Försvaret vilar på bräcklig politisk grund

Idag börjar Folk & Försvars årliga Rikskonferens i Sälen. I år kommer konferensen till stor del att handla om hur de olika försvarsmakterna i Europa kommer att se ut i framtiden i den ekonomiska krisens spår.  Många av Europas länder har tvingats till stora och dramatiska nedskärningar medan det svenska försvaret står förhållandevis intakt, åtminstone till kronor och ören räknat. Ur miljöpartisk synvinkel ser vi att den politiska förmågan att prioritera bort förmågor inte finns och istället läggs ständigt nya uppgifter på Försvarsmakten. Det är en omöjlig ekvation. Fler områden inom försvaret får istället karaktären av ett luftslott.  

Den försvarspolitiska inriktningen har av tradition alltid åtnjutit bred politisk samsyn genom den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningen och genom att söka breda majoriteter när det är dags att fatta riksdagsbeslut. Beslutet att omvandla försvaret från ett invasionsförsvar till ett användbart insatsförsvar fattades av en enig riksdag liksom den fortsatta inriktningen att Sverige ska bidra mer till internationell krishantering för att på det sättet förhindra lidande och skapa förutsättningar för fredsbyggande åtgärder. Insikten att detta även skulle bidra till att stärka det svenska försvaret och att de internationella insatserna fanns det en bred majoritet för i riksdagen och det blev också en av Försvarsmaktens viktigaste uppgifter.

I augusti 2008 bröt tre-dagars kriget i Georgien ut. Helt plötsligt förändrades det försvarspolitiska klimatet. Folkpartiets Jan Björklund började åter tala om hotet från Ryssland och en militarisering av Gotland diskuterades flitigt här på Folk & Försvars rikskonferens 2009. Från regeringshåll talades det åter om att premiera territorialförsvaret igen. Det var som om iskalla vindar från det Kalla kriget åter blåste över Östersjön.

Sedan 2008 har EU:s Lissabonfördrag trätt i kraft, med dess solidaritetsklausul; Ryssland har förhandlat med Norge och löst den 60-år långa konflikten över den ekonomiska zonen i Barents hav; Natos general-sekreterare Anders Fogh Rasmussen förklarade när han tillträdde i augusti 2009 att Ryssland inte var Natos fiende och att Ryssland var en viktig partner. På det stora Nato-mötet i Lissabon i november 2010 inbjöds Rysslands president Dmitrij Medvedev och man slöt ett antal viktiga avtal. Nato förklarade att Ryssland är en strategisk partner.

Det är snart fem år sedan Försvarsberedningen överlämnade sin senaste omvärldsanalys (Ds2007:46) där en i stort sett enig Försvarsberedning bland annat står fast vid bedömningen "att ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Hur ser regeringen och riksdagspartierna på utvecklingen idag?

Sedan 2007 har Sten Tolgfors valt att inte använda sig av den parlamentariska Försvarsberedningen, som är ett utmärkt forum för informationsutbyte mellan regeringen och riksdagens partier. Det finns en viss logik bakom Sten Tolgfors beslut, eftersom den moderatledda regeringen hade egen majoritet. Valet 2010 gav alliansen och moderaterna förnyat mandat men de tappade majoriteten. Att regeringen inte då insåg möjligheterna med Försvarsberedningen är märkligt. Den hade kunnat fungera som ett verktyg för regeringen att informera riksdagens partier och få möjlighet att hantera svåra och obekväma politiska frågor, genom att man i Försvarsberedningen i möjligaste mån försöker nå fram till ett konsensusbeslut.

Genom att Försvarsminister, Sten Tolgfors i praktiken har skrotat Försvarsberedningen så har regeringen också förlorat ett verktyg att försöka mejsla fram ståndpunkter i centrala försvarspolitiska frågor. Regeringen har också förlorat omröstningar i riksdagen, gällande försvarsfrågor, vid ett par tillfällen.

Jag har därför vid flertalet tillfällen föreslagit försvarsministern att skyndsamt ge ett nytt uppdrag åt Försvarsberedningen för att bland annat påbörja arbetet med en ny omvärldsanalys.

Försvarsminister Sten Tolgfors hävdar allt som oftast att Försvarsmaktens ekonomi i balans, men man behöver inte vara en nobelpristagare i ekonomi för att se att de stora problem som Försvarsmakten står inför de kommande åren. Trots en oförändrad försvarsbudget på ca 45 miljarder kronor årligen gräver ökade personalkostnader ett allt djupare håll i försvarsbudgeten. På sin blogg skriver försvarsminister Sten Tolgfors att Försvarsmakten idag har lönekostnader för officerare och civilanställda på 11-12 miljarder kronor. Regeringens redovisning till riksdagen i personalförsörjningsfrågan är långt ifrån tillfredställande och jag skulle inte bli förvånad om den visade sig bli ännu  större. Internationella exempel förskräcker, som exempelvis Holland – där nästan 50 procent av budgeten går till att betala löner.

Riksdagen har dessutom varje år kritiserat regeringen för att den tillhandahåller undermåliga underlag när den presenterar sina försvarsbudgetpropositioner. Det krävs ökad transparens för att riksdagen ska kunna göra korrekta bedömningar och fatta sina beslut på saklig grund. Någon förbättring från försvarsdepartementet har inte synts till. Snarare har situationen blivit till det sämre. Regeringen gömmer sig dessutom onödigt ofta bakom sekretess för att på så sätt komma undan debatt, speciellt när det gäller kostnader för försvarsmaterielprojekt. I frågan om ett nytt svenskt stridsflygplan verkar det som om riksdagen endast förväntas agera transportkompani.

Under förra årets Rikskonferens gick ÖB, Sverker Göransson, ut med uppgiften att ekonomin är i balans, men 2014 kommer det att bli problematiskt, eftersom försvaret måste skaffa nytt materiel och att det då kommer att krävas ökade anslag om kvaliteten i försvaret ska kunna upprätthållas i framtiden. Efter att ha studerat i Försvarsmaktens materielplan ser man att anskaffning av exempelvis JAS 39 Gripen E/F inte står med. Det innebär att de ökade kostnader som ÖB talade om inte främst handlar om ett nytt stridsflygplan utom andra sorters materiel.

Det skulle vara intressant att ta del av beräkningar på vilket sätt ett nytt stridsflygplan påverkar Försvarsmaktens ekonomi och de kommande försvarsbudgetarna.

Jag är också kritisk till på vilket sätt som hela anskaffningsprocessen har tillåtits fortgå. Framtiden för det svenska JAS-projektet är helt och hållet en exportstyrd anskaffningsprocess, inte främst styrd utifrån svenska behov och krav. Det är upprörande att riksdagen har fattat beslut om att skaffa tio stycken E/F i händelse av att Brasilien eller något annat land väljer att skaffa E/F, utifrån ett nästan helt obefintligt underlag.

Från industrin och regeringshåll riktas nu allt hopp mot den Schweiziska staten som uttryckt intresse för att köpa 22 stycken JAS-plan, oklart vilken modell. Ännu finns inget Schweiziskt regeringsbeslut om köp, eftersom frågan först ska avgöras i en folkomröstning. Skulle folkomröstningen besluta om ett köp så innebär det nuvarande riksdagsbeslutet att JAS E/F kommer att byggas i endast 32 exemplar! Konkurrenten Lockheed Martin F-35, Joint Strike Fighter kommer att tillverkas i cirka 3 000 plan. Finns det överhuvudtaget någon realistisk ekonomisk kalkyl för ett nytt svenskt stridsflygplan och var går brytpunkten för hur många plan som behöver byggas för att projektet ska gå ihop?  Här är försvarsministern och de som vill bygga planet, oss svaret skyldiga!

Försvar för framtiden
På Rikskonferensen kommer Försvarsministern troligtvis återigen att prata sig varm för insatsorganisation 2014 (IO14) och att Försvarsmakten klarar sig bra i internationella jämförelser. 2014 närmar sig med stormsteg och regeringen har ännu inte presenterat vilka stridskrafter inom armén, flygvapnet och marinen som kommer att finns tillgängliga. Frågan är om vi vet vilka som är tillgängliga idag?

Förutsättningar för internationell säkerhet har förändrats på ett genomgripande sätt det senaste decenniet. Det betyder inte nödvändigtvis att världen idag är farligare, men den har blivit mindre stabil och samtidigt mer oförutsägbar. Det senaste exemplet är den så kallade arabiska vårens demonstrationer och kamp för frihet och demokrati och den FN-sanktionerade Nato- insatsen i Libyen där även Sverige deltog.

Det är idag svårare att skilja nationell och internationell säkerhet från varandra än tidigare. Oförutsägbarheten och den gemensamma sårbarheten gör att de gränsöverskridande hoten alltmer sammanfaller med det nationella. Sveriges internationella agerande för att möta de globala utmaningarna och riskerna är därför viktigt för vår säkerhet.

FN:s säkerhetsråd har slagit fast behovet av att förebygga väpnade konflikter genom att angripa deras grundorsaker som fattigdom, brist på demokrati och mänskliga rättigheter och utnyttjandet av naturresurser. Detta innebär att vår nationella säkerhet måste breddas för att kunna möta alla de risker och hot som kan drabba vårt land och vår befolkning både direkt och indirekt. En utvecklad nationell strategi ska som tidigare omfatta säkerhets- och försvarspolitiken, men kan inte längre begränsas enbart till dessa områden.

Miljöpartiet har under 2011 i vår försvarsmotion framfört kravet att regeringen bör tillsätta en säkerhetsberedning, istället för en F ö r s v a r s - beredning, eftersom många av de hot som Sverige står inför inte är militära. Det svenska samhället är i ökande grad sårbart. Det är alltifrån störningar i energiförsörjning, transportolyckor till cyberattacker och terrorism. Myndigheten Samhällsskydd och Beredskap presenterade nyligen rapporten ”24 riskområden för svensk krisberedskap,” vilka 9 av hoten är klimatrelaterade. Om vi politiker ska kunna se våra medborgare i ögonen måste vi börja tänka säkerhet i första hand och traditionellt försvar i andra, och se till att de icke-militära hoten tas på allvar samt får adekvata ekonomiska resurser för att möta dessa hot. Om vi inte agerar förebyggande så kommer det att bli mycket dyrare än om vi agerar först när olyckan har skett.

Internationella insatser är här för att stanna. Sverige är en del av världen på gott och ont, och vi kan inte vrida klockan tillbaka. Miljöpartiet vill se fler svenska soldater i FN-mandaterade fredsbevarande operationer. Sverige ska självklart ställa upp på internationella uppdrag för att lindra nöden i världen och bidra till stabilitet när så världssamfundet kallar. Vi ska däremot vara mycket noggranna med vilka uppdrag vi ska delta i och att våra insatser främjar fred, fattigdomsbekämpning och demokrati i enlighet med Sveriges politik för global utveckling.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42242

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Först hävdar MP att det kommer att leda till krig om inte miljöförstöringar som koloxidhotet hanteras snabbt.

När sedan detta inte inträffar så evaporeras det hotet.

Svenska folkets säkerhet kommer att bero på formfrågor i riksdagen. Tror dom på att något lands säkerhet i något sammanhang har berott på formfrågor i utskott och komitteer. På gott elleront har dom ingensomhelst aning om vad krig handlar om.

Problemet med MP är att dom aldrig utsätts för någon kritisk journalistisk granskning på något område. Hade dom utsatts för detta så skulle dom ha varit tvungna att utforma en politik som iallafall på några områden hörde ihop med verkligheten.

Permalänk | Anmäl #1 Anders Olsson, 2012-01-15, 09:59

I den pågående debatten om Sveriges försvar, är det påfallande hur de hårda siffrorna på vad vi får för våra skattepengar lyser med sin frånvaro. Finns det någon därute som kan förklara för mig, var jag kan hitta den (offentliga) information som enligt mitt förmenande är helt nödvändig för att man skall kunna tillåta sig att ha en åsikt i frågan.

Nämligen följande:

1. Vad kostar Sveriges försvar skattebetalarna i förhållande vad vi får ut av det? Vad är kostnaderna per soldat, per flygplan , per stridsvagn,per officer, per administratör, dels över tid, dels i jämförelse med andra liknande länder som tex Finland, Danmark, Norge, Holland.

2. Hur har försvarskostnaderna förändrats i förhållande till de stora neddragningarna i dess kapacitet som ägt rum sedan 60-talet?

3. Vad har vi egentligen för kapacitet att försvara vårt land?

4. Hur stor del av de totala kostnaderna går till löner för 1) Vapen och vapensystem 2) Administration. 3) Pensioner för officerare?

5. Hur ser 4. ut över tid?

Finns det något ställe där man kan hitta överskådliga diagram och begriplig grafisk information?

Innan jag får ett grepp om ovanstående, måste jag erkänna att jag känner mig helt ur stånd att ha en åsikt om huruvida Sverige skall lägga fler eller färre skattekronor på vårt försvar.

Jag kan väl knappast vara helt ensam i detta predikament?

Permalänk | Anmäl #2 Gunnar Ehn, 2012-01-17, 13:03