Hur ska jag göra pappakritikerna nöjda?

Ja Andreas, goda pappor finns inte enligt mallarna för pappakritikerna dvs för feministerna och genusfolket som till 99 % hör hemma på den yttersta vänsterkanten.

En pappa ska slå sin kvinna, vara pedofil och helst syssla med trafficking för att stämma in i deras världsbild.

Att hyggliga människor kan vara pappor och till och med ensamstående sådana, finns inte med i regelhandboken och tyvärr finns ingen tröst att få från det politiska etablissimanget, ty där är man själv djupt involverad i det statsfeministiska experimentet.
Genusideologin genomsyrar den svenska samhällskroppen.

Feministiskt initiativ fick 0, 2 procent av rösterna i senaste valet men mer än 30 procent av genusforskarna röstar på FI.

Säger väl allt; samhällsskadligt säger jag. Byt ut FI mot exempelvis ett kriminellt mc-gäng.....

Feministerna har således ett oproportionerligt inflytande över svenskt utbildningsväsende.

Därför är det oändligt viktigt med debatt i ämnet och vi ska skänka varma juletankar till Pär Ström och Tanja Bergkvist, idag våra främsta bulldoozers mot genusväldet inom den svenska samhällskroppen. I

I Norge har man officiellt dragit öronen åt sig, när ska det ske här?

En god början, lägg ner nationella sekreteriatet för genusforskning i Göteborg. Nu!

God Jul!

Lorentz! Kul att du gillade texten! Men jag har pratat med många vänstersympatisörer, feminister och genusvetare som ser det som självklart att pojkar och flickor ska ha samma rättigheter och möjligheter nu och i framtiden.

Jag tror att pappakritikerna gör misstaget att inte se sig omkring i den egna familje- och vänkretsen. Är de flesta pappor ni känner verkligen så ansvarslösa?

Jag älskar den här artikeln. Det var under åren som hemmapappa, och åren därefter då jag med ensam vårdnad gjorde karriär samtidigt som jag ensamt tog hand om två små barn, som jag lärde mig att feminismen är den farligaste ideologin vi har, och att feminister är avskyvärda. De är bara ute efter fördelar åt sig själva och fiender till allt vad jämställdhet heter.

Tyvärr tror jag att Lorentz Brydolf har helt rätt.

Feministerna i den offentliga debatten är våldsamt aggressiva, och dom vägrar se människor som individer utan man är endast "representant" för ett gott respektive ett ont kön.

Du undrar vad du ska göra för att få manskritikerna nöjda. Enligt mig är svaret: ingenting alls.

På senare år har jag sett många exempel där politiker, forskare, kulturskribenter etc gått ut med debattartiklar eller liknande där dom sagt något som dom tror ska göra feministerna glada. Det kan t ex handla om någon ny lag som ska stärka kvinnors rättigheter, eller en positiv recension av någon feministisk kulturyttring. Reaktionen har blivit exakt likadan varje gång: Feminister har besvarat debattinlägget med arga påhopp. "Tror du det där är riktig feminism? Nej du, vi ska ha mycket mer än så, och det enda du bevisar är att du är en mansgris." Ungefär så har det låtit.

Därav lär man att det är klokast att hålla sig under radarn medan man väntar på att feminismen ska dö ut. Fortsätt med din kloka omsorg om din familj och engagera dig gärna i jämställdhetsfrågor. Men vänta dig aldrig att feministerna ska se dig som något annat än en representant för patriarkatet.

Hej Andreas,
Intressant läsning, men jag undrar om du inte blivit missförstådd av kommentatorerna. Jag håller helt med om att pappornas rättigheter finns i en gråzon av bristande information och att det inte alls är självklart att vi pappor blir bemötta av myndigheter på ett korrekt sätt. Det finns fortfarande mycket att göra på den fronten men jag vill inte gå så långt att lägga skulden på feminismen. Inom alla ideologier finns det extremister men de får inte tillåtas styra debatten och lägga sin skugga över utvecklingen. Jag är hoppfull, och tror att det blir bättre. Vi pappor har faktiskt varit generellt dåliga på att engagera oss och ta för oss av möjligheterna. Jag tror inte att den allmänna kritiken riktas mot heltidspappor eftersom ni åtnjuter en viss immunitet, det är värre för oss deltidspappor.

Tack för alla kommentarer! Jag håller med om mycket av det som skrivs men jag håller som sig bör inte med alla helt. Mest håller jag nog med Babak här.

Alla föräldrar har sin egen personligheter och (åtminstone de allra flesta har) sina egna goda sätt att skapa trygghet för barnen. Och jag känner många feminister och genusvetare som ser pappor som _föräldrar_ som precis som alla föräldrar behöver pepp och stöd och inte en massa kritik. Detta är ingen höger-vänsterfråga heller som jag ser det.

Mitt syfte med artikeln var att visa på att föräldrarollen borde ses som ett alternativ till mammarollen och papparollen. God jul och Gott Nytt år till alla läsare och till föräldrarollen.

Hej.
Jag är den Johanna som omnämns i artikeln och jag håller också med Babak härovan, de tidigare kommentatorerna har nog missförstått syftet med artikeln lite. Feminismen och genusforskningen är enligt mig inte alls är till bara för att "trycka ner" männen utan för att ALLA i samhället ska bli lika behandlade, oavsett kön. Hur vägen dit ska se ut kan man ju diskutera. Egentligen tycker jag allra bäst om begreppet "jämlikhet". Men som Babak säger, det finns väl extremister inom alla områden. Det viktiga är att inte låta dem få ta över samtalet.
Artikeln tar upp problemet i att hamna utanför det som är allmänt accepterat som norm, nämligen att barn växer upp med två föräldrar, en mamma och en pappa. Precis som att mitt huvudsakliga fokus som Andreas berättar om, hittills har varit amning och flaskmatning. Normen är att man ska amma, vill man eller kan inte så hamnar man vid sidan av. Som tur är så håller det på att ändras. Förhoppningsvis kan också synen på föräldraskap i samhället ändras snart.

Hmmm, jag känner att jag måste gå lite i polemik här även om det är ett känsligt ämne. Ska försöka att inte göra någon upprörd.

Man kan inte rättfärdiga eller ursäkta kollektiva fördomar om pappor eller mammor på att vissa pappor och mammor inte engagerar sig i sina barn. För det finns både mammor och pappor som inte engagerar sig. De bör inte ens klandras som jag ser det.

Varför ska man över huvud taget hacka på en mamma eller en pappa som inte engagerar sig i sina barn? Det är verkningslöst och skapar bara mer ångest och motvilja hos dem som har rätt att ta men inte tar ansvar. Plus att den största förlusten faktiskt är deras egen. Att engagera sig i sina barn är ingen plikt utan en förmån. Det är inte barnen som ska tacka oss för tillräckligt engagemang, det är vi som ska tacka dem, vi som får möjligheten att lära känna dem när de växer upp.

Och kravet på lika rättigheter och lika biologiskt möjliga möjligheter är alltid rätt. Kravet övertrumfar alla motargument, vilket vi har sett i historien angående andra vuxna människors krav på lika rättigheter. Detta krav borde vara en överordnad jämställdhetsfråga idag.

Pappor och mammor som inte engagerar sig i sina barn kommer ändå att bli klandrade av de försummade barnen under resten av sin livstid. Med all rätt.

Och det räcker så. Det är "straff" nog. Finns ingen anledning för oss andra att klandra försummande föräldrar. Det hjälper inte.

Dennis! Största förlusten att mammor och pappor inte engagerar sig i sina barn gör förstås barnen, skriver du.

Vi tycker kanske olika om detta, men det spelar mindre roll.

Men är det ett allmänt problem för dagens barn eller ett problem för en minoritet av barnen? Man kan faktiskt inte bara utgå från andel uttagna föräldradagar för att avgöra om en förälder tar ansvar eller inte. Jag hade till exempel inte rätt att ta ut föräldradagar en gång i tiden och ingen kan säga att jag inte tar ansvar för Vide.

Känner du själv fler pappor som tar ansvar för barnen än pappor som inte tar ansvar för barnen? De mammor och pappor jag känner som inte tar tillräckligt med ansvar för sina barn är en minoritet, men det kan ju bero på min umgängeskrets.

Hur ska vi få fler mammor och pappor att ta ansvar för sina barn? Jag tror inte att det hjälper att vi hackar på ansvarslösa föräldrar. Utan att det handlar om nödvändiga attitydförändringar både bland föräldrar och i samhället. Att rättigheterna till exempel är olika för olika föräldrar beroende på kön innebär att pappor och mammor inte värderas lika och det är fel.

Och det slår ju åt båda hållen. Mammor som inte tar ansvar för sina barn drabbas av andra typer av fördömanden och liknande än pappor som inte tar ansvar för sina barn.

Dennis! Vi får enas om att vi är oense om mycket, men detta håller jag med dig (och alla andra hittills i tråden antar jag) om:

"Det är förstås inte rimligt att de pappor som tar ansvar som förälder inte har samma rättigheter som mammor vid separation".

Det är absolut inte rimligt. En gång i tiden var jag en fritidsaktiv samhällsdebattör på vänsterkanten i olika frågor. Men mitt intresse för andra politiska frågor har bleknat av mina egna erfarenheter av just denna fråga. För min egen del spelar det ingen roll eftersom jag inte tror att jag kommer att få fler barn eller hamna i fler familjerättstvister.

Men jag vill inte att Vide ska råka ut för att inte få vårdnad om sina barn utan att någon domstol inblandas eller ens tillfrågas. Jag vill inte att någon av mina vänner eller släktingar ska råka ut för det heller.

Jag vet ju inte, men jag tror att jag aldrig någonsin mer kommer att rösta på ett parti som inte har lika rättigheter för pappor och mammor i familjerättsfrågor på partiprogrammet så länge som skillnaden består. Hellre röstar jag inte alls.

Dennis igen. Jag läste ditt citat igen och inser att jag inte har förklarat sakförhållandena tillräckligt. Du skrev:

"Det är förstås inte rimligt att de pappor som tar ansvar som förälder inte har samma rättigheter som mammor vid separation".

Anledningen till att jag förvägrades vårdnad om Vide hade inte något att göra med någon separation. Jag har aldrig förlorat någon vårdnad om Vide i domslut eller genom något annat myndighetsingripande. Jag förvägrades vårdnad från födseln och en tid framöver på grund av lagstiftningen (Föräldrabalkens sjätte kapitel om du vill kolla upp det).

Så här skrev jag i artikeln:

"Rätt till vårdnad från födseln har alla föräldrar som är gifta och alla ogifta mammor. Jag passade inte in i någon av de kategorierna när Vide föddes".

"Och ja, jag känner till pappor som inte vill träffa sina barn mer än varannan helg varje månad och som hellre betalar underhåll än att träffa sina barn i ett växelvis boende".

OK, så ekonomiska incitament verkar inte bita på dem. Vad skulle bita på de pappor du menar då? Skäll? Skuldbeläggning? Stränga förmaningar? Något annat?

De mammor och pappor jag känner eller känner till som har möjlighet att ta mer ansvar än de gör skulle inte ändra beteende av något av det. Inte av något annat än att de själva skulle lyckas ta befälet och kämpa ned sin ångest, sina skuldkänslor och sina andra mentala spärrar som de har av varierande grad.