Anna Wahlgren borde tacka sin modiga dotter

Som nybliven förälder köpte jag Anna Wahlgrens bok "Barnaboken". Jag tyckte och tycker fortfarande att den är bra, mycket bra. Varenda curling- eller latteförälder borde läsa den för att få perspektiv.

Om nu Anna Wahlgren inte levt som hon lärt är för mig inget problem, det är väldigt få som gör det hela tiden och det tar inte heller bort värdet på "Barnaboken". Föräldraskapet har som syfte, som jag ser det, att skapa självständiga vuxna individer så fritt som psykisk och fysisk smärta som möjligt utan att för den delen bollstra in tillvaron.

Livet har sina utmaningar och den främsta kunskapen en förälder kan ge sitt barn är att hantera dessa och i den insikten hade åtminstone jag stöd av "Barnaboken".

Vilken familj är inte dysfunktionell? Familjen är den absolut största härvan av olösta garntåtar. Arvssynden, eller det centrum, familjen, där vi gör upp med vår karma, slår obönhörligt och varje individ har sin specifika roll i spelet.
Felicia Feldt hade en helt annan upplevelse av sin barndom än sina syskon. Jan Myrdal hade en helt annan upplevelse än sina systrar. Jag har en helt annan upplevelse än min bror, ändå levde vi under samma tak, där jag bär tung svart barlast i min ryggsäck, medan han tycker "allt bara var bra"".
Man tror sig göra bättre själv som förälder bara för att upptäcka att andra tillkortakommanden uppstod från ett nytt, oväntat håll.
Det enda man kan vara säker på är att det barn som säger sig ha växt upp i kärlek också har gjort det.

Jaha, man nu gällde det inte sin mans missbruk, respektive att tycka hyckleri är bra.
Det som är intressant i denna historia är, att här har en kvinna varit gift 7 ggr, med 8 barn, och det är väl inget konstigt i frigjorda Sverige? Men gör detta verkligen en dylik mamma till en adekvat expert på barnuppfostran!? Ja förutom tydligen då i Sverige!
Män som kom och gick, inte stod ut förstås, barnen som fick ta hand om varandra, Anna W:s dåliga humör och alkoholism.
Det är väl ändå rimliga fakta, liksom antalet inblande, barn och män (ungefärliga i det fallet).
Och INGEN anar något, i loja landet "jämställda Sverige"! Tvärtom, vilket föredöme, här MÅSTE ju finnas positiv erfarenhet av ditten och datten! :-(

Lite typiskt att denne Felicia själv har ett antal barn och män.
Anna och även hennes mor likaså.
Ärver barnen sina föräldrars öden?

"Ett barn som farit illa har alltid rätt till sin berättelse". Artikeln förutsätter att allt som skrivs i alla böcker är sant. Men det behöver det inte vara. Det kan vara lögn, hämnd, skrivet för att tjäna pengar, en förvdriden verklighet osv osv. Därför läser jag inte skvallerböcker eller skvaller på internet. För det är ointresasnt att titta in bakom gardinera hos min granne. Det finns nämligen ingen exakt sanning vad som händer där. Bort med allt skvaller från litteraturen och internet, tillbaka in i skvallerpressen där det hör hemma.

Väldigt bra skrivet som vanligt av den brillianta Katerina Janouch. En enskild människas historia är alltid värd att berätta, särskilt om den kan hjälpa någon som lever under liknande förhållanden.

Sen är det alltid roande att läsa alla män som ska kommentera kvinnor som berättar sina historier. Det är "skvaller", "hyckleri", "lögn" eller bara "skrivet för att tjäna pengar", (och har dom inte haft väldigt många män dessa kvinnor?)

Samtidigt skulle åtminstone inte jag bli förvånad om samma "jämställdister" spenderar nätterna under en filt med en ficklampa, en tub handkräm och saliven forsande ur mungiporna över Knausgaards kamp eller Gustavs grabb. Det är fina historier det, sanningen präntad på papper via ett obejktivt manligt öga och sinne.

- Respektera och se era barn som vore de vuxna individer.

- Älska era barn som de barn de är.

Där har ni receptet på framgång.

Arvssynden var det någon som skrev om. Mycket bra. Avssynden finns, men den går från föräldrar till barn.

Ger inte mycket för denna artikel. Och jag fick alltså för newsmill inte lägga in en länk (den togs bort) med Katarina Janouch på twitter, vad hon skrivit om en annan författare. Hennes egna ord alltså, var de skamliga på något sätt; hennes egna ord?
Skall man inte kunna stå för vad man offentligt för ut, i ett relevant ämne?

Vansinnigt bra skrivet - och apropå böcker om alkoholism - min finns att ladda ner -GRATIS!

Här: http://medveten.org/

Vid nedladdning . Donera gärna

Jag har växt upp i en familj där alkoholen (tyvärr*) har varit det centrala. Morsan och styvfarsan försökte tidigt inpränta i mig att den som inte super är en mes och en tråkmåns. Jag sa när jag var liten (i min naivitet) att jag ska aldrig börja dricka. Men så fort jag flyttat hemifrån kände jag ett sådant behov av att leva så jag började umgås med de värsta missbrukarna. Jag kände att jag hade stöd och beskydd av dem. Dessutom var de människor som var lätta att umgås med, till skillnad från mina jämnåriga, som ständigt hånat mig för att jag varit lillgammal (dvs jag pratade som en vuxen när jag gick i grundskolan och det var inte uppskattat av mina av jantelagen färgade klasskamrater).

Min styvfarsa, som i sin ungdom varit kriminell accepterade inte att jag satsade på studierna och försökte bli en normal svensson. Han tyckte att jag skulle ut och supa och umgås med värstingar, så jag fick lite sann erfarenhet av det hårda livet som han själv hade levt.

Jag har länge tänkt skriva en bok om min barndom och uppväxt men har låtit bli för att jag vet att jag skulle bli hånad och löjligifierad av mina jämnåriga, som skulle tycka att jag var alltför känslig och pretentiös.

Och här sitter jag idag, 35 år gammal. Mitt liv är förstört då jag missbrukat i drygt 13 år. Allt pga en styvfar som inte tyckte att jag skulle få leva ett normalt liv. De flesta föräldrar jag känner blir strålande glada om deras barn satsar på studierna och försöker komma någonvart i livet. Men inte mina.

Jag tror att vi kommer att få se en ökning av föräldrar som tycker att deras barn ska leva kriminellt och ansvarslöst, eftersom det idag bl.a. är populärt att skryta om att man har kontakter i MC-gäng eller andra kriminella grupperingar. Det bådar inte gott för framtiden. Kom ihåg att det är de som arbetar och gör rätt för sig som bär upp samhället. Inte kriminella Mc-drägg som gör allt för att motarbeta samhällets ordning.

Som före detta granne kan jag intyga att min bild av AW's mödraskap stämmer med Felicias.
Att AW dessutom kunde sitta uppenbart berusad i TV och raljera över dåliga föräldrar utan att nån reagerade bevisar det KJ skriver ovan om hur vi verkar som blinda inför "Kung Alkohol".
Att Felicia vågar ta tag i detta nu är väldigt modigt, och på tiden!

Väldigt bra skrivet och relevant. Det är en slags biografi men liksom alla sådana här skildringar så finns det ju en bias i den. Det är judet som är själva poängen och det som gör den här typen av böcker angelägna. Det är ju bara Anna Wahlgren som än så länge gjort sin röst hörd och som definierat sina barns upplevelser.

Jag fick Barnaboken av någon när jag fick mitt första barn i början på 90-talet. Det var nog den värsta barnmisshandelsboken jag läst. En ytlig läsning ger intryck av kunnighet och erfarenhet, men när man börjar syna den närmare och ur ett barns perspektiv är det en instruktionsbok till psykisk misshandel. En uppmaning till brott. Anna Wahlgren som "uppfostransexpert" borde kapas jäms med fotknölarna. Skönt att någon tagit bladet från munnen.

Jag skulle ALDRIG kunna utelämna mina föräldrar inför hela svenska folket, vad de än må ha gjort

.ALDRIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

##14 klas engström,

Då har de alltså inte brustit i sin roll som föräldrar. Du finner ingen anledning att berätta din historia, där du blivit kränkt, förminskad, bortglömd.
Var glad för det. Du finner ingen anledning att kritisera dina föräldrar för att de skött sitt jobb. Det är något att glädjas åt.

Svar:Christina
Jag ser ingen anledning till att HELA svenska folket ska veta vad ens föräldrar gjort eller inte gjort...det tar man med vänner eller psykolog.

Kan hålla med dig lite på den punkten, men jag menar också att den förälder som lämnat ut dig som barn (som i det här fallet), också får stå ut med att lämnas ut som förälder.

Ja det är viktigt att saker kommer fram, men det är en balansgång och att som KJ uppmuntra till följande anser jag oansvarigt: Att vara barn är inte att ha tystnadsplikt. Tvärtom anser jag, borde barn visa lite mindre respekt för sina föräldrar.

Jag dömer inte Felicia och hennes historia kan nog hjälpa många och med tanke på sin mammas utlämnande av sitt liv så är situationen lite speciell. Men att man ska visa sina föräldrar mindre respekt och lämna ut dem känns fel. Det är också, i alla fall för mig, avgörande om man som förälder anstränger sig för att bli bättre eller om man redan från början anser sig fullkomlig. Att hänga ut en person som inte har begått större "brott" än dem vi alla gör och som trots detta jobbar med sitt föräldraskap kan förstöra relationen för all framtid för alla människor begår fel och alla kan missuppfatta och förstora upp. Sedan är det så klart en annan sak om man alltid utgår från sig själv och då är situationen en annan. Men saker är inte alltid så enkla som att man alltid har rätt att säga vad man vill och det i offentlighetens ljus. Det kanske inte ens gagnar en själv alla gånger.

Tänk lite längre nästa gång du skickar ut uppmaningar offentligt!

#11 Richard Josefsson. Jag vet inte om du läser detta. Men ditt liv kan INTE vara förstört. Kan du inte försöka sluta se det så? Du är så ung. Så mycket återstår av livet. Nog måste du kunna få hjälp. Hjälp så att du kan börja studera igen, till något du vill. Du måste kunna få hjälp med ditt missbruk, kunna läsa in poäng för att gå på högskola eller folkhögskola. Jag vet att det kanske låter enkelt men egen erfarenhet har lärt mig att man kan vända det man varit med om till något som man kan göra något bra av och till på köpet hjälpa andra. Du har erfarenhet av en svår barndom och av missbruk, sår som alltid kommer att finnas kvar som ärr, men det går att leva med, att "bandagera" när positiva saker får lov att hända i livet. Se inte dig själv som "misslyckad", försök hitta en annan självbild och be om hjälp med det. Önskar dig allt gott.

Eftersom mina barn också växte upp med alkolistförälder tar jag mig friheten att länka till
http://www.al-anon.se/Alateen/ .
Tyvärr kände jag inte till dem innan mina barn flög ur boet.

Att få beskriva hur man haft det under sin uppväxt,är en slutpunkt och en styrka oavsett på vilket sätt man uttrycker det,ingen skillnad om man råkar ha en förälder som varit i offentlighetens ljus.Det finns många ungar som kämpar med sina tidiga upplevelser inom familjen.Det behöver inte vara missbruk eller psykisk ohälsa som ligger till grund,för att fått sina liv raserade.Till alla med liknande upplevelser,hitta verktygen till återhämtning,lev utan skuld,det är ni som är offren,inte förövarna.Det finns hopp för alla.

Vacker, välskriven och utlämnande var boken jag läste i ett sträck under ett par timmar i dag med korta avbrott. Som ett fotoalbum med ögonblicksbilder och en stark känsla av försmådd kärlek och oläkt sorg - tvärtemot Aase Bergs recension i Expressen som talar om hat, hat och åter hat. Ingenstans fann jag det hatet, kanske för att jag också vuxit upp i en trasig familj med många uppbrott, svält, sexövergrepp, utfrysning och falsk fasad precis som den som skildras i Felicia Feldts lilla behändiga gula bok. Aase Berg saknar ett psykologiskt porträtt av en förövare, men vad ska vi med det till? Allt har skett inför öppen ridå mer eller mindre, nu korrigeras medias falska bild av en som själv var på plats och registrerade skeenden som en kamera. En bild säger mer än tusen ord och Felicia Feldts bilder är ordknappa, begränsade. Det hon INTE säger i boken är värt att tänka på. Hon har hållit igen och försökt vara rättvis, inte överdriva, Samtidigt är hennes utanförskaps smärta så stark att lite ånga måste pysa ut. All heder åt Felicia som vågat träda fram och kritisera det mest heliga som tänkas kan: mamma! Minns hatet som slog emot Kerstin Thorvall från etablissemanget när hon skrev Det mest förbjudna! Barn får inte hata sina mammor! Mammor älskar sina barn. Mammor kan inte göra fel, Man ska hedra sin moder osv. Jag skrev om min egen trasiga barndom i Trasdocka (Ordfront 2006) men min mamma har avråtts av mina syskon från att läsa den "för hon kommer bara att bli ledsen"! Jag ska Felicia försvann till henne i stället, för den är lättläst och kan avnjutas i små portioner. Tack Felicia! Du har lyft fram allt solkigt och sjaskigt i ljuset och gjort rent hus!

Jag ska ge "Felicia försvann" till henne i stället skulle det stå här ovanför!

En bok fylld av sorg. Saknaden och längtan efter det, som kunde ha varit annorlunda men aldrig blev, lyser mellan raderna. Så många barn och vuxna, som härbärgerar dylika känslor. Felicia, tack för din bok! Den kan hjälpa otaliga till igenkännande och bearbetning.

Rickard Josefsson # 11

Alanon och Naranon är föreningar för anhöriga till missbrukare. Vem som vill är välkommen. Inga krav. Ingen kostnad. Inga anställda experter. Bara anonyma grupper, där alla stöttar och hjälper varandra att förstå och gå vidare. Det finns många som du. Allt är inte hopplöst. Du är inte ensam. Livet är nu och framåt.

Lycka till!

"Att vara Nummer Ett i någons ögon är en dröm för ett litet barn. En nåd att stilla bedja om."

Jag citerar mig själv. Har man nio barn så tätt och med så många olika män är det egentligen konstigt att inte fler ramlar av pinn.

http://parnassen.wordpress.com/2012/01/08/felicia-feldt-ska-inte-en-mamm...

Tack för denna kloka text! Jag har ibland haft lite dåligt samvete mot mina föräldrar att jag skrev den här boken, jag kanske bara gör allt värre nu, men jag kände ändå att min historia måste ut för att hjälpa andra. Fler måste våga gå ut och berätta om inte för att hjälpa andra. Men vi barn måste få säga vad vi känner och ibland kan man inte prata om det öga mot öga med dem det berör så då behövs det en bok, vem vet de kanske lär sig något av det.

Vilken underbar text. Jag blir glad ända in i själen, både som mor och som dotter. Så klart att man har rätt till sin historia, så klart att det är så det måste vara. Men tänk, jag behövde läsa dina ord för att förstå riktigheten i dem. Misstag och hemskheter, strul och hur barn far illa. Men sen få äga sin historia! Jag tycker att det är lysande starkt och bra att du har skrivit om dina historier, att ärligheten och hur det faktiskt var och är får leda vägen. Jag tänker ta det till mig och låta styrkan i ärligheten vara min huvudkudde i natt. Taglet får ta ledigt en natt. Tack för dina ord.

Tack, Katerina, för du ger Felicia dit stöd! Vi får sluta hymla om problem i familjer för det finns och kommer alltid att finnas. Såg Skavlan igår och anser att Felicias svar på AW:s meddelande om att saker skall avhandlas inom familjen, var så klockren. Om AW skrivit så intimt om Felicia så får hon finna sig i att intimt bli beskriven av ett av sina barn.
Och det här om att syskon skulle ha olika uppleverlser av barndom kan stämma men de upplevelserna kan även bli samstämmiga i vuxen ålder, det har jag erfarenhet av

Felicia har skrivit "min" bok. För det är jag henne evigt tacksam.
Det är en myt att mödrar alltid älskar sina barn. Och barn som har växt upp med misshandel, vanvård och övergrepp behöver varken förlåta eller försonas med sina mödrar (eller fäder.)

Jag har hakat upp mig på en detalj. Det rör sig om Anna Wahlgrens kommentar till dotterns bok. Den hon skickat till media.

Ungefär så här: Felicia väljer att ta heder och ära av mig, Jag väljer att inte ta heder och ära av henne.

Men som jag ser det har Anna Wahlgren tagit heder och ära av Felicia Feldt redan i barndomen. En mamma kan inte ta heder och ära av sitt vuxna barn utan att det slår tillbaka på hennes egen tidigare insats i barnets liv.
Den heder och ära ett barn bär som vuxen är den hon fått med sig hemifrån. Därför ter det sig väl ganska omöjligt för Anna Wahlgren att idag tala om att ta heder och ära av sin dotter. Det är s a s redan genomfört. Kanske därav Felicias bok.

Anna Wahlgren menade också att "keep it in the family" i sin kommentar till medierna. En mycket märklig repilik med tanke på hennes eget författarskap. Och nej en mor kan inte ta "ära och heder" av sitt barn utan att de faller tillbaks på henne själv.