Obamas förre ambassadör kan bli en förträfflig president

Samtidigt är USA av 2012 ett land som (kort sagt) är på dekis. Budgetunderskottet har tio år i rad varit negativt. I krigen i Afghanistan och Irak har ett ofantligt antal människoliv gått förlorade, liksom enorma penningsummor. Statsskulden motsvarar 90% av BNP. Arbetslösheten är officiellt över åtta procent, i realiteten ännu högre. Det politiska systemet präglas av stora motsättningar mellan partierna, korruption och handfallenhet inför de historiska utmaningar allt ovanstående ställer landet inför.

På vår sida pölen ser läget, om möjligt, än värre ut. Det politiska experiment som euron är rämnar, faller på sin egen orimlighet. Flera ekonomier står på ruinens brant, samtidigt som tillväxten kommer att vara under 1% år 2012. Ungdomsarbetslösheten är enorm och statsfinansiella stålbad sätts i verket. Människor lider i den ekonomiska krisens fotspår.

Det vi just nu ser är att västvärlden genomlever en kris. EU:s grannstater vänder istället blickarna mot de auktoritära regimerna i Ryssland och Kina. Iran vill skaffa kärnvapen. Europa och USA är beroende av oljediktaturer för sin energiförsörjning. På båda sidor Atlanten tappar människor tron på kapitalismen, demokratin och den fria konkurrensen som de bästa sätten att organisera samhällsekonomin och samhällsstyret.

Det är i den kontexten det pågående republikanska primärvalet, liksom det kommande presidentvalet, sker.

USA har idag en president som inte visat sig förmögen att vare sig leva upp till de stora löften han gav innan han blev vald, eller att hantera dagens svåra situation. Barack Obamas regering felbedömde finanskrisen från början och valde att direkt kraftigt öka de statliga utgifterna med ett dyrbart stimulanspaket och en federal sjukvårdsreform, vilket bidragit till den galopperande statsskulden.

Det dröjde flera år innan Obama skrev under frihandelsavtal med Sydkorea, Panama och Colombia, och han pumpade in pengar i de olönsamma biltillverkarna GM och Chrysler. De svåra besluten i välfärdsfrågor, som är en förutsättning för att kunna hantera budgetunderskotten, har han hittills inte visat tillräckligt politiskt mod för att ta i.

Presidenten förtjänar inte att bli omvald, men frågan innan New Hampshires viktiga primärval är: Vilka av de republikanska kandidaterna kan besegra honom? Och vilka har potential att bli en framgångsrik president?

Libertarianen Ron Paul kan komma att sluta tvåa i New Hampshire. Hans renläriga konstitutionalism må vara intressant och beundransvärd, men hans isolationistiska utrikespolitik är orealistisk, och innebär för honom ett oöverstigligt hinder i nomineringskampen. Han kommer aldrig att få mer än max 25-30% av de republikanska primärvalsväljarna bakom sig.

Den förre talmannen Newt Gingrich har ett enormt  bagage av personliga och politiska skandaler. Detta sänkte honom i Iowas nomineringsmöten förra veckan. Vinner han mot förmodan nomineringen, lär han vara chanslös mot Obama.

Ex-senatorn Rick Santorum är en lysande retoriker och var sensationen i Iowa, men hans socialkonservatism är extrem även i amerikansk kontext och hans chanser mot Obama borde vara små. Texas-guvernören Rick Perry har radat upp misstag under valrörelsen, och lär inte kunna vinna nomineringen. Och före detta Louisiana-guvernören Buddy Roemer har ett intressant anti-korruptionsbudskap, men har inte fått vara med i de TV-sända debatterna och är helt chanslös.

Den troliga vinnaren av primärvalsprocessen är Mitt Romney. Den moderate förre Massachusettsguvernören har fört en lugn och metodisk kampanj, och i brist på starka konservativa utmanare är han storfavorit till nomineringen. Framför allt efter den lite överraskande, om än knappa, segern i Iowa förra veckan.

Romney kan säkert bli en helt okej president. Han är intelligent, disciplinerad och har en bakgrund som framgångsrik affärsman. Hans politiska plattform är stabilt borgerlig, och han vore en tuff nöt att knäcka för Obama. En business-orienterad mittenpolitiker med exekutiv erfarenhet är inte vad presidenten önskar sig på andra sidan.

Tyvärr saknar dock Romney, i mångt och mycket, politiskt mod. Han är en crowd pleaser som ständigt ändrar sina åsikter beroende på vilket val han ställer upp i. I sin politiska karriär har han poserat både som mitten-vänsterpolitiker (senatsval i Massachusetts 1994) och socialkonservativ högerkandidat (presidentvalet 2008). Det är svårt att få grepp om exakt var han står, och frågan är om han som president skulle våga genomföra de nödvändiga reformer som USA behöver. Hans utrikespolitiska neokonservatism är inte heller något som lockar. Han har under kampanjen också stundtals haft svårt att hantera negativa frågor från journalister, och Obama-kampanjen kan komma att sänka honom på alla åsiktsbyten ifall han blir nominerad.

Nej, min favorit är inte Romney, utan en annan ex-guvernör, en mormon liksom Romney.

Jon Huntsman har ett starkt, borgerligt, facit från sin tid (2005-2009) som extremt populär guvernör i Utah. Han sänkte skatter och införde en platt inkomstdito. Han förespråkade en friskolereform av svensk modell och översåg en kraftig jobbtillväxt. Därefter avgick han, strax efter 2008 års omval, för att bli Barack Obamas USA-ambassadör i Kina.

Sannolikt är det detta beslut, i kombination med en något otydlig kampanj och Huntsmans lite träiga framtoning, som gjort att Huntsman haft problem att öka sitt väljarstöd under primärvalssäsongen. Att arbeta för Obama-administrationen har, av republikanska väljare, setts som ett svek. Huntsmans försvar - att han sätter landets intresse framför partiintresset - har inte räckt för att markant öka väljarstödet. Att hans kritik av Rick Perrys förnekelse av den globala uppvärmningen gett honom en vänsterstämpel, har inte heller hjälpt.

Han har fört en lågbudgetkampanj, och liksom John McCain 2008 satsat allt på framgång i New Hampshire. Just nu ligger han långt efter Romney i opinionsmätningar i den egensinniga delstaten, och han kommer inte kunna slå honom imorgon. Det kommer ingen annan heller att klara av, men amerikansk primärvalspolitik handlar om att överträffa förväntningar. Slutar Jon Huntsman tvåa kan han med vind i segeln fortsätta sin kampanj i South Carolina, som är nästa stat i primärvalsprocessen. 

Opinionsläget på måndagen enligt RealClearPolitics sammanställning av mätningar: Romney, 40%, Paul, 21%, Santorum 11%, Huntsman 9%, Gingrich 8%, Perry 1%, Roemer 1%. Huntsman missgynnades dock av att New Hampshire hamnade i mediaskugga under Iowa-kampanjen, som han inte deltog i. Nu är New Hampshire i fokus och en mätning som kom ut i förrgår visade Huntsman på andra plats med 17% - en sen spurt förbi Paul ter sig inte omöjlig.

Även om han skulle klara av det, så återstår det en lång väg för Huntsman för att vinna över konservativa republikaner till sin sida, och för att slå Romney. 

Men det vore föredömligt om han besegrar oddsen. Jon Huntsman har inte bara sitt starka facit som guvernör som talar för honom: För att skära ned budgetunderskottet vill han reformera välfärdssystemen och som ende republikanske kandidat utöver den radikale Paul, vill han minska de militära utgifterna. 

Han är också den ende republikanske presidentkandidat som visat tillräckligt politiskt mod att inte skriva under den inflytelserike lobbyisten Grover Norquists löfte om att aldrig någonsin höja någon skatt. Skattehöjningar kan behövas i vissa lägen, och en ansvarig politisk ledare bör erkänna detta.

Samtidigt är Huntsman, som hans tid som guvernör visar, en politiker som gillar skattesänkningar. Han vill införa en genomgripande, tillväxtvänlig, skattereform och förenkla det amerikanska skattesystemet, som idag är väldigt rörigt. Avdrag och höga marginalskatter ska tas bort, och en av världens högsta företagsskatter ska sänkas.

Huntsman, biträdande handelsrepresentant i Bushadministrationen (2001-03), är också den mest frihandelsvänlige republikanske presidentkandidaten. Han är mot jordbrukssubventioner och industristöd och för nya frihandelsavtal med exempelvis Japan, Indien och Taiwan.

Korruptionen i Washington DC, där kampanjbidrag till kongressledamöter i praktiken utväxlas mot lagstiftning som främjar särintressen, är också ett framstående tema i Huntsmans kampanj. Han vill begränsa ledamöters tid i kongressen till max tolv år, och försvåra möjligheterna för avgående politiker att direkt övergå till försörjning som lobbyister.

Jon Huntsman har rätt idéer, kompetens och politiskt mod för att vända den amerikanska skutan på rätt köl. Med honom som president finns det fog för optimism hos svenska USA-vänner, liksom fog för tro på att USA återigen kan bli ett stort föredöme för övriga väst och resten av världen.

Men först måste han överraska och vinna den republikanska nomineringen. Vägen mot skrällen kan börja i natt. Jag kommer att följa New Hampshires primärval med stort intresse.