Ryssland

Vera Efron om Ryssland

Aleksej Navalnyj - en högernationalist i demokratins tjänst

Publicerad: 2011-12-24 09:12, Uppdaterad: 2012-03-02 13:03

Vera Efron, rysslandskännare: Dissidentbloggaren Alexej Navalnyj uteslöts från partiet Jabloko för sina nationalistiska uttalanden och deltaganden i högerextremistiska demonstrationer och startade istället en nationaldemokratisk rörelse ”Narod” (Folk).

Rysslands nya president Aleksej Navalnyj ?

3 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Vera Efron är författare och bokförläggare.

Idag går tiotusentals moskvaborna till demonstration på uppmaning av Aleksej Navalnyj för att protestera mot valfusk som hade redan skett då ryssarna valde sina representanter till Duma - Rysslands parlament i december och den som kommer att ske nästa år då folk skall välja president.

Alexej Navalnyj utmanar folk att delta i demonstration både fysisk och virtuellt genom att klicka sin deltagande via Facebook och Twitter.

Vem är den modige mannen som inte rädd att hamna bakom gallret och försvinna någonstans i Gulag i det oändliga landet för sin politisk aktivitet?

Dem som gillar honom kallar honom en riddare som är lik Don Kijot strider mot den omöjliga uppgiften. De som ogillar honom kallar honom Kreml´s marionett eller Europas lakej.

Hur som helst den 35-årige juristen från en litet ort Butyn utanför Moskva är väldig populär bland ryssar tack vare sin blogg Rospil.org.

Alexej föddes 4 juni 1976 i en militär familj, gick ut 10-årige skola som de flesta barn i Sovjet och började sedan studera juridik på universitet i Moskva 1993.

Han fortsatte sin högskoleutbildning 1999 men den här gången valde han ekonomi och gick på Finansakademi som ligger under ledning av den ryska regeringen. Han gick ut 2001, men redan 2010 förkovrade sina kunskaper på Yales universitet där han gick en halvårskurs ”Yale World Fellows”. Han är gift och har två barn.

Han är vanlig ryss som tillhör den växande skara av medelklassryssar som har jobbat sig uppåt och engagerar sig i politik just för att förbättra sin framtid. Det enda som skiljer honom är att han vågar protestera och göra sig hörd.

Nu utmanar han Putin och Medvedjev på ett mycket fräckt sätt att ändra sin politik och mot valfusk.

I mars år 2012 är det presidentval i landet. Enligt många politiska journalister och kommentatorer är det ödeshändelse för Ryssland. Jag håller med dem. Inte för att jag är pessimistiskt vad gäller Rysslands framtid men för att allt tyder på att vanligt folk är väldigt trött både på Putin och Medvedjev och deras politik.

Inför valet ställs många frågor på sin spets, bland annat

1. den totala korruptionen som genomsyrar hela politiska system och näringsliv

2. det utbredda valfusket som alla pratar om efter valet i december till det ryska parlamentet Duma

3. den självrespekt och attityd till sitt eget land som alla medborgare har oavsett vilken nationalitet man har i den mångnationella Ryska Federationen (enligt den ryska Centrala statiska byrå är det 180 nationer som bor på det ryska territoriet).

4. Och inte minst den borgglömda demokrati som Putin hade avskaffat successivt under sin regeringstid helt och hållet.

Tyvärr går det inte att ta upp frågorna i massmedia (tidningar, TV) pga den totala kontrollen från staten, men internet går det inte att kontrollera. Och det ”kokar” av sarkastiska uttalande, avslöjanden och protester, som sprider sig från den virtuella världen till reality.

Det populära och folkkära bloggare Alexej Navalnyj tar upp alla dessa frågor och uppmanar folk att gå ut på gatorna och protestera. ”Det går inte att leva på ett sådant sätt längre! Man måste förändra Rysslands politiska struktur och återföra demokrati”.

Att man inte kan leva på det här sättet länge förstår alla i Ryssland, inklusive Putin, oligarker och vanligt folk.

Folk är trött på korruption och att regeringen betraktar de som gråmassa av dumma slavar som kan svälja vilken dynga som helst. Regeringen med Medvedjev och Putin i spetsen förstår att landet kan explodera i revolution när som helst och därför skruvar upp diktaturen med och mer. Steg för steg.

Att protestera mot det politiska systemet i Ryssland nu kan vara lika farligt som det var under Sovjettiden. Det finns paranta exempel, de mest kända i väst är oligarkerna Michail Chodorkovskij och Michail Prochorov, som ville ställa sina kandidatur i presidentval. Och inte minst milisman major Alexej Dymovskij som vände sig direkt till Putin via Youtube där han berättade om korruption i poliskåren – han var inte endast avskedad från sin tjänst men även satt häktad i två månader utan att ha fått några som helst anklagelser. Priset för att visa civilkurage kan vara högt i Ryssland, men det finns människor som vågar göra det trots allt. Lista över de som vågar protestera mot regimen är lång och Navalnyj toppar den. Han är karismatisk, intelligent och har en politisk erfarenhet.

Sin politiska karriär började Alexej Navalnyj år 2000 då han blev medlem i en oppositionsparti Jabloko. År 2004 blev han en ledare för Moskvas grupp inom parti och dessutom en av ledare i massrörelse ”kommitté för moskvabornas försvar” ditt människor som inte gillade korruption inom byggsektorn i Moskva ingick.

Alexej nöjde sig inte endast med Moskva region och breddar sin aktivitet över hela Ryssland genom att profilera sig som programledare för ”Politiska debatter”, en av de populäraste debattprogram på den centrala TV kanal där oppositionsledare fick föra diskussioner och debattera med maktens elit.

År var då 2005 och Putin har endast i smyg börjat skrota demokrati. Fortfarande gick att prata öppet om olika problem och föra heta debatt som gick över ibland till slagsmål när alla ord och argument inte räckte till. Under en av sådana program (år 2007) som sändes från kafé Gogol (Nikolaj Gogol var en känd rysk författare på 1hundra talet – förväxla inte med Googl) var Alexej inte endast programledare men även deltog i slagsmål som avslutades med ”massa med blod” enligt Alexej själv. Han till och med använde sig av luftpistol i försvarssyfte.

Denna händelse diskuterades sedan livligt i massmedia, men Navalnyjs popularitet endast växte – han var ung, snygg och kunde prata argumenterat.

I sina program tog han upp problem som etablerade politikerna brukar undvika – ekonomi, som är totalberoende av oljeintäkter, korruption och invandrarproblem, (Ryssland står på högt upp vad gäller flyktings mottagandet efter Pakistan och Iran ). Så småningom blev dock hans tal mer och mer nationalistiska i den ryska meningen.

Ibland tycks det mig att det var oundvikligt. Jag kommer aldrig att glömma hur den världsberömda författaren och nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn som så träffsäkert skildrade fånglägren gulag i sina verk plötsligt förvandlades till ”nationalist”. Trots att han hade bott 20 år i det liberala väst. Några år efter att han återvänt till Ryssland började han uttala sig i media om Rysslands suveränitet och ryssarnas roll i världshistoria. Han har bland annat sagt att " metodiskt håller Nato på att utveckla sin militära apparat i syfte för att omringa Ryssland från väst till söder. Nato stöder öppet de "färg" revolutionerna (här menas ”orange revolution” i Ukraina och ”röda rosornas” revolution i Georgien”. Paradoxalt snabbt pågår införandet av Nordatlantiska intressen i Centralasien. Allt detta lämnar inget tvivel om att Nato utarbetat en fullständigt plan att omringa Ryssland i syfte att det skulle förlora sin suveränitet. " (Judisk tidning, juni 2006, nr 6). Om Solzjenitsyn, med all sin skarpsynthet och långa vistelse utomlands så snabbt kunde sugas med i ultranationalistiska stämningar, så är det kanske inte så konstigt att Navalnyjs uppvisar alltmer extrema åsikter i frågan. Speciellt som dessa åsikter speglar gemene mans.

Nationalism i det mångnationella Ryssland är för övrigt en mycket intressant företeelse. Från ena sidan kultiverar man olika nations identitet (inklusive språk och traditioner), från andra sidan försöker man anpassa deras livsstil till det genuina ryska. Mångfald och multikulturella problem debatteras ständigt i pressen, men tas sällan upp av regeringen. Dock i tid, då landet framtid står på spel förenas alla nationaliteter mot den ”yttre fienden” och blir endast en ”rysk nation” och slagord ”vi ryssar ställer sig aldrig på knä framför fiender” blir populära. Det hände till exempel för 250 år sedan i kriget mot Napoleon, det hände under Oktoberrevolutionen 1917, det hände under andra världskriget, under Perestrojka och det händer även nu. Fast i rollen av det ”yttre fiende” uppstår nu Putin och hans regering.

Hur som helst, för sina nationalistiska uttalanden och deltaganden i högerextremistiska demonstrationer sparkades Alexej Navalnyj från partiet Jabloko och grundade tillsammans med några män en nationaldemokratisk rörelse ”Narod” (Folk).

För att vara rättvist mot Alexej vill jag poängtera att han försöker skilja mellan begrepp nation och nationalitet, men svajar i direktsända debatter i denna fråga. Ibland säger han att man borde utföra reseförbud för folk från Kaukasiska delrepubliker till Ryssland, ibland säger han att de borde ”anpassa sig till normalt beteende och inte införa sina regler”, ibland att regeringen borde ta itu med problemen som finns i regionen och inte använda republikerna för att tvätta pengar.

Det går hem bland folk lika som hans mycket popular blogg ”rospil” och hemsidan med samma namn ”rospil.org”. Ordet ”rospil” kan översättas som ”sågvaror” men det är också ett slangord för en intressant rysk företeelse. Förenklat betyder det att budgeterade och öronmärkta pengar från statsbudget delas eller ”sågas” av korrupta tjänstemän i olika högar – en del pengar, ibland så lite som 10-20%) går till projektet och resten hamnar i deras egna fickor. (Mekanismen att ”såga” budgetpengar är dock mer komplicerad än jag beskriver här)

På sin hemsida berättar Alexej om olika ärende som han och hans advokatkollegor ta upp, anmäler till polisen och för det mesta lyckas att driva fram till domstol och även vinna. På bloggen diskuterar han dock inte endast frågor om korruption men även andra heta samhällsfrågor som valfusk och invandrarproblem.

I maj 2011 försökte ”Kreml” bli av med Navaljnij genom att väcka åtal mot honom på väldigt svaga grunder, då han anklagas att förorsaka ett ekonomiskt bortfall på 1.3 mln rubel för ett skogsbolag som han avslöjade på sin blogg.

Själv befarar Alexej att han för eller senare kommer kanske att följa den ökända oligarken Michail Chodorkovskij öde, men han vill fortsätta kamp för det ”bättre Ryssland”. Han blev nyligen släppt från häktet där han tillbringade 15 dygn i arrest för deltagande i den högextremistiska demonstrationen men det har inte hindrat honom från att utmana folk att samlas igen i Moskva centrum på en demonstration mot valfusk.

Att vara en ”riktig ryss” är populärt nu bland folk, allt som är västerländsk är passé. Därför går Alexej Navaljnyj och hans svidande kritik mot regeringen hem hos folk, som till och med vill se honom kandidera till president i mars nästa år.

Till hans fördel vill jag säga att Alexej förstår sina begränsningar och tackar nej till det. Han är duktig på att kritisera politikerna och peka ut problem. Att leda landet är dock något helt annat. Och Navalnyj är inte speciellt bra på att presentera lösningar.

Därför är han den förste som säger att han ser sin roll som en samhällskritiker, och inte som en ledare.