SKL rycker på axlarna inför badhusboomen

Självfallet kan svenska kommunpolitiker räkna, Mats Kinnwall och Stefan Ackerby. De senaste årens många glädjekalkylerade arenor och badhus reser dock frågetecken om hur väl de lyckas hantera våra gemensamma skattemedel. Kostnaderna för nya arenor och badhus springer nämligen ofta iväg. Slutnotan blir inte sällan två-tre gånger högre än den prislapp som diskuterades när idén till en ny anläggning först presenteras. Detta är en form av slöseri med skattebetalarnas pengar som borde oroa Mats Kinnwall och Stefan Ackerby på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Läsaren av Mats Kinnwalls och Stefan Ackerbys gemensamma replik (28/12) förstår ganska snabbt att de inte delar min oro över skenande bygg- och driftskostnader när kommuner smäller upp nya inomhusarenor och äventyrsbad. Enligt skribenterna är antalet nybyggen trots allt begränsat och i förhållande till de stora summor som varje år läggs på skola och undervisning är priset för kommunernas fritidsverksamhet begränsat. Något direkt hot mot målet om stabila kommunfinanser kan SKL-ekonomerna heller inte se.

Kan vi då dra ett streck i debatten? Knappast. Även om jag givetvis inte förväntade mig att Mats Kinnwall och Stefan Ackerby skulle nicka instämmande till varje mening i min artikel (21/12), gör SKL-ekonomerna det onekligen lite väl enkelt för sig när de viftar undan oron över alla de miljarder som läggs på nya spektakulära fritidsanläggningar. Utifrån ett nationellt perspektiv kan trots allt de flesta utgifter framstå som ganska beskedliga.

Men även om de sammanlagda kostnaderna för nya spektakulära fritidsanläggningar utgör en begränsad del av Sveriges samlade offentliga investeringar, kan ett nytt badhus för 200-300 miljoner kronor mycket väl ha en stark negativ påverkan på den enskilda kommunens långsiktiga möjligheter att hålla en ekonomi i balans. Jag vill minnas att SKL har för avsikt att stödja kommunerna i denna strävan.

I min kommande rapport ”Badhusboom!”, som presenteras och ges ut av Timbro den 1 februari 2012, granskar jag badhusbyggen i nio svenska kommuner. Precis som i min tidigare rapport ”Arenafeber” (Timbro, 2010) är urvalet av kommuner brett och de studerade byggprojekten är inte en lista över de sämst hanterade projekten. Snarare tyder mycket på att hanteringen av badhusbyggena i dessa kommuner pekar på brister som går igen på många platser.

En av de kommuner jag studerat är Ystad. Här har det planerade badhusbygget, trots att spaden inte är satt i jorden, redan blivit den typ av extrabörda som SKL i sitt egna inriktningsbeslut "En fråga om demokrati" från 2006 varnar kommunerna från att dra på sig. Efter åratal av turer har kommunledningen nu fattat beslut om ett nytt badhus till en kostnad av närmare 300 miljoner kronor. Men på grund av de förväntat mycket höga driftskostnaderna har samma politiker också sagt sig vara beredda att höja skatten med 30-60 öre för att kommunen ska kunna hantera driften. I ett land där stora grupper saknar ekonomiska marginaler i vardagen och står utan den trygghet ett eget sparande innebär är Ystadspolitikernas prioritering av skattemedlen synnerligen märklig.

Som kommer att framgå i min rapport finns det också exempel på kommuner där det nya badhuset tvingat fram en avvägning mellan fritidsverksamheter och välfärdens kärna som tyvärr har resulterat i mindre resurser till skola och utbildning.

Titta på Kumla, till exempel. Där beslutade kommunledningen våren 2011, trots hårda protester från både föräldrar och barn och trots demonstrationer med hundratals medborgare på stadens torg, att driva igenom nedskärningar i skolan. Samtidigt fortsatte planeringen av kommunens nya badhus som om ingenting hänt, trots att prislappen på bara några få år skenade från 100 miljoner till knappt 190 miljoner kronor.

Detta är två exempel, ”badhusboom!” innehåller ytterligare sju stycken. Trots att rapporten inte är färdigskriven kan jag dock redan nu konstatera att Ystad och Kumla inte är några isolerade exempel. Tvärtom. Kostnaderna för nya badhus har en besynnerlig förmåga att springa iväg och bli två-tre gånger så höga som de initiala beräkningarna visade. Lite förenklat skulle man kunna säga att politikerna ofta förbinder sig till projekt vars byggkostnad på några få år flerdubblas och vars driftskostnader inte sällan blir kända först efter att badhuset står färdigbyggt. Det är så nära ett typexempel på slöseri med skattepengar man kan komma Mats Kinnwall och Stefan Ackerby hävdar mellan raderna att jag inte skulle tilltro kommunpolitikerna förmågan att räkna. Det är givetvis struntprat. Självfallet har de flesta förtroendevalda koll på matematiken. Däremot har jag under mina års studier av arena-och badhusbyggen börjat tvivla på vissa politikers förmåga att på ett ansvarsfullt sätt hantera våra gemensamma skattepengar.

Politik är nämligen konsten att prioritera, av den enkla anledningen att våra gemensamma resurser inte är obegränsade. Pengarna räcker inte till om alla särintressen ska få just sina nöjen och önskningar bekostade via skattsedeln.

Uppdraget som kommunpolitiker innebär att ständigt vara utsatt för påverkansförsök från omgivningen. Är det inte en högljudd simklubb som vill ha nya tävlingsbanor så kommer ropen efter ökade resurser från barnfamiljer som ogärna korsar kommungränsen för att bada och simma.

Badhus och arenor är komplicerad materia. Stora drömmar knyts till projekten som ofta står i nära förbindelse med kommuninvånarnas självbild och förhoppningar om framtiden. Ett ny spektakulärt badhus förväntas av både politiker och av medborgare tjäna en lång rad positiva syften. Några hundra miljoner för att bygga och ytterligare ett tiotal miljoner varje år för att driva anläggningen ska ”sätta kommunen på kartan”, locka turister till orten, främja social gemenskap, förbättra integrationen och attrahera nya företag att etablera sig i kommunen. Det är vällovliga målsättningar som inte sällan visar sig nästintill omöjliga att utvärdera.

Jag har också lagt märke till en utspridd ovilja till samarbete och utbyte mellan kommuner. Alltför ofta har jag funnit att grannkommunens beslut att bygga en nya rena eller ett nytt badhus snarare betraktas som ett skäl att gasa, än som en anledning till att hålla tillbaka planerna på en egen anläggning. Det finns dessutom, både bland politiker och bland medborgare, en tendens att förutsätta att kostnaderna för all möjlig verksamhet ska bäras av att den egna kommunen. Att ens antyda att någon ska behöva korsa kommungränsen för att gå på handboll, bada med familjen eller motionssimma uppfattas som en skymf. Den beredskap som finns mellan kommuner att gå samman för att dela på kostnader för till exempel räddningstjänst eller återvinningsstationer, saknas helt när det handlar om arenor och badhus.

SKL skulle i rollen som intresseorganisation för Sveriges samtliga kommuner sannolikt kunna erbjuda ett välkommet stöd till de lokala beslutsfattarna inför alla dessa krav och förväntningar. Mats Kinnwall och Stefan Ackerby tycks dock bara rycka på axlarna inför den arenafeber- och badhusboom som sveper över Sverige.

Under de kommande åren står Sveriges kommuner inför betydande utmaningar, däribland en utveckling där allt fler unga ska arbeta för att försörja allt fler äldre. Utrymmet för spektakulära fritidsanläggningar som tär på kommunernas resurser och tvingar fram prioriteringar på områdena skola, vård och omsorg borde rimligtvis vara begränsat inför en sådan framtid.