Det tillhör både charmen och förbannelsen med att vara vänsterpartist att partiledarvalet efter Lars Ohly nästintill blir en nagelbitare. Sällan har väl ett parti haft en så klart lysande stjärna att välja oavsett om man ser till Jonas Sjöstedts kunskaper, mediala framtoning, personliga egenskaper eller arbetsförmåga. Inget ont om det övriga startfältet, men det är nog bara i Vänsterpartiet som tvekan uppstår mellan Majstorovic och Zlatan.

Till skillnad från Zlatan (och Carl Bildt) – och för att låna en bild av Lena Andersson – så sprider inte Sjöstedt någon auktoritär gas omkring sig som förlamar omgivningen. I den bästa av världar kan han komma längre än sina företrädare. Om Gudrun Schyman skulle liknas vid en idrott så skulle det kanske vara skridskoprinsessan. En individuell sport som kräver oerhört mycket av utövaren, men också med ett skimmer av glitter och glamour för att maskera den brutalt hårda ansträngningen.

I brist på valframgångar att berömma Ohly för har man fokuserat på att han i alla fall lämnar ifrån sig ett mer enigt parti än det han tog över.  Ja, nog är det tystare i leden och man går mer i takt idag. Men priset har varit högt; så många har tröttnat och tystnat eller helt enkelt bytt parti under dessa sju svåra år. Allt medan väljarna övergivit partiet i snabb takt. Underförstått att om Jonas Sjöstedt inte hade dribblats bort när det begav sig, så hade partiet varit fortsatt splittrat? Det vore intressant att se argumentationen bakom detta antagande.

Men visst hart det varit mera lagspel med Ohly än med Schyman. Men inte har det besegrat motståndare eller hänfört publiken. Lite tråkstämpel. Ungefär som en vaktparad där alla visserligen går i takt och gör samma sak samtidigt, men särskilt upplyftande blir det inte.

Måste vi som tycker om det gemensamma ägandet, agerandet och arbetet vara låsta till den sortens massrörelser? Min bestämda uppfattning är att så måste det alls inte vara! Idealet för ett modernt Vänsterparti är varken den individuella stjärnan vi alla ska applådera eller militärparadens gråa tristess. Nej, det är snarare det väl samspelta fotbollslaget där alla arbetar för ett gemensamt mål, men med tillvaratagande av varje individs spetskompetens.

Nu är Jonas Sjöstedt vald till kapten och hur bör då det närmaste laget, partistyrelsen, se ut? Ja, den ena ytterligheten är att bara välja sjöstedtianer. (Hur nu dessa ser ut. Den föredömligt öppna processen innebär alltid en riskfaktor med ett ”race to the mitten”. För att vara valbar – i partiet nota bene - slipas kanterna av, ibland så väl att skillnaden mellan kandidaterna reduceras till ålder, kön och etnicitet.)

Den andra är något slags maktbalans. Eftersom det finns en liten kvardröjande misstanke om att Sjöstedt skulle vara någon slags förnyare, så ska PS balansera detta med en mer konservativ linje. Enligt min analogi är bägge synsätten lika fel. En partistyrelse ska innehålla hela partiets politiska bredd, men med en majoritet som harmonierar med partiledarvalet. Dvs vare sig Högsta Sovjets påbjudna enighet eller USA:s maktbalansteori med den politiska förlamning blockerande maktinstanser skapar. Hur ser då valberedningens förslag ut? Ja, såvitt jag på lite magert underlag kan bedöma är det nog mer åt maktbalanshållet valberedningens förslag pekar. Så frågan är hur Vänsterpartiets Obama ska klara samarbetet med kongressen?

Nyckelfrågan, som jag uppfattar det, är att klara seglatsen mellan systemförändringens Skylla och den politiska verklighetens Karybdis. Dvs, det är inte svårt att formulera en systemförändrande politik. Det är svårare, men alls inte omöjligt, att uttrycka en något så när gemensam röd-grön ekonomisk politik som kan framstå som regeringsfähig. Men att klara bägge dessa ting kräver definitivt en större plattform än 5-6%.

Och för att göra problemet än snårigare; det är svårt att utan att ha formulerat denna tulipanaros och dessutom lyckats kommunicera den, växa från det bottenläge(?) partiet nu befinner sig på. Men å andra sidan; när om inte nu ska ett systemförändrande, grönt vänsterparti kunna växa??

Socialdemokraterna irrar omkring i det politiska landskapet, Europrojektet ligger i dödsryckningar och kapitalismen som sådan är illa beryktad från Wall Street till Koppargården. Miljöproblematiken kräver drakoniska åtgärder som bara stater i samarbete kan ta ansvar för.

Vänsterpartiet har med nöd och näppe kvalificerat sig till slutspelet en riksdagsperiod till. Med Sjöstedt som kapten borde man klara gruppspelet; dvs lyfta sig från den stora klungan som harvar kring 5-6%. Och hur är det man brukar säga? Väl i slutspel – då kan vi gå hur långt som helst!

§ 109. Till partistyrelsens sammanträden kallas, utöver partistyrelsens ledamöter, riksdagsgruppens gruppledare, representanter för Europaparlamentsgruppen, programkommission, valberedning, revisorer, kanslichefer för partikansli och riksdagsgruppens kansli, centralt anställda funktionärer samt representanter för Ung Vänster och Vänsterns Studentförbund, vilka alla har yttranderätt. Därutöver beslutar partistyrelsen om närvaro-, yttrande- och förslagsrätt.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/42083

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jonas Sjöstedt blir farlig för samtliga partier så fattiga på idéer som de har blivit. Och sossarna driver endast en stark intern opposition.Så utgångsläger är det bästa möjliga.
http://runelanestrand.wordpress.com/2012/01/05/sjostedt-inger-hopp-for-l...

Permalänk | Anmäl #1 Rune Lanestrand, 2012-01-06, 18:06

Stig Henrikssons artikel förmedlar noll patos. Det kanske är dags att sluta med politiken och göra något annat ett tag.

Men jag har ett förslag till Vänsterpartiet och det är att sluta med hat mot oliktänkande som primär drivkraft. Det kanske gick hem för 100 år sen men nu representerar den bara barnslighet.

Valet av Jonas Sjöstedt istället för Rossana Dinamarca innebär en chans att ta ett steg mot mognad som kanske aldrig återkommer.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2012-01-06, 18:32

Under senare år har vänsterfalangen tagit över V. De kan också bli en bromskloss för Sjöstedt. Det är dags att göra partiet folkligt igen, som under Schyman. Sjöstedt är ett exempel på att det går att kombinera modernitet, ideologi och realism.

Permalänk | Anmäl #5 Marion, 2012-01-06, 18:52

Kommunisterna har ett nytt ansikte. Östermalm. Höginkomsttagare. EU parlamentariker, gift med diplomat. Han har säkert den rätta känslan för rättvisa, jämlikhet och broderskap. Låt mig tvivla på dessa välavlönade pratkvarnar.

Permalänk | Anmäl #6 Gunnar Lundqvist, 2012-01-06, 19:06

Sovjets Stalin, Kinas Mao, Nord koreas Kim Jong, Kubas Castro, Röda khmerernas: Kaing Guek, eller Rumäniens Ceauşescu Detta är bara några namn i den långa lista av Kommunistisa diktaturer & tyranner med förtryck, tortyr och massmord på meningsmotståndare inom sitt eget folk. I vissa fall räckte det att man var utbildad, religiös eller bar glasögon.

Här följer några exempel på den lögnaktiga kommunistiska retoriken
Demokratiska Kampuchea
Tyska Demokratiska Repuliken
Folkrepuliken Kina
Demokratiska Folkrepuliken Laos.
Vackra namn som klingar frihet, demokrati och folkstyre medan sanningen är en helt annan, nämligen den att: Det har ALDRIG någonsin funnits en enda fullfjädrad kommuniststat med Rösträtt, Tryckfrihet och Fria val.

Utrotning av borgarklassen har högljutt proklamerats, fastän i verkligheten har vanliga bönder och fattiga arbetare tillhört de flesta offren. Precis som med Nazismen luktar det fascism & diktatur kring Kommunismen. Trotts detta, utan att skämmas, har uttalade kommunistledare i Sveriges riksdag mage att försöka framhäva sig goda demokrater och anser sig t.om att vara förmer än vissa andra och ha rätten att mobba andra demokratiskt folkinvalda riksdagpartier.

En klok man sa: ”Den som fördömer Nazismen för dess grymhet, är också skyldig att fördöma Kommunismen. Att inte göra detta, är att spela falskt, att vädja till känslor som är bestämmande för den egna uppfattningen. Vilken färg det är på tortyrredskapen är ju likgiltigt för offren.”

Permalänk | Anmäl #7 Sven Ekberg, 2012-01-06, 21:16

Som det står, bättre läge att växa har aldrig någon v-ledare haft. Att plocka hem 10%-enheter av gamla (s)-väljare med en återlanserad bakåtsträvande (s)-politik tror jag inte är några problem. När dessutom "marknaden" falerar på många områden som el, bank, vård, så borde det finnas hur många frågor som helst att ta för sig av. Men det gamla kommunist-oket måste slängas bort. Svenskar avskyr det. Släng bort "högre skatter", "mer bidrag", "vad-som-helst-bara-det-är-emot De Rika", "alla ska gå på kommunala dagis", "kvotering", "fler lagar". (v) och svensk vänster måste få en komplett nystart.

Permalänk | Anmäl #8 Thomas Eliasson, 2012-01-06, 23:21

Jonas Sjöstedt ska naturligtvis ha sin chans men han är som många andra inte sen att utnyttja de fördelar ett undermåligt system erbjudet politiker eller att och varför han gör det.

Kommunisten från New York kan man kalla Jonas Sjöstedt. Han levde i nästan tre år på bidrag för han ville softa med sina barn. Knappt 40 000 i månaden kostade det skattebetalarna i statlig inkomstgaranti att försörja en fullt frisk, stark och arbetsför 40-åring.

Nåväl, från New York flyttade herr Sjöstedt till Östermalm där många av kaviarvänstern föredrar att bo.

Undrar vad vänsterpartiet tycker om att diplomater (Sjöstedts fru) har företräde till billiga hyresrätter på Stockholms exklusivaste adresser?

http://petterssons.bloggsida.se/politik/kommunisten-i-new-york

Permalänk | Anmäl #10 Tommy Pettersson, 2012-01-07, 13:09

Nej Tommy Pettersson... Det där är inte sant. Vi som hängt med lite känner till vilket öde som Sjöstedt råkade ut för inom vänsterpartiet tidigare.

Trots lysande insatser under EMU-omröstningen och trots att alla visste att han var bäst på att leda partiet kastades han på soptippen och man valde Ohly. En person som inte alls hade samma kaliber... Förklaringen var enkel. Ohly var kommunist, Sjöstedt var det inte...

Det pågick en maktkamp inom V mellan de som kallade sig kommunister, och de som likt Schyman hade tröttnat på den historiska börda som det innebar att kalla sig det. Schyman förklarade att ordet "kommunism" blivit en belastning, och att den som kallade sig för det skulle få ägna sig åt eviga förklaringar och jämförelser med öststatsdiktaturer...

Därav bråket med Vägval vänster, där det en tid verkade som om V skulle splittras helt och hållet.

Sjöstedt plockades bort eftersom han inte var kommunist. Om han varit kommunist så hade man valt honom istället för Ohly. Jag tror du vet det också. Du skriver bara sådär för att kommunism för många är ett skällsord. Du vill svärta ned honom genom att klistra på honom åsikter som han inte har. Och vem vet... Det kanske lyckas. Men det blir inte mer sant för det.

Permalänk | Anmäl #11 Robert Andersson, 2012-01-11, 00:09