Mycket försvar och lite folk på Folk och Försvar i Sälen

Efter andra världskriget var det många som förstod att samhällets säkerhet ytterst byggde på att alla människor fick kunskap och träning i att stärka förmågan att hjälpa varandra i ofärdstider. Många medborgare gavs en uppgift i krishanteringen. Det stärkte sammanhållningen i landet i en svår tid. Kunskapen var dessutom nödvändig, eftersom det stod klart att myndigheternas resurser aldrig skulle räcka till i de svåra lägen som hotade oss.  

Hur ser risker och hot mot vår trygghet egentligen ut? Varför står alltid krigshot i förgrunden?

Idag är ett militärt hot avlägset. Trots avsaknaden av ett militärt hot mot Sverige får det militära försvarets frågeställningar ta en dominerande plats i det offentliga samtalet om det svenska samhällets säkerhet och beredskap. Alltför litet uppmärksamhet ägnas åt hur vi ska kunna hantera andra, mer aktuella hot och risker som finns mot medborgarnas trygghet.

Ska vi fortsätta acceptera att de omnämns i svepande ordalag som ”diffusa”, ”komplexa” och ”komplicerade”? Ska vi inte kräva att ansvariga politiker och myndigheter blir mer konkreta när de talar om hoten, så att vi medborgare förstår vad som kan hända oss mitt i välfärden? Ge oss chans att värdera riskerna, kräva ett rimligt skydd mot dem och vidta egna men effektiva skyddsåtgärder.

De få gånger den allmänna debatten om vår förmåga att hantera större olyckor och allvarliga händelser är aktuell i Sverige, blir det ofta i form av ”restpostresonemang” inför politiska beslut om de militära resurserna. Samhällets allmänna krishanteringsförmåga åberopas ofta när försvarspolitiker och militärer vill omorganisera, anställa soldater och köpa nya helikoptrar. För att motivera kostnader och förändringar framhålls att dessa beslut också ska stärka vår krishanteringsförmåga på hemmaplan. Då talas det om samhällets säkerhet!

Försvarsmaktens resurser är varken tillräckliga eller anpassade till alla samhällskriser. Ansvariga myndigheter och de företag och organisationer, som har ansvar för samhällets infrastruktur, måste bli mycket mer konkreta och beskriva de händelser de förbereder sig inför. Inte minst måste de kommunicera vad de förutsätter att medborgarna själva ska klara av i svåra lägen.

Vilket ansvar läggs på den enskilde?  

Idag uttalar myndigheterna, som ett ständigt mantra, att de är lärande organisationer när det gäller att bemästra allvarliga händelser och sammansatta olyckor som kan utvecklas till kriser. Det är mycket utvärdering av vad som varit. Samtidigt beslutar regering och riksdag, utan större debatt, att den enskilde har ett eget ansvar för att förebygga olyckor och förhindra att de utvecklas till allvarligare kriser. Det offentligas skyldighet ökar självklart ju större omfattning händelserna har, men vi medborgare förutsätts till exempel själva klara oss ett par dygn utan el och vatten. Hur många vet det? Och hur bemästrar man det om man är småbarnsfamilj eller enpersonshushåll och sjuk?  

Uppföljning av olyckor och forskning har visat att hushållen måste ha basal krishanteringskunskap, vara uppmärksamma på vad som kan inträffa och kunna hjälpa till både med att förebygga tillbud och hjälpa varandra när något händer. Trots detta har ingen ansvarig på allvar hittills vågat ge sig i kast med frågan om hur vi som lever och verkar i Sverige själva ska kunna ta detta ansvar i svåra lägen. Trots att myndigheter och politiker vet att vi måste kunna det. Hur förbereds allmänheten idag för att klara sig i svåra lägen och kunna förhindra att en svår situation blir värre? Vad är godtagbar standard på allmänhetens kunskap och förmåga? Vem har ansvaret för att säkerställa att den kunskapen faktiskt finns? Vilka strukturer ska vi bygga på så att det viktiga hjälparbetet i utsatta lägen blir en samlad effektiv insats och inte en massa ”soloåkningar” av enskilda med god vilja – och ibland kunskap – men där man inte fått lära sig att arbeta i team?

Litar vi svenskar för mycket på myndigheterna?

Sverige har skapat en samlad kompetens för civil krishantering i en myndighet, MSB, stärkt FoU på kris- och säkerhetsområdet vid ett par universitet och högskolor samt lagt det stora ansvaret om något händer på kommunerna. Tror någon ansvarig att samhällets olika myndigheter själva kommer att klara uppgifterna om något riktigt allvarligt händer? Och hur godtrogen är den svenska allmänheten? Svenskarna har, till skillnad från grannarna i Finland och Norge, en mycket optimistisk syn på myndigheternas förmåga att hantera allvarliga händelser. Vi har också en betydligt större tilltro till vad myndigheternas resurser kan åstadkomma enligt Opinion 2009, den senaste rapporten om medborgarnas syn på samhällets säkerhet.

Det är tankeväckande att man i dessa länder, som är relativt lika oss när det gäller välfärd och trygghet, är betydligt mer skeptiska till detmyndigheternas förmåga. Kan det bero på att man har mer praktisk kunskap från utsatta lägen? Att man har lärt sig genom krig och vid större naturolyckor att den enskildes insatser är nödvändiga i utsatta lägen? Kort sagt: Har man i Finland och Norge en mer realistisk syn på samhällets förmåga?

Opinion 2009 redovisar också att vi svenskar ställer höga krav på att samhället ska ställa upp och hjälpa oss vid olyckor och kriser. Det ska ske både här hemma och utomlands. Merparten tycks också anse att det ska ske även om man själv försatt sig i ett svårt läge. Flera riksdagsbeslut om räddningstjänst och krishantering markerar den enskildes eget ansvar, men det är uppenbart att detta inte har nått ut på bredden till befolkningen.

Kan vi bättre ta tillvara och stärka den enskildes förmåga?

Teknikutvecklingen är positiv, men den har med nödvändighet lett till en centralisering av resurserna. Men tillsammans med befolkningsutvecklingen betyder det, att människorna på landsbygden – som faktiskt också finns i omlandet till större orter – under förhållandevis lång tid måste klara sig på egen hand i svåra lägen.

I Sverige bor det idag många människor som flytt hit Sverige från oroshärdar ute i världen. De har inte sällan en god kunskap om hur man bistår varandra i svåra lägen. Men de har ofta låg kunskap om hur räddningstjänsten är organiserad i vårt land. Svenska är dessutom inte deras modersmål, vilket betyder att de i stressade situationer kan få förstärkta språkproblem. Hur underlättar vi för dem att utnyttja sin faktiska kompetens att bistå andra i krislägen?

Parallellt med detta minskar antalet medlemmar i de flesta av de frivilligorganisationer, där man får lära sig att agera praktiskt och i team i krislägen. Vi har inte längre någon värnplikt eller civilförsvarsplikt. I kombination med små möjligheter att kunna klämma in praktisk krishanteringskunskap på skolschemat får vi tveklöst en glesare krishanteringsförmåga bland allmänheten – om inget görs åt saken. Möjligheten finns. Det ideella engagemanget finns nämligen kvar bland dagens befolkning.

Forskaren Nicklas Guldåker i Lund har visat att de som lever i krisområden måste ta ett stort eget ansvar för sin krishantering. Han har studerat stormen Gudrun i januari 2005. Den enkla sanningen är att samhällets räddningstjänstresurser inte kom fram. Många nyckelpersoner kunde inte ens komma till sina arbeten och gå igång med räddnings- och stödinsatser. Vägarna var blockerade av nedfallna träd. Telekommunikationerna låg dessutom mycket snart nere.

I det läget var många hänvisade till sig själva och sin egen beredskap. Nicklas Guldåker konstaterar att samhället behöver ägna mer uppmärksamhet åt hur enskilda människornas förmåga kan stärkas. Sverige har, relativt sett, ägnat för stor uppmärksamhet åt myndigheternas kompetensuppbyggnad och för lite åt den enskildes behov och möjligheter att bidra. Det är, enligt Guldåker, en obalans i uppbyggnaden av vår krishanteringsförmåga.

Det finns goda skäl att:

•    Analysera och diskutera samhällets förmåga att klara allvarliga händelser och kriser och se till att vi får lagstiftning som utgår från de händelser som kan inträffa, utan att det råder krig eller krigsfara. Det behövs en modern lagstiftning på detta område som bygger på vårt samhälles samlade förmåga – här och nu. Hotbildens bredd kräver att det finns en generell krishanteringsförmåga. Det måste klarläggas vad det konkret innebär.

•    Analysera och diskutera vilka krav det moderna samhället ställer på varje enskild medborgares krishanteringsförmåga och hur den förmågan ska säkerställas som en grund i samhällets förmåga.

•    Analysera och först pröva om viktiga samhällsuppgifter på detta område kan anförtros ideella organisationer, som har ett intresse av att långsiktigt och med uthållighet arbeta med dessa frågor. Analysera hur dessa insatser ska stödjas utan att myndigheter styr och ställer för mycket med deras verksamhet. Att myndigheter, samtidigt som de får den hjälp de behöver, också slår vakt om organisationernas oberoende och frimodighet. Detta stärker demokratin och sammanhållningen i landet.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42240

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Leni Björklund är en av de ansvariga bakom att varken försvaret eller civilförsvaret numer har en rimlig förmåga att stödja samhället i händelse av större kriser.
Något märkligt att man först kan riva ned och förstöra en väl fungerande organisations och materialstruktur i syfte att tjäna skattepengar, för att några år senare i en debattartikel låtsas som om det regnar.
Det är ett svaghetstecken hos det politiska etablissemanget att Leni Björklund överhuvudtaget är fortsatt verksam inom ett så pass viktigt område som civil beredskap.

Permalänk | Anmäl #2 LG Nilsson, 2012-01-12, 10:54

Varför ska man avveckla försvaret för att dubblera brandkåren.

Lika dumt som vanligt.

Att man dessutom talar om att analysera gör det bara ännu dummare, iden att avskaffa försvaret bygger enbart på önsketänkande så vi vet ju att eventuella analyser från samma personer också i framtiden kommer att bygga på enbart önsketänkande.

Varför skulle FB12 vara bättre än FB30

Permalänk | Anmäl #3 Anders Olsson, 2012-01-12, 19:45

"Trots avsaknaden av ett militärt hot mot Sverige får det militära försvarets frågeställningar ta en dominerande plats i det offentliga samtalet om det svenska samhällets säkerhet och beredskap."

Klassikt önsketänkande cirka 10 år innan världskrig. Bedrövligt att folk som tror att man kan göra trovärdiga analyser mer än max 5 år in i framtiden kan få vara med att påverka säkerhetspolitiken. Ett land utan invasionsförsvar är som ett hus utan hemförsökring.

Permalänk | Anmäl #4 Anders Karlsson, 2012-01-12, 22:34

Sverige är i ett internationellt perspektiv mycket säkert land att leva i. Sedan mitten av 1990-talet har dessvärre en tidigare gynnsam utvecklingskurva för olyckor, som gett upphov till allvarliga skador eller dödsfall, börja vända uppåt igen.

Sett över tid är det inte fler än ett par procent av de medborgarna som omkommit i olyckor vid allvarliga kriser på samhällsnivå. De flesta som skadas allvarligt eller omkommer gör det i vardagen som inträffar i deras vardag. Ungefär 80 % av olyckorna inträffar i våra egna hem eller bostadens närhet. 80 % av medborgarna tror att det är i trafiken som flertalet allvarliga olyckor inträffar.

I Sälen är det ingenting av detta som överhuvudtaget finns på agendan. Där ligger fokus huvudsakligen fortfarande på militära hot. Inte ens de av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap redovisade 24 riskområdena - alla av icke-militär natur - ges något utrymme i Sälen.

Ur medborgarnas perspektiv är denna ensidighet skrämmande. Ur ett samhällsspektiv blir det ännu värre. För vem tror att medborgarnas behov av vatten, mat, värme, sömn och information (det vi inte vet kan vi inte förhålla oss till) ska kunna tillgodoses utan en medveten och ansvarstagande befolkning? Eller är det kanske Försvarsmakten som ska fixa detta åt oss?

Permalänk | Anmäl #5 Anders M. Johansson, 2012-01-14, 16:44

Det vore ju en bra början om den "opolitiska" organisationen FoF lät bli att stänga ute det mest försvars- och sverigevänliga riksdagspartiets ungdomsförbund från medlemskap och deltagande i rikskonferensen. Man tycker ju att om vänsterpartister är välkomna borde sverigedemokrater vara självskrivna.

Som läget är nu undrar man ju hur pass trovärdigt förbundet är.

Permalänk | Anmäl #6 Funtaren Funtaren, 2012-01-14, 17:36