Kommunernas anläggningar i perspektiv

Denna debatt som initierades i och med Skandia Livs VD Bengt-Åke Fagermans inlägg om kommunernas pensionsskuld, har nu alltså vidgats till att handla om investeringar i kommunala anläggningar. Även Bengt-Åke Fagerman tar upp frågan om de kommunala simhallarma vilket verkar vara ett ämne som sticker i ögonen på många. Naturligtvis är det tacksamt att debattera kommunala arenor, det finns många poänger att hämta, men det är viktigt att sätta saker och ting i rätt proportion!

Kultur- och fritidsverksamheter står för liten del av kostnaderna

I kommunernas uppdrag ingår att ansvara för kultur- och fritidsaktiviteter för kommuninnevånarna. Detta kan göras på olika sätt. Biblioteksverksamhet är lagligt reglerad och i landet finns över 1000 bibliotek.

Kultur och fritidsverksamhet motsvarar dock en ytterst liten del av de kommunala kostnaderna. Totalt sett är bruttokostnaderna för kulturverksamhet knappt 12 miljarder per år medan fritidsverksamhet kostar 14 miljarder kronor per år. Det motsvarar 4 procent av kommunernas totala bruttokostnad. Man kan också jämföra med exempelvis kostnaderna för den pedagogiska verksamheten som är knappt 240 miljarder kronor.

Dessa kostnader på totalt 26 miljarder täcker alla verksamhetskostnader (personal, drift, underhåll, ränta och avskrivningar mm) för all verksamhet som bedrivs i simhallar, bibliotek, fritidsgårdar, på fotbollsplaner, i konserthus, skidspår, ishallar, skateboardramper mm.

Arenor

Vad har då hänt under den senaste tiden som Philip Lerulf med flera personer upprör sig över? Jo, sedan år 2006 har det i 14 av landets 290 kommuner byggts sammanlagt 16 arenor! Det är dessa arenor som SKL, enligt Lerulf, borde ha stoppat byggandet av genom att informera tjänstemän och förtroendevalda att de nog inte kommer att ha råd att driva arenorna när de väl står färdiga. Lerulf med flera tycks anse att vi inte bör ha förtroende för att kommunföreträdarna kan räkna.

I flera fall byggs arenorna i samverkan med lokala företagare som sponsrar både klubblag och arenor. Lösningarna ser olika ut i olika kommuner. I många kommuner är det också föreningarna som sköter driften av arenorna, vilket gör att de kommunala kostnaderna inte behöver påverkas fullt ut.

Simhallar

Hösten 2007 infördes kravet på simkunnighet i skolans läroplan. Målet var att alla barn i årskurs 5 skulle kunna simma enligt en simkunnighetsdefinition. Enligt den nya läroplanen, som började gälla från höstterminen 2011, gäller simkunnighetsmålet årskurs 6. Det finns också mål för simning i årskurs 3. Vid en uppföljning av simkunnighetsmålet som skolverket gjorde i december 2010 visade det sig att 7 800 elever i årskurs 5 inte kunde simma. En förutsättning för att skolorna ska kunna bedriva simundervisning enligt den beslutade läroplanen är att det finns tillgång till simhallar. Under dagtid fylls simhallarna med skolbarn som tränar simning. Dessutom utnyttjas simhallarna av patienter, funktionshindrade och äldre som använder bassängerna för rehabilitering. Under andra tider finns motionärer, elitsimmare och barnfamiljer i simhallarna. Detta är en del av den kommunala verksamheten som det är svårt att välja bort.

Hur stora är investeringarna?

Hur ser då investeringarna ut i kultur- och fritidsanläggningar? Totalt sett motsvarade investeringsutgifterna för alla anläggningar inom kultur- och fritidsområdet år 2010 knappt 1,7 miljarder kr. Det är 6,4 procent av kommunernas totala investeringar. Andelen har minskat jämfört med år 2000 då investeringarna i kultur och fritidsanläggningar stod för 6,7 procent av kommunernas totala investeringar. Det innebär att man i en svensk mediankommun med 15 000 invånare investerar för 2,7 miljoner per år i kultur- och fritidsanläggningar vilket är mindre än kostnaden för en normalstor villa. Att kommunsektorns ekonomi skulle skaka i grundvalarna på grund av dessa investeringar är att ge ett litet problem gigantiska proportioner!

SKL:s roll

Vi kan således konstatera att de kostnader som kommunerna spenderar på arenor och simhallar i genomsnitt bara utgör en mycket liten del av kommunernas totala kostnader. De undanträngningseffekter av annan verksamhet som arenaprojekten innebär är alltså långt ifrån så omfattande som Lerulf gör gällande.

Detta konstaterande för oss in på Lerulfs andra argumentationslinje. Lerulf är upprörd över att SKL ”…väljer att avstå ifrån att ge råd till kommunerna om hur de ska hantera kraven på nya påkostade arena- och badhusbyggen” samtidigt som SKL ”…gladeligen delar ut pekpinnar på alla möjliga andra områden”.

SKL:s uppgift är inte att ge råd till kommuner och landsting hur resurserna ska investeras i olika verksamheter, detta är en uppgift för de lokala politiska beslutfattande organen. Hur skattebetalarnas medel ska fördelas på olika verksamheter är i slutänden upp till medborgare att besluta om via den demokratiska processen.

Är då SKL inkonsekventa genom att vi ger råd inom vissa verksamheter och inte i alla? Lerulf konstaterar t ex att SKL på sin hemsida skriver att organisationen ska verka för att förbättra resultaten i skolan. Detta innebär dock ingalunda att SKL har några synpunkter på hur mycket resurser kommunerna och landstingen ska spendera på skolan eller andra verksamheter. SKL:s uppgift är istället att stödja kommuner och landsting i sitt kvalitetsarbete inom de olika verksamhetsområdena.

Mats Kinnwall, chefekonom,
Stefan Ackerby, biträdande chefekonom

Sveriges Kommuner och Landsting

Mats Kinnwall och Stefan Ackerby (2 artiklar)

Anmäl