Dags att utreda Sveriges militära samarbeten

Sverige är en del av den skandinaviska halvön som ligger längst i väster på den väldiga landmassa som utgör Europa och Asien. Längst i öster, med Ryssland emellan oss, ligger en annan halvö, den koreanska. I Sverige diskuterar vi insatsförsvar och ett nära samarbete med demokratier i Europa och Nordamerika. I Nordkorea handlar det om invasionsförsvar, isolering, fasansfullt förtryck och absolut inga allianser.

Visst måste vi noga analysera utvecklingen i Ryssland, på den koreanska halvön, i Mellanöstern och så vidare, men låt oss ändå glädjas över att det kalla kriget är slut, att järnridån har fallit och att Sverige deltar i det stora europeiska fredsprojekt som EU utgör.

Men isolationistiska tankar finns också i Sverige. Det finns de som menar att Sveriges säkerhet främjas bäst genom en återgång till ett nationellt inriktat invasionsförsvar och en mer isolationistisk politik, bland annat genom att Sverige lämnar Europeiska unionen. Denna uppfattning finns i dag representerad i Sveriges riksdag genom de två ytterkantspartierna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

EU är ett oerhört viktigt fredsprojekt. Utan EU skulle Europa snabbt riskera att åter bli en mycket farligare världsdel. Den inskränkta nationalismen härjade i Europa före de båda fruktansvärda världskrigen, och det vore tragiskt och farligt om den åter skulle börja frodas.

Försvars- och säkerhetspolitiken är självfallet mycket viktig för Sverige. Centerpartiet anser att det är av stort värde med en bred samsyn i dessa frågor. Det är en styrka för vårt land. Det är också avgörande för våra svenska soldaters stora insatser för fred och säkerhet i främmande land att de känner starkt stöd från en bred majoritet i Sveriges riksdag.

Därför är det bra med sexpartiuppgörelsen om Sveriges insats i Afghanistan liksom att samma partier också enats vad gäller Sveriges deltagande i EU:s stridsgrupper genom Nordic Battlegroup och även i att att genomföra en mycket framtidsinriktad luftförsvarsutredning. Det är också viktigt för svensk försvarspolitik att socialdemokraterna ökat sin försvarsbudget för 2012 med hela 2 miljarder kronor, till samma nivå som alliansen. (Socialdemokraternas tidigare samarbetspartners – V och MP – vill tyvärr fortsatt skära ner med nära 2 miljarder).

Det är också positivt att Socialdemokraterna nu är beredda att vara med och stötta vår försvarsmakt i den svåra men nödvändiga omställningen till en personalförsörjning baserad på frivillighet.

Är då Sveriges försvarsbudget och Sveriges militära samarbeten helt optimala i dag? Låt mig rikta perspektivet ett antal år framåt.

En hel del talar faktiskt för att vår försvarsbudget på sikt behöver öka. Jag har länge pekat på att vi i Sverige har halkat efter våra nordiska grannländer. För några decennier sedan avsatte Sverige 2,5 procent av bnp eller bni till försvaret – mest i Norden. I dag avsätter vi under 1,2 procent – minst i Norden.

ÖB visar också på behovet av ökade försvarsanslag inför nästa försvarsbeslut, om inte vår försvarsförmåga ska reduceras. Försvaret och dess olika förmågor blir alltmer tekniskt avancerade och komplicerade, och försvarsmaterielen blir allt dyrare, liksom informations- och ledningssystem och andra nödvändiga kompletterande system.

Ryssland är efter en mycket djup nedgång av försvaret på väg att successivt bygga upp det igen. Samtidigt sker nu i många Natoländer, och även i andra länder, betydande nedskärningar av försvarsanslagen med anledning av pressade nationella ekonomier och finanskrisen. Dock inte, som väl är, i Sverige.

Det är alldeles uppenbart att de resurser som vi satsar på vårt försvar kan utnyttjas allra effektivast ju närmare och mer långtgående som vi kan acceptera att samarbeta med andra demokratier, till exempel om inköp och service av försvarsmateriel, om gemensamma utbildningar och övningar och om specialisering av förmågor, kanske även i riktning mot visst operativt samarbete.

Samtidigt gäller det motsatta om vi isolerar oss i Sverige, med egna tekniska lösningar och standarder och utan nära samarbeten med andra. Då blir det väldigt dyrt att på egen hand skapa säkerhet.

Det är dags för regeringen att sätta Försvarsberedningen, med en representant för varje riksdagsparti, i arbete med att göra omvärldsanalyser och andra nödvändiga analyser inför nästa försvarsbeslut, i enlighet med vad Alliansen uttryckte i sitt valmanifest.

Det är också  lämpligt att låta omvärldsanalysen innefatta en analys av Sveriges militära samarbeten och hur de bör utvecklas. Det gäller samarbetet med länderna i Norden, inom EU och med Nato. Hur djupt och nära kan till exempel samarbetet i Norden utvecklas, givet de begränsningar som finns?

Centerpartiet är tryggt med Sveriges militära alliansfrihet. Men mycket vatten har runnit under broarna de senaste decennierna, och man ska inte längre överdriva dramatiken mellan att vara det mest aktiva landet i Natos partnerskap för fred eller att vara medlem.

Sverige omfattas redan av två solidaritetsklausuler inom EU, rätt närliggande Natos § 5, för övrigt. Och vi har själva ensidigt utsträckt denna solidaritet även till Norge och till Island. Argumenten för alliansfrihet är väl kända liksom det djupt rotade stödet för detta i landet. Ändå är det viktigt att analysera verkligheten och bredda debatten i dessa viktiga frågor. Alternativet, att utgå från gamla sanningar som inte bör vägas mot den oerhörda omvärldsförändring som har skett och sker, är en mycket passiv linje.

Den ekonomiska aspekten väger allt tyngre. Man får en betydligt större utväxling på försvarsanslagen ju mer dessa kan fungera inom ramen för ett utvecklat och förtroendefullt samarbete med andra demokratier och vice versa.

I aktuell svensk omvärlds- och försvarsdebatt tar analysen av Ryssland naturligtvis mycken plats, liksom även de växande energiflödena i Östersjön och i Barents hav. Vårt stora grannland Ryssland, och dess utveckling och avsikter, har alltid varit centralt för Sveriges säkerhetsanalyser. Efter över 200 år utan krig med Ryssland, inbegripet två världskrig i Europa, reses åter frågan om Ryssland kan bli ett reellt hot mot Sverige och kanske främst Gotland. Utöver redan stationerade stridsvagnar på Gotland finns det förslag från Folkpartiet om att återupprätta pansarregemente 18 och stationera en brigad på Gotland på flera tusen man. Kostnaderna för detta är svåröverskådliga, liksom även effekterna på grundorganisationen i övrigt.

Det finns nu en gasledning i Östersjön mellan Ryssland och Tyskland som i betydande grad har diskuterats i den försvarspolitiska debatten. Den är nu på plats, men de helt dominerande energimängderna transporteras i ständigt växande grad genom den väldiga fartygstrafiken. Det kan vara så att exempelvis energiflödenas utveckling gör att det finns behov av en ökad närvaro av det svenska försvaret i Östersjön och på Gotland. Denna analys bör ingå i den omvärldsanalys som bör göras inför nästa försvarsbeslut i dialog med riksdagens partier.

Det är mycket viktigt för Sverige att påverka samhällsutvecklingen i Ryssland i positiv och demokratisk riktning. Mycket har förbättrats sedan järnridån föll, men mycket inger fortsatt oro. Det är av stor vikt att Ryssland alltmer integreras  i östersjösamarbetet.

Staffan Danielsson (33 artiklar)

Anmäl