som anses som ett av de värsta av de många tältlägren som fortfarande finns kvar. Men det luktar såpa.

Tältlägret har växt fram kring den berömda statyn av den fria svarta slaven. Nu hänger det tvätt på statyn, de som bor där tvättar. Sedan januari 2010 har människorna bott här, kommer de härifrån? När? Fortfarande, säger statistikerna, bor 500 000 människor kvar i tältläger som dessa. Att under sådana omständigheter tvätta sina kläder, skicka iväg sina barn till skolan, kräver en enorm ansträngning som man inte kan göra annat än beundra.

De flesta som lever här vill inte överleva på allmosor från olika organisationer. Men vilka alternativ har de när staten saknar resurser och kapacitet för ett mer långsiktigt förändringsarbete? Och vad ska de göra när frivilligorganisationerna nu börjar tröttna på att betala för latrintrömningen?

Längre ned mot hamnen och marknadsområdet är det så skräpigt och djävligt att det blir för mycket, också för mig. För första gången på länge äcklas jag av det jag ser – och mitt eget beteende. Efter att ha varit runt i Port-au-Prince går det inte annat än att känna än att det är något skamligt och djupt omoraliskt över en värld där vi låter denna fruktansvärda fattigdom existera, bara tre timmars flygresa från New York. Denna avhumanisering av haitierna är skrämmande.

De superrika ser jag aldrig skymten av. De bor högt uppe i bergen, deras bilar är luftkonditionerade, deras hus säkra. Men de måste åka på samma trasiga, smala vägar som de fattiga, vägen som leder från deras hus passerar också berget med sopor som ligger bara 100 m från den tyska ambassaden och andra berg av sopor, och andra. Vem ska reparera dessa vägar om alla pengar går till privata aktörer?

Det är mycket som ställs på sin spets här. Vårt ansvar, skammen över att själv leva som vi gör när det finns människor som har det på det här sättet.

Är det här helvetet? Nej, det är mänskligt. Precis så här ser det mänskliga vardagslivet ut, hur obehagligt det än kan tyckas för oss.

I sina tvåårsrapporter skriver biståndsorganisationerna att det går framåt, men att stora utmaningar återstår. Det är inte svårt att hitta dessa utmaningar. En av de största är nog givarnas egna: att de måste lära sig att låta haitierna driva utvecklingen själva. Menar alla dessa välmenande, vita människor allvar med att Haiti ska utvecklas så måste de också föra över pengar till den haitiska staten. Hur illa den än fungerar, hur korrupt den än kan tänkas vara, så kan situationen aldrig förbättras utan ekonomiska resurser:

Ett nationellt hälsosystem kan aldrig skapas av tusentals, fristående små kliniker som alla drivs av privata intressen blandat med välmenande hjälparbetare. En nationell barnrättspolitik kan aldrig skapas med hjälp av hundratals privata barnhem.

Det viktigaste omvärlden kan göra nu är ge Haitis president Michel Martelly sitt fulla stöd. Han är inte perfekt, hans regering (som äntligen bildats, trots att parlamentet försökt blockera den) innehåller säkert korrupta element. Men det finns inget alternativ. Haiti kan inte byggas upp av ett gäng, snälla vita och aldrig så godhjärtade människor.

David Isaksson (4 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42268

10 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det bästa vore väl att befolkningen på Haiti får rätten till de hus de själva reparerar. Att göda en stat känns lika idiotiskt som att göda NGOs. Haiti behöver en befolkning som själva kan spotta sig i näven och lösa problemen själva.

Permalänk | Anmäl #1 Robert Johansson, 2012-01-13, 08:17

NGOs får väl kliva ett steg bakåt och ge bidrag till dem som organiserar latrintömningen i stället!

Permalänk | Anmäl #2 Lars Kronqvist, 2012-01-13, 08:58

Det kanske är dags att låta människorna på Haiti få råda över sitt eget öde, eller är det så att de inte bedöms klara av det? Insatserna i Haiti sträcker sig förbi det som är katastrofbistånd och tar rollen som allmänt samhällsbyggande. Varför är det så?

/JTS

Permalänk | Anmäl #3 Jonas Eriksson, 2012-01-13, 09:32

Biståndsindustrin säga vara världnes 5e största industri. Jag tror knappast "hjälporganisationerna" ger sig av frivilligt. Dom lever av sånt här. Det finns enomra pengar att hämta i andra människors eleände, speciellt så länge som stater och privatpersoner och företag i väst/norr skyfflar in pengar i Systemet.

Permalänk | Anmäl #4 Leif D, 2012-01-13, 10:55

Om jag kommer ihåg rätt så har det inte gott mer än tio månader sedan jordbävningen i Japan efterfölljande tsunamin och härdsmälta.

Japanerna klagar inte.De biter ihop och jobbar. Vad är skyllnad mellan Haiti och Japan. Kan någon förklara för mig varför det går i Japan men inte i Haiti?

Permalänk | Anmäl #5 Katerina Karlsson, 2012-01-13, 14:06

Jobbigt att inse att jag är en idiot som skickat tusentals kronor, getter och höns via Hoppets Stjärna till Haiti. Inte visste jag att det var så fel. Jag skulle ha skickat en statsadministration, en finansminister och ett komplett skattesystem i stället.

Permalänk | Anmäl #6 Jan Wiklund, 2012-01-13, 17:54

#5 Katerina Karlsson. Katerina kanske kan tänka lite själv vad skillnaden kan vara? Ett av världens mest teknologiskt högstående industriländer med en ultramodern infrastruktur. Vilket land tror du jag talar om Katerina? Japan eller Haiti? Tror du att det möjligen kan påverka förutsättningarna i någon riktning?

Permalänk | Anmäl #7 Jan Wiklund, 2012-01-13, 20:32

David Brooks skulle hålla med D. Isaksson: "mikrobistånd är livsviktigt men otillräckligt. Med hänvisning till makroutvecklingens alla misslyckanden inriktar sig biståndsorganisationerna ofta på mikroprojekt. Över 10 000 organisationer bedriver sådan verksamhet i Haiti. Enligt somliga beräkningar har Haiti fler välgörenhetsorganisationer per capita än något annat land på jorden. De utför ett högst behjärtansvärt arbete, särskilt just nu, men inte ens en störtflod av dessa insatser räcker för att åstadkomma en genomgripande förändring.", källa: DN

Permalänk | Anmäl #8 Richard Wagner, 2012-01-13, 23:55

Som Lawrence E Harrison klargör i sin bok ”The Central Liberal Truth” betungas Haiti, i likhet med de flesta av världens fattigaste länder, av ett invecklat nät av kulturella inflytanden som hejdar framåtskridande. Voodooreligionen sprider budskapet att livet är nyckfullt och all planering meningslös. Misstroendet mot allt och alla svallar högt. Man tar inte ansvar för sina handlingar. Barnen lämnas vind för våg medan de är små, men när de blir nio tio år tar de vuxna i med hårdhands-karna och förseelser bestraffas strängt.

Vi uppmanas ständigt att respektera varandras kulturer. Men somliga kulturer är mer framstegsresistenta än andra, och en ohygglig tragedi har just förvärrats av en sådan kultur.

Permalänk | Anmäl #9 Richard Wagner, 2012-01-13, 23:57

Bra att någon tar upp skuldindustrin och dess avigsidor.

Det är ju knappast PK att kritiskt granska dom.

Permalänk | Anmäl #10 Anders Olsson, 2012-01-15, 10:32