Perssons argument för EMU håller inte

Den nya ”stabilitetsunion” som de 17 euroländerna enades om i december innebär att länderna förbinder sig att föra en politik med mycket hårdare budgetdisciplin. De som ansluter sig binder sig att föra en mer samordnad budget- och finanspolitik och får inte ha ett underskott på mer än en halv procent av BNP.

Göran Persson säger i en intervju med Newsmill att ”om något land ska gå in i den nya pakten är det ju vi.” EU-minister Birgitta Ohlsson mfl skriver i en debattartikel i SvD att det bör vara en ”självklar utgångspunkt att Sverige ska vara med i den föreslagna stabilitetsunionen”. Och den folkpartiets ekonomiska talesman Carl B Hamilton har i Expressen hyllat överenskommelsen som ett ”steg på rätt väg” och att de som är kritiska är ”populister och osolidariska nationalister”. Krishanteringens skiljelinje sägs gå ”mellan populism och ansvar, mellan egoism och solidaritet”.

Man tar sig för pannan! Ska dessa floskler verkligen tas för argument?

Den föreslagna stabilitetsunionen är ju i själva verket precis motsatsen. Förslaget innebär att unionens ekonomiska politik ytterligare kommer att förstärka ekonomins nedgång.

Här är euromörkrets hjärta.

Istället för att hjälpa till och lösa krisande länders problem kommer den att entydigt förvärra dem, eftersom det inte ges något som helst utrymme för att öka efterfrågan i delar av unionen när den sjunker i andra delar av unionen. Utan sådana balanserande motkrafter går en valutaunion mot en säker undergång.

John Maynard Keynes lärde oss redan på 1930-talet att samhällsekonomiska åtstramningar snarare förvärrar en redan brydsam situation. En deflationär åtstramningspolitik hämmar efterfrågan och minskar möjligheterna att få igång tillväxt och handel. Pessimism och missmod sprider sig och krisen fördjupas än värre. Risken är därför överhängande att den nya ”stabila” valutaunionen med gemensam finans- och skattepolitik kör europeriferiländernas ekonomier i botten för lång tid framåt. Att tro att ökad centralstyrning av ekonomisk politik skulle långsiktigt lösa eurons problem är en tro för vilken det inte finns någon annan grund än hoppet.

Vi kommer tyvärr att få se fler sådana här räddningsplaner så länge man inte på allvar vågar ta tjuren vid hornen och medge att problemet i grunden handlar om att en gemensam valuta innebär att väldigt olika länder är sammanbundna av en enda valuta och att detta bara fungerar om länderna tvärtom är väldigt lika.

Unionen grundar sig på antagandet att de krisande euroländerna ska få ordning på sina ekonomier. Men hur ska det gå till när länder som Grekland, Spanien, Portugal och Italien uppenbart inte är konkurrenskraftiga nog att hävda sig på en global marknad? Hur ska man utan att kraftigt höja produktiviteten (ekonomiskt mycket svårt) och/eller sänka produktionskostnaderna (socialt mycket svårt) kunna få fart på ekonomin?

Den medicin som unionen föreslår löser inga av dessa problem. Dels kommer antagligen patienterna – europeriferländernas medborgare – med rätta vägra att svälja medicinen. Och även om man sväljer medicinen kommer den att leda till en situation med bara förlorare där länder i ett ”race to the bottom” försöker övertrumfa varandra i åtstramningar och nedskärningar.

Att tvinga europeriferiländernas regeringar att mitt under en ekonomisk recession minska på sina underskott genom att skära i kostnader och höja skatter är dömt att misslyckas. Minskade löner, högre skatter och lägre efterfrågan gör ju bara arbetslösheten och budgetunderskotten ännu större!

När Spanien, Portugal, Italien, Irland och Grekland stramar åt får detta så klart återverkningar även på övriga EU-länders ekonomier. Efterfrågan minskar, lönerna minskar, statsinkomsterna minskar och deflationsspiral snurrar på. Vem ska då köpa de exportprodukter som man tror ska få fart på tillväxten? Vad som behövs är ju att på något sätt få efterfrågan att riktas mot länderna med underskott. Men hur får vi Tyskland och Frankrike att spendera euro och direktinvestera i europeriferiländerna med den självpåtagna ekonomisk-politiska tvångströja stabilitetsunionen erbjuder?

Som nationalekonom kan man inte annat än stegra sig inför dessa oförnuftets profeter och deras utbasunerande av tankeludd och katastrofrecept som ”steg på rätt väg”. Jag skulle kunna förstå det om vi skrev år 1911. Men år 2011? Mer än ett halvsekel efter den stora depressionen? Nej!

Fakta sparkar. Den enda rimliga slutsatsen vi kan dra av eurosamarbetets återkommande kriser är att det nu är kört för euron.

En av världens ledande nationalekonomer och valutaunionsförespråkare, Harvardprofessorn Robert Barro, gjorde just detta i en artikel i Wall Street Journal i förra veckan: ”Euron var ett storstilat projekt, men det har misslyckats. Istället för att ödsla mer pengar på att utvidga systemets uppgifter och förse det med ännu större räddningsfonder, vore det bättre för EU och andra började fundera på hur man bäst återgår till ett system med individuella valutor.”

Det katastrofala misslyckande som euron varit och är, borde innebära att den läggs på historiens skräphög. Att någon mitt uppe i de tragedier som utspelas inför våra ögon i Grekland och andra europeriferiländer skulle kunna dra någon annan slutsats övergår väl varje tänkande människas förstånd.

Men kanske har jag fel. Kanske Persson, Ohlsson och Hamilton bara skämtar med oss? Fast jag tror att alla de miljoner människor i Grekland, Italien, Portugal, Spanien och Irland som går miste om sina pensioner, förlorar sina jobb eller tvingas arbeta för halva löner, har lätt för att hålla sig för skratt.

Lars Pålsson Syll (29 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42258

6 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det är bara så svårt att erkänna att man hade fel. Det tar emot, det är en mental spärr att övervinna. Jag brukar gå ut i garaget och prata med mig själv och säga "jag hade fel". Jag är väldigt noga med att ingen ska höra.

Permalänk | Anmäl #1 Alvin Stoltz, 2012-01-15, 12:41

"Det katastrofala misslyckande som euron varit och är, borde innebära att den läggs på historiens skräphög."

Precis som alla andra valutaunioner före EMU har hamnat. Ingen valutaunion i världshistorien har fungerat och många har försökt.

Det mest oroande är att vi har politiker som inte kan sin ekonomiska historia och förstår katastrofen med valutaunionen och fortsätter argumentera för ett deltagande i EMU och finanspakter.

Därför är det så viktigt att vi inför direktdemokrati med beslutande folkomröstningar i alla frågor som i Schweiz. Politiker blir vägledande och folket beslutande. Det går inte att överlämna ansvaret för 50% av BNP till 349 karriärssugna och arvodeshungriga politiska broilers som aldrig haft ett riktigt jobb.

Permalänk | Anmäl #2 Johnny Andersson, 2012-01-15, 14:07

Helt korrekt resonerat. Man blir orolig när vettiga människor som Carl B Hamilton (som väl också är utbildad ekonom?) på det här sättet försöker styra oss rakt mot avgrunden med ideologiska skygglappar för ögonen.

När det däremot gäller Göran Perssons utspel så ska vi nog komma ihåg att han inte längre är politiker utan arbetar som högavlönad lobbyist...

Permalänk | Anmäl #3 u_18627, 2012-01-15, 15:30

Ja, man tar sig för pannan när en ekonomie dr i nationalekonomi presterar så primitiva analyser.

Det är ju bara för ECB att trycka upp oändligt med pengar och ge till alla som är skuldsatta, Lars Lars Pålsson Sylls recept för alla kriser.

Den ökande oljebristen som framkallar en realekonomisk recession är inget som oroar Lars Pålsson Syll, mer pengar löser ju alltid allt.

Man tar sig för pannan.

Permalänk | Anmäl #5 Bo T, 2012-01-16, 10:13

Om jag får välja vem jag vill tro på mellan en medlem av den klass ekonomer som envist och enträget kör ner Sverige i konkurs och den enda statsminister som har stabiliserat den svenska ekonomin.

(Reinfeldt räknas inte dit, under hans första år lånade varje svensk 20 procent av sin lön varje år.)

Jag kommer igen om tre månader när jag funderat på denna enormt svåra fråga.

Permalänk | Anmäl #6 Anders Olsson, 2012-01-16, 13:56

På flera frågor har Lars Pålsson Syll rätt. Det ena är att man inte ska bromsa sig ur en recession. Men jag anser att analysen som du har gjort i artikeln är alltför grundlig och därmed bristfällig och därmed kan förpassas rakt ner i papperskorgen. Euron är här för att stanna oavsett vad någon journalist i WSJ skriver. Det handlar inte heller om politisk prestige (åtminstone inte enbart) utan snarare om en tuffare konkurrens från omvärlden som driver på integrationen mellan Europas stater. Valutan är inte problemet, men skillnaden i konkurrenskraft mellan olika stater inom EMU gör att valutan försvårar det ekonomiska läget i ekonomiskt tuffa tider.
Trots att jag ligger åt höger på den politiska skalan så kan jag bara konstatera att Göran Persson har helt rätt i sin analys. Det är bara synd att inte socialdemokraterna i dag kan skapa samma begåvade politiker så att vi i Sverige hade en starkare opposition. Då hade nog Reinfeldt och alliansen åstadkommit mer och vi hade fått se ett Sverige som var mer delaktigt i den ekonomiska debatten som just nu förs i Europa.

Permalänk | Anmäl #7 Fredriks, 2012-01-16, 15:46

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.