Dags för en övergripande granskning av hela brottsutredningen

Ett problem med den sortens utredningar där elit och tjänstemän utreder sin med-elit och sina med-tjänstemän är 1) att de sällan leder till kritik efter förtjänst, och 2) därefter tas som bevis för att inga oegentligheter har begåtts, eftersom de ansvariga inte har blivit fällda. På det sättet upprätthålls effektivt en hycklande status quo.

Historien visar att det är så; och man ska inte ha några högre tankar om människors förmåga till opartiskhet och att undvika självbedrägeri.

Med tanke på barnets tillstånd så har detta fall förlorat alla proportioner. Rätten till liv till varje pris är den odiskutabel?

Rickard!
Visst är det tyvärr ofta så som du skriver. Det är just därför som jag, trots att nu RÅ tydligen ska träffa cheferna för RMV och SoS för att diskutera kvalitetssäkring av rättsmedicinska utlåtanden, uppmanat justitieministern att tillsätta en oberoende utredning av hela handläggningen. Att myndigheter granskar sig själva är helt rätt. Det ska vara en del av det interna kvalitetsarbetet men ibland krävs det en bredare överblick och sydd mot otillbörlig kollegial solidaritet.

Lars!
Visst har det här fallet "spårat ur". Det har hänt tidigare och det kommer att hända igen om inte rutinerna för hur den här typen av händelser ska utredas ändras.
När det gäller din andra kommentar så tror jag att det finns goda skäl att titta litet noggrannare på vad som hänt i det här fallet ända från den dagen då flickan föddes. Den fråga som föräldrarna ställde i sin polisanmälan – vad som hänt med flickans hjärna från det hon skrevs ut från neonatalavdelningen tills hon togs in akut på ALB och hamnade i respirator – har de nämligen inte fått svar på.

Jag har hela tiden sett detta som ett fall av rättsröta, vilket nu allt tydligare bekräftas.

Lycka till med utredandet, men jag tror inte att de aktiviteterna leder någon vart. Man kommer som vanligt fram till att ingen gjort något fel -- det bara "blev så"...

Detta är antagligen nivån åklagarens och polisens arbete ofta håller. Det finns massor av vitnesmål och indikationer om det på nätet. Men denna gång gick man på en person med starkt socialt nätverk, och med en hel yrkeskår bakom sig.

Ett annat problem är också att det finns så mycket lagar att vem som helst kan hamna i en sådan här situation. Vi har helt enkelt så mycket lagar att de personer, dvs vanliga Svensson, som rättsväsendet igenligen är satta att skydda, när som helst kan bli en brottsling, beroende på nivån på en åklagares nit och tolkning av morallagar.

Rättsystemet har slagit knut på sig självt och börjar bita samhället i svansen. Det ska finnas ordentliga skydd mot en tjänstemans felaktiga bedömningar för den normale medborgaren.

Per Nydahl,
Du är inne på rätt spår. Problemet är så mycket större. Sverige verkar vara ett u-land när det gäller rättsäkerhet. Åklagarmakten är i praktiken oinskränkt. Där det borde finnas en balans mellan åklagare och polis gentemot medborgare, finns all makt hos myndigheterna.
Exemplen är många:
1. Polisen behöver inte läsa upp dina rättigheter.
2. Man kan tydligen fängsla folk utan att vederbörande ens upplyses om vad saken gäller.
3. De internationellt kritiserade långa häktningstiderna.
4. Slentrianmässigt yppandeförbud för advokater medan åklagaren får bygga sitt case i media.
5. Läckor till pressen av väl utvalt material i syfte att påverka, detta får ske utan risk för den som läcker.
6. Stängda dörrar.
Etc...

Alla dessa lagar förutsätter att myndigheterna alltid är snälla och goda! Tyvärr ännu ett utslag av den bottenlösa naiviteten i det offentliga Sverige.

Kan vi ha det så här? Var är Vilhelm Moberg när man behöver honom?

Deprimerande historia, rakt igenom.

Att myndigheter granskar sig själva är bra och en nödvändighet för att kunna sköta verksamheten. Men nu tror jag det har gått för långt för att en egen granskning ska räcka till. Det behövs nya ögon som inte är indoktrinerade att verksamheten ska gå till på vissa sätt. Det krävs en total brytning med det gamla och en utrensning av all gammal prestige och alla skumma lojaliteter.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det säkert viktigt att juristkåren lär sig att inhämta kunskap på ett rättssäkert sätt istället för att blint rusa vidare utan att veta vad de gör. Men efter att ha läst barnläkarens intervju i läkartidningen upprörs jag mer av att se hur man i svenskt rättsväsende använder sig av tortyrliknande metoder på häktet för att söka uppnå fällande dom.

Barnläkaren isolerades totalt på häktet. Dessutom fick hon ingen mat och hölls vaken hela natten inför häktesförhandlingen. Detta är tortyr.

Tortyr! I SVERIGE för sjutton gubbar! Inte i Kina eller på guantanamo, i sverige! Rättsröta är bara förnamnet och om allmänheten äntligen har tappat förtroendet för rättsväsendet så är det inte en dag för tidigt.

Ingvar Ericsson hänvisar ju själv till ett fall snart 20 år tillbaka i tiden. Inget har ju hänt! Varför skulle det göra det nu? Ingvar Ericsson underskattar de politiska och administrativa krafter i Sverige som vill behålla status quo. Varför håller JK, RÅ och RP på att hänvisa till varandras utredningar? Jo därför att de i slutändan ska kunna stå där med ansvaret så uppdelat mellan alla parter att ingen kan ställas till svars och ingen kan egentligen dra några slutsatser om VAD som behöver förändras. Det krävs ett folkuppror eller åtminstone att läkarförbundet med flera trycker på ordentligt under flera års tid.

Churchill sa det bäst: "Scientific expertise should be on tap, not on top".

När lagstiftare och domstolar drar slutsatser ska alltså experterna inte ges något som helst företräde. Tvärtom ska all tillgänglig vetenskaplig expertis kunna konsulteras, med tolkningsföreträde inte för experterna, utan för lagstiftarna och domstolarna.

I detta mål handlar det helt och hållet om en tvistefråga mellan olika medicinska experter, RMV å ena sidan och försvarets experter å den andra.

När man läser tingsrättens dom framgår det med önskvärd tydlighet att domstolen endast tagit hänsyn till medicisk expertis. Domen innehåller inga lagrum eller hänvisningar till rättspraxis överhuvudtaget. Istället har domstolen i den mycket pedagogiska och välskivna domen vinnlagt sig om att förklara att frågan endast gäller om brottet dråp har begåtts, och har sedan gjort en prövning av den framlagda skriftliga och muntliga bevisningen från båda sidor för att avgöra om åtalet håller. Allt i enlighet med domstolens roll.

Att påstå att det saknades sannolika skäl för åklagaren att väcka åtal är fullständig nonsens. Jag misstänker starkt att artikelförfattaren har blandat ihop "sannolika skäl" och "bortom rimligt tvivel". Den förra standarden uppfylldes i detta fall med råge, vilket kan inte minst påvisas eftersom en domstol fattade ett häktningsbeslut på denna grund. Däremot ansåg tingsrätten att den senare standarden inte uppfylldes, efter att ha hört båda sidor närmare.

När det gäller den misstänkte lärarens klagomål på hur hon behandlades av polis och häktespersonal får de nu inledda utredningarna av olika rättsvårdande myndigheter visa vad som faktiskt hände. Det enda vi har nu är en partsinlaga från en person som anser sig oriktigt anklagad och som behöver lufta sin bitterhet, dessutom publicerad i form av andrahandsuppgifter i en branschtidning.

Jag ser inget konstigt med att polisen griper en dråpmisstänkt på jobbet, som dessutom var den påstådda brottsplatsen i detta fall, eftersom man måste kunna garantera att den misstänkte inte gör sig av med bevisning eller påverkar potentiella vittnen. Att hon vidare anser sig felbehandlad under frihetsberövandet (som endast varade i sju dagar) kan ju faktiskt bero på att det har gått två år, att hennes tidsorientering var skev i häktet (vilket väl torde vara helt normalt) och att hon helt enkelt inte korrekt uppfattat vad som faktiskt hände. Igen, det ska bli intressant att de utredningsresultaten.

När det gäller hennes påstående att förhörsledarna inte visste vad "natriumklorid" är, så kanske man kan misstänka att denna förvirring uppstod som ett resultat av att de påstådda brottsoffret i detta fall tidigare under behandlingen hade tagit skada av att detta hade administrerats på ett felaktigt sätt.

Min uppfattning är att de enda konsekvenser som detta ärende kommer att få är att RMV:s läkare ser över sina rutiner, och att samtliga läkare som läst domen kommer att bli mer noggranna med journalföring framöver. Jag ser inga direkta konsekvenser för rättsväsendet. Systemet ser ut att ha fungerat väl i detta fall.

Till dem som uttalar sig negativ om jurister i allmänhet i detta ärende: Jag antar att ni inte kritiserar försvarsadvokaten och domaren? Ett vanligt tankefel bland lekmän är att inte lyssna på alla jurister, utan att endast hålla med de jurister som stödjer deras ursprungliga uppfattning.

Den viktigaste lärdomen att dra här är kanske denna:
Absence of evidence is not evidence of absence.

@Stefan Bengtsson
Nejdå, jag har inte alls blandat ihop "sannolika skäl" och "bortom rimligt tvivel" Obefogat åtal är ett brott enligt svensk lag. I brottsbalken 15 kap 5 § föreskrivs:
"Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader."

Jag menar att åklagaren i det här fallet inte kunnat förvänta sig en fällande dom och att han därför saknat "sannolika skäl därtill". Detta visas tydligast av att han inte ansåg sig kunna överklaga tingsrättens fällande dom då han bedömde att en ändring av domen skulle krävt ytterligare bevisning eller nya omständighet och att sådana inte fanns.

Dessutom bör det noteras att samtliga experter, utom rättsläkaren, inte ansåg sig under ed kunna påstå att flickannavlidit av tiopentalförgiftning vilket är exakt vad gärningsbeskrivningen avsåg. Rättsläkaren menade för sin del att dödsorsaken var tiopental i kombination med morfin och att det inte gick att utesluta den ena eller den andra substansen vilket åklagaren gjort i och mad att åtalet enbart avsåg tiopental.

Du får nog läsa på fallet litet noggrannare!

@ Stefan Bengtsson
Du skriver att:
"När domstolar och lagstiftare drar slutsatser ska alltså experterna inte ges något som helst företräds. Tvärtom ska all tillgänglig vetenskaplig expertis kunna konsulteras, med tolkningsföreträde inte för experterna, utan för lagstiftarna och domstolarna."

På den punkten anser jag att du har fel och den uppfattningen delar jag upenbarligen med RMV och den "processrättsliga expertis" som verket anlitat vid utarbetandet av det riktlinjer som man fastlagt för "Rättsläkarens roll i den rättsliga processen". Här skriver man nämligen bl.a. Följande:

"Vid bedömningen av bevisvärdet [av rättsläkarens utlåtande] måste utgångspunkten vara dels den rättsliga bedömningen av hur höga beviskrav som ska ställas, dels den rent vetenskapliga prövningen av hur säkra slutsatserna är. Den förra frågan avgörs av domare som har att göra en sådan bedömning och att göra den utifrån grundläggande rättsliga principer, och det är viktigt att inte rättsläkaren blandar sig i eller stör denna rättsliga bedömning. Rätten - och endast rätten! - ska också för den rättsliga användningen bedöma om slutsatserna ter sig så säkra att de tillsammans med annan bevisning kan läggas till grund för domen.
Bedömningen aven tolkning/slutsats är däremot en rent inomvetenskaplig fråga, och kan inte överprövas vare sig administrativt eller av domstol (antingen accepterar man expertens slutsats eller så gör man det inte) - endast förfaranden av typen peer review/second opinion i enlighet med vedertagna akademiska principer är möjliga för att utröna om slutsatserna håller acceptabel vetenskaplig kvalitet. Det är således viktigt att inte betona myndighetsrollen och andra administrativa aspekter alltför mycket - en myndighet kan inte avgöra vad som är sant eller falskt ur ett vetenskapligt perspektiv. Med andra ord måste således frågan om "kvalitet" besvaras rent vetenskapligt."

Och vidare att:
"Rättsläkaren bör vidare beakta att domstolen inte själv kan avgöra rättsmedicinska bedömningars värde."

Det är principer som vi nog ska akta oss noga för att ändra på!

Till Ingvar Ericson:

Du verkar tyvärr inte ha förstått vad jag skrev i min kommentar. Till viss del får jag ta det på mitt ansvar, då det oftast är mycket svårt för en jurist att förklara centrala rättsliga principer för lekmän.

I din kommentar #12 skriver du ju precis det som jag framförde, nämligen att det är parterna som för fram expertisen och domstolen som bedömer, på grundval av juridisk expertis. Domstolen ska alltså aldrig bedöma det vetenskapliga värdet, endast det juridiska. Det är vad som avses med tolkningsföreträde här. Den vetenskapliga expertisen kommer från parterna, men vetenskapen står inte över den juridiska bedömningen därav. Scientific expertice is on tap, not on top.

Vad avser "sannolika skäl" så måste jag tyvärr insistera på att du har blandat ihop detta uttryck med "bortom rimligt tvivel". Om du menar att tingsrättens friande dom ger stöd för att det skulle ha saknats "sannolika skäl" så är du helt ute och seglar. Det rör sig ju om två olika standarder för bedömning, och den senare är en standard som är mycket svårare att leva upp till!

Vidare måste du ta hänsyn till vändningen "absence of evidence is not evidence of absence". Det har inte visats att barnläkaren inte har gjort det som hon anklagats för, endast att det saknas tillräcklig bevisning därför.

Hade det funnits tidigare rättspraxis att förlita sig på i detta fall så hade bedömningen av åklagarens handlande troligen blivit annorlunda. Om det hade varit fallet så hade åklagaren emellertid troligen inte drivit målet till åtal.

Dina skrivelser i syfte att få åklagaren åtalad för obefogat åtal utgör mot denna bakgrund tyvärr endast futilt rättshaveri (från tyskans "recht haben", inte i meningen att rättsordningen skulle haverera).

Det vore för övrigt intressant att se vilka reaktionerna på följande scenario skulle bli:
En eller flera poliser åtalas för tjänstefel för handlingar de vidtagit i samband med "barnläkarmålet". Tingsrätten friar i brist på bevisning och uttalar att poliserna inte kan sägas ha vidtagit några handlingar som inte var rättsligt motiverade. Åklagaren överklagar inte domen.

De åtalade poliserna kan därmed sägas inte ha gjort något fel, på samma sätt som "barnläkaren", eller?

@Stefan Bengtsson
Du skriver att ”Domstolen ska alltså aldrig bedöma det vetenskapliga värdet, endast det juridiska. Det är vad som avses med tolkningsföreträde här. Den vetenskapliga expertisen kommer från parterna, men vetenskapen står inte över den juridiska bedömningen därav.”

Nej, men juridiken står inte heller över vetenskapen – det beror på vad det är som ska tolkas. När det gäller BEVISVÄRDET av ett expertutlåtande är det, som det också står i RMV:s riktlinjer, ”Rätten - och endast rätten! - bedöma om slutsatserna ter sig så säkra att de tillsammans med annan bevisning kan läggas till grund för domen”. När det däremot gäller bedömningen av en vetenskaplig tolkning/slutsats så är det en rent inomvetenskaplig fråga som inte kan överprövas vare sig administrativt eller av domstol (antingen accepterar man expertens slutsats eller så gör man det inte). Läs RMV:s riktlinjer - de finns här:

http://tinyurl.com/cpwj3kh

Du skriver att ”Vad avser "sannolika skäl" så måste jag tyvärr insistera på att du har blandat ihop detta uttryck med "bortom rimligt tvivel".” – Nej det har jag inte gjort. I brottsbalken 15 kap 5 § föreskrivs: "Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader." Jag menar att det bör utredas om åklagaren i det här fallet hade ”sannolika skäl” att väcka åtal mot narkosläkaren. Mot bakgrund av att tre av de fyra experter som åklagaren åberopat och som enligt hans bevisuppgift skulle höras för att styrka att flickan avlidit till följd av överdosering med tiopental ansåg sig vid vittnesförhören i domstolen inte med säkerhet kunna påstå det. Då blir det svårt att se hur åklagaren skulle kunna förvänta sig en fällande dom – eller annorlunda uttryckt – han saknade ”sannolika skäl”. Har du en annan uppfattning får du gärna förklara vad lagstiftaren menat med ”sannolika skäl” den citerade paragrafen ovan.

Du skriver att ”Vidare måste du ta hänsyn till vändningen "absence of evidence is not evidence of absence". Det har inte visats att barnläkaren inte har gjort det som hon anklagats för, endast att det saknas tillräcklig bevisning därför. Nej, och det är inte heller vare sig narkosläkarens eller hennes försvarares uppgift att visa vad hon INTE har gjort. Det är åklagarens skyldighet att bevisa att hon gjort det han lagt henne till last. Och som dagt, hans tre expertvittnen ger honom inget stöd på den avgörande punkten – avled flickan av tiopentalförgiftning eller inte?

Slutligen skriver du ”Dina skrivelser i syfte att få åklagaren åtalad för obefogat åtal utgör mot denna bakgrund tyvärr endast futilt rättshaveri (från tyskans "recht haben", inte i meningen att rättsordningen skulle haverera).” Det där är tydligen er juristers favoritargument när de varkliga argumenten tryter. Det är ett uselt och lågt argument och jag avser inte att bemöta det!

Vi får väl se vad som händer framöver. Jag säger som en del jurister gjortde när det här ärendet drog igång: Låt oss avvakta den rättsliga processen. JK, RÅ, Rikspolisstyrelsen, RMV och SoS har alla ansett att fallet behöver granskas i olika avseenden.

Till Ingvar Ericsson:

Du verkar tyvärr fortfarande inte ha förstått vad jag faktiskt skriver. Jag har emellertid inget emot att sänka ribban ytterligare för att göra mig förstådd. Det är trots allt talaren som måste anpassa sig till sin publik, inte tvärtom. En lärdom som för övrigt kan vara nyttig för många läkare och vetenskapsmän, misstänkta eller sakkunniga i det aktuella målet eller inte, att ta till sig.

När det gäller frågan om bevisprövning och bevisvärdering så ger de riktlinjer från RMV som du hänvisar till fullt stöd för det som jag försöker få fram här: expertise is on tap, not on top. Tyvärr har du fullständigt fel i att juridiken inte står över vetenskapen. Det är domstolen som avgör vad som ska ingå i deras prövning och hur det ska värderas. När det gäller områden i vilka domstolen saknar sakkunskap så kan man i normalfallet anta att domstolen stödjer sig på utomstående sakkunniga, såväl parternas som egna, men i princip finns det inget som hindrar att domstolen bedömer även komplicerade tekniska eller vetenskapliga utsagor på egen hand (detta skedde exempelvis i Pirate Bay-målet, som var mycket komplicerat i tekniskt hänseende). Om domstolens slutsatser i sådana fall är helt uppåt väggarna enligt konsensus bland den samlade expertisen på området så är det bra nyheter för den förlorande parten eftersom kan ge stöd för hennes sak vid en eventuell överklagan. Detta lär knappast ske särskilt ofta; särskilt juristdomare lär vara noga med att inte försöka att ge sig på områden som de inte behärskar, medan nämndemännen kan vilja visa sig på styva linan. De blir oftast övertalade av juristdomaren, men det förekommer att de skriver skiljaktiga meningar, och de har rätt att skriva vad de vill. I typfallet kommer dock domstolen endast att göra en strikt juridisk bedömning av de sakkunnigas utlåtanden i den meningen att de endast stödjer sig på vedertagna rättsliga principer. Att domstolen skulle uttala sig om den "vetenskapliga kvaliteten" på ett utlåtande från en sakkunnig eller annan expert borde vara ytterst sällsynt, det är upp till parterna att vederlägga motpartens expertis med egen expertis, och domstolen kan som sagt besluta att höra oberoende expertis. Så nä, science is on tap, not on top.

Sannolika skäl är en svagare standard än "utom rimligt tvivel", även kallat tillräckliga skäl, vilket krävs för fällande dom. En åklagare har åtalsplikt och måste väcka åtal i de fall i vilka det framstår som uppenbart mot bakgrund av omständigheterna och rättspraxis att bevisningen är tillräcklig för en fällande dom: det föreligger här tillräckliga skäl för att domstolen ska anse det som åklagaren påstår bortom rimligt tvivel. Here is the kicker: en åklagare har emellertid också s.k. åtalsrätt i de fall där det saknas rättspraxis eller det inte direkt framstår som uppenbart av omständigheterna att bevisningen kommer att räcka till. Detta för att åklagaren ska kunna driva mål till åtal som kan komma att visa sig kunna bevisas bortom rimligt tvivel först vid förhandlingen, där vittnen talar under ed (man är inte under ed under t.e.x. polisförhör) och då kan komma att göra uttalanden som skiljer sig från vad som framkommit under förundersökningen, vilket också kan få konsekvenser för tillgänglig skriftlig eller teknisk och vetenskaplig bevisning, som mot bakgrund av de nya förhållandena kan komma att framstå i annan dager, och vilket i förlängningen leder till att åklagarens påståenden kan bevisas bortom rimligt tvivel. Av denna anledning har åklagare ett visst utrymme för skönsmässig bedömning; det krävs som minimum sannolika skäl för att väcka åtal och det är denna standard som den tilltalade ska bedömas efter när det gäller obefogat åtal.

I det aktuella fallet hade som sagt den tilltalade häktats på sannolika skäl (vilket för övrigt är den starkaste misstankegraden för häktning) och redan på den grunden kan man avfärda att åklagaren skulle ha bitit mer än han kan tugga. Vidare saknades det rättspraxis på området, vilket ger åklagaren ett större manöverutrymme. Det fanns en polisanmälan från anhöriga och vittnen som sett de misstänkte injicera något i offret precis före dödsfallet. Slutligen: de sakkunniga var oeniga. I detta fall är den min fasta övertygelse att vi ligger närmare åtalsplikt är åtalsrätt och att man vida överstiger kravet på sannolika skäl. Det fanns ett stort utrymme för att förhandlingen skulle få avgörande betydelse för utgången.

Det är här som du missar poängen med vändningen "absence of evidence is not evidence of absence". Precis som du säger är det upp till åklagaren att bevisa det som han påstår; han har den fulla bevisbördan. Om domstolen anser att det saknas tillräcklig bevisning för att slå fast bortom rimligt tvivel det som åklagaren påstår så håller inte åtalet. Det är därmed inte bevisat att den misstänkte har gjort det som åklagaren påstår. Däremot kan man inte vända på det och därmed anse det bevisat att den misstänkte inte har gjort det som åklagaren påstår. Ditt tankefel är alltså att du anser den friande domen är bevisning för att åklagaren inte hade sannolika skäl för åtal, när den i själva verket endast fastslår att det saknades bevisning för "bortom rimligt tvivel".

Jag har ingen uppfattning i frågan om den misstänkte läkaren faktiskt har gjort det som hon är åtalats för. Det kan man inte veta endast på grundval av vad som framkommit i detta mål. Inte heller har det kunnat bevisas hur mycket tiopental som faktiskt hade administrerats i brottsoffret eller vem som gjorde det eller vid vilket skede i behandlingen eller ens om det var dödsorsaken. Att åklagaren hade sannolika skäl för åtal är emellertid uppenbart. Jag skulle gå så långt som att påstå att det var åtalsplikt i detta fall, inte endast åtalsrätt.

Du skriver vidare att den omständigheten att jag kallade dig en "rättshaverist" utgör ett argument. Detta är för mig fullständigt obegripligt. Vad menar du? Jag skrev att "dina skrivelser i syfte att få åklagaren åtalad för obefogat åtal utgör mot denna bakgrund tyvärr endast futilt rättshaveri". Notera alltså att jag skrev "mot denna bakgrund". Att du är en rättshaverist är således en slutsats dragen mot bakgrund av den argumentering som framfördes i direkt anslutning ovanför slutsatsen.

En som däremot inte är en rättshaverist är åklagaren, som ju inte överklagade den friande domen.

Jag ser också fram emot de utredningar som ska utföras av rättsvårdande myndigheter; men att gå så långt som att påstå att dessa myndigheter "har alla ansett att fallet behöver granskas" är synnerligen missvisande. När det gäller RMV så talar vi om en översyn av rutiner som är vetenskapliga snarare är rättsliga. Detsamma gäller Socialstyrelsen. Justitiekanslern gör alltid en utredning avseende häktade som sedermera frias. RÅ och polisen ska granska sex påståenden som den misstänkte har gjort och dessutom utreda vilka förbättringar som kan göras för att förbättra den medicinska sakkunskapen i rättsliga förfaranden. Inget av detta kan tas som intäkt för att felaktigheter har begåtts av polis, häktesvakter, åklagare eller domstolar. Det får utredningarna visa. Däremot har detta mål fått konsekvenser för läkare, vilka jag hoppas numera kommer att bli mycket mer noggranna med journalföring och provtagning.

@ Stefan Bengtsson
Vi har helt klart litet olika syn på de här frågorna. Du anser, på juristers vis, att du har rätt och jag har fel. Det anser inte jag.

Jag har ifrågasatt om åtalet mot narkosläkaren var obefogat och begärt att den frågan ska prövas. Det tycker inte du. Det kan hända att det inte var obefogat. Det får i så fall visa sig. Men, man kan inte som du, á priori, kan hävda att det var invändningsfritt. Det finns en bestämmelse om obefogat åtal och den är avsedd att användas. Det här är ett bra tillfälle!

Jag har också riktat kritik mot rättsläkarens utlåtande och mot polisens sätt att genomföra utredningen. Rättsläkarens slutsats av de höga läkemedelshalterna är vetenskapligt dåligt underbyggd. Polisutredningen har utgått från brott har begåtts och sedan ensidigt handlat om ett sökande efter bevis till stöd för en hypotes som formulerades redan innan något egentligt utredningsarbete ens hade påbörjats. Förundersökningen har brutit mot Rättegångsbalkens kap 23 4§ vad gäller såväl kraven på objektivitet som hänsyn och skyndsamhet. Ansvaret för detta ligger främst på åklagaren.

”Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för obefogat åtal”. (BrB 15 kap 5§) Vad som avses med ”sannolika skäl” avgörs i domstol och inte i ett diskussionsforum på Internet av någon som säger sig vara ”jurist, rättsvårdande myndighet”. Eftersom det syns vara tunt med rättspraxis på området bör frågan prövas i vederbörlig ordning.

I sin bevisuppgift har åklagaren bl.a. angett att tre olika experter ska höras för att styrka att flickan avled av tiopentalförgiftning. Ingen av dem var beredd att påstå det i domstolen. Åklagaren ställde inte ens frågan till dem! Det fick försvarsadvokaten göra. Ett åtal som väcks på det viset anser i vart fall inte jag kan betraktas som acceptabelt.

OK, det är rätten, och ingen annan, som avgör vilket ”bevisvärde” man vill tillmäta ett expertyttrande. Men, om man nu har yttranden från experter som är oense i sina bedömningar (vilket inte torde vara så ovanligt) hur menar du då att man ska avgöra vilket bevisvärde de olika yttrandena ska tillmätas? Är det så att rättsläkares slutsatser per definition ska ges företräde framför försvarets expertis? Spelar yttrandets vetenskapliga kvalitet ingen roll? Hur och av vem avgörs den?

Jag tror jag vet betydligt mer om vad det här fallet i grunden handlar om än vad du gör. Hela fallet baseras på ett enda blodprov taget 24 dagar efter att flickan dog. Det innehöll en mycket hög halt tiopental och en hög halt morfin – så som det analyserades. Det är klart. Men, hur de halterna har uppstått vet fortfarande idag ingen. Det finns ingenting som säger att de måste ha uppstått genom en injektion kort innan flickan dog. Ändå har inga andra förklaringar ens beaktats.

”I ett brottmål, särskilt mål som gäller grova brott, föreligger krav på att utredningen är fullständig och "robust". Utredningen skall från rättssäkerhetssynpunkt vara så gott som heltäckande och avse alla omständigheter som kan vara av betydelse för bedömningen av den misstänktes skuld. Vid rättskedjans slut är det domstolen som har ansvaret att kontrollera detta Arbetet med detta börjar dock redan när förundersökningen inleds.” ur JK:s rapport Felaktigt Dömda, kap 18.

Ditt resonemang slutligen om ”Absence of evidence is not evidence of absence” står i strid med en av rättsstatens hörnpelare, oskuldspresumtionen. (Art. 6.2 Europakonventionen) eftersom du därmed antyder att läkaren nog är skyldig – trots den friande domen. Skäms!

Till Ingvar Karlsson:

Du skriver följande:
"Jag har ifrågasatt om åtalet mot narkosläkaren var obefogat och begärt att den frågan ska prövas. Det tycker inte du. Det kan hända att det inte var obefogat. Det får i så fall visa sig. Men, man kan inte som du, á priori, kan hävda att det var invändningsfritt" och "Eftersom det syns vara tunt med rättspraxis på området bör frågan prövas i vederbörlig ordning."

Det här är ju precis samma argumentering som ledde till det ursprungliga åtalet.

Jag har inte hävdat att det var invändningsfritt, endast att det förlåg sannolika skäl.

Vidare skriver jag att jag "har ingen uppfattning i frågan om den misstänkte läkaren faktiskt har gjort det som hon är åtalats för. Det kan man inte veta endast på grundval av vad som framkommit i detta mål."

Att du på grundval av detta gör det optimistiska tankesprånget att jag därmed skulle uttala mig i strid mot oskyldighetshetspresumtionen är mycket anmärkningsvärt.

Jag har inte antytt att den misstänkte läkaren skulle vara skyldig, endast att det ingenstans har bevisats att hon inte har gjort det som åklagaren påstår att hon har gjort. Det är naturligtvis inte samma sak som att säga att hon är skyldig. Det är enkel logik.

Oskuld och skuld är en sak, och det avgörs i domstol. Vad som är bevisat är däremot en helt annan sak. Läkaren är oskyldig eftersom domen mot henne var friande, men det är inte bevisat att hon inte har gjort det som åklagaren påstår.

Det är snarare du som anser att den friande domen och den omständigheten att åklagaren inte överklagade bevisar att åklagaren inte hafde sannolika skäl. Dett kan inte utgöra en logisk konsekvens eftersom beviskraven är olika i de två fallen.

Om du inte litar på min redogörelse för vad som utgör sannolika skäl så står det dig fritt att konsultera förarbetena och kommentarerna till brottsbalken.

Att du tror dig veta mer än mig är ett lustigt uttalande. Du är trots allt lekman när det gäller rättsliga frågor, och att du som sådan skulle kunna uttala dig med auktoritet på det rättsliga området strider ju mot hela premissen med din debattinlägg.

@Stefan Bengtsson
Du skriver inledningtsvis:

"Det här är ju precis samma argumentering som ledde till det ursprungliga åtalet."

Visst är det det! Och på den punkten så tycks ju du, liksom många andra jurister, tycka att det var helt klart att narkosläkaren skulle åtalas och saken prövas i domstol. Så, varför är det då inte lika klart att åklagarens handläggning också prövas på det sättet?

Ditt försvar för åklagaren har en slående likhet med den högljudda kritik för missriktad kollegial solidaritet som åtskilliga jurister riktade mot läkarkåren i inledningen av det här ärendet. "Läkare står minsann inte över lagen" hette det. Men, det gör inte åklagare heller – eller?

Frågan om åtalet var obefogat eller ej hänger naturligtvis inte på utgången av målet i tingsrätten. Den avgörs av det kvaliteten på det underlag på vilket åklagaren tog målet till domstol. Det är där det brister!

Du skriver till sist: "Att du tror dig veta mer än mig är ett lustigt uttalande. Du är trots allt lekman när det gäller rättsliga frågor…."

Du läser uppenbarligt slarvigt innan till eller så måste jag också "sänka ribban för att göra mig förstådd".

Det jag skrev var att jag "…tror jag vet betydligt mer om vad det här fallet i grunden handlar om än vad du gör." Läs resten av stycket också så ser du att jag på intet vis pretenderar på någon "auktoritet på det rättsliga området ". Däremot anser jag mig som kemist och efter att ha följt det här ärendet i detalj under tre års tid på rätt goda grunder veta och förstå en hel del om den farmakologiska och forensiska bakgrunden.

TIll Ingvar Ericson:

Det finns ingen som helst motsägelse i det som jag för fram och det har ingenting med kollegialitet att göra. Åtalet mot den misstänkte läkaren skedde med stöd av sannolika skäl och åklagaren ansåg sig uppenbarligen kunna visa tillräckliga skäl. Ett eventuellt åtal mot åklagaren skulle kräva sannolika skäl för att det saknades sannolika skäl. Mot bakgrund av den mycket omfattande förundersökningen i detta fall tror jag att det skulle bli mycket svårt att bevisa.

Åklagaren blev ju faktiskt polisanmäld för obefogat åtal dagen efter den friande domen varvid vice överåklagare Eva Nilsson vid riksenheten för polismål uttalade att "åklagarens bedömning av bevisningen som ledde till beslut att väcka åtal inte behöver vara felaktig även om domstolen gjort en annan värdering av bevisningen och ogillat åtalet" och inledde inte ens någon förundersökning.

Däremot motsäger du dig själv på flera punkter genom att insistera på ett åtal för obefogat åtal mot åklagaren. Du menar som jag har förstått det alltså att den misstänkte läkaren inte borde ha åtalats medan åklagaren borde åtalas?

Tyvärr är det emellertid så att det fanns bevisning som passerade misstankegraden sannolika skäl när det gäller läkaren men det saknas bevisning över sannolika skäl när det gäller åklagaren.

Du motsäger alltså dig själv på flera plan.

Du skrev "vad det här fallet i grunden handlar om" och eftersom det var ett åtal för dråp så var det en i grunden rättslig fråga, något som domstolen också vinnlade sig sig om att förklara mycket noggrannt i inledningen av domskälen. Du har ingen auktoritet på det området. Vidare kan man inte hitta ett spår av kritik mot åklagaren i domen, inte ens antydningsvis, vilket normalt är fallet när åklagaren inte har skött förundersökningen eller åtalet på ett korrekt sätt.

Det är möjligt att du har ordentlig koll på de rent vetenskapliga spekterna i detta fall, men det innebär naturligtvis inte att du kan uttala dig med auktoritet i rättsliga frågor. Du motsäger alltså premissen i ditt inlägg.

Finns det överhuvudtaget några jurister som håller med dig i fråga om att åklagaren borde åtalas?

Jag borde kanske också passa på att påminna om att obefogat åtal är ett brott, och att det kanske kan finnas anledning för dig att göra dig bekant med Brottsbalkens femte kapitel om du avser att driva denna fråga vidare genom att skicka ytterligare skrivelser till rättsvårdande myndigheter och driva kampanj mot åklagaren i sociala medier.

@Stefan Bengtsson

Du avslutar med: "Jag borde kanske också passa på att påminna om att obefogat åtal är ett brott, och att det kanske kan finnas anledning för dig att göra dig bekant med Brottsbalkens femte kapitel om du avser att driva denna fråga vidare genom att skicka ytterligare skrivelser till rättsvårdande myndigheter och driva kampanj mot åklagaren i sociala medier."

Nu tycker jag fakriskt att du ska ta och stämme ner tonen litet!

Till Ingvar Ericson:

Att stämma ner tonen är ju alltså just precis vad jag rekommenderar att du bör göra.

Om du kommer att driva detta vidare så uppmanar jag dig att åtminstone vänta tills dess att de nu pågående utredningarna är avslutade.