Hundratusentals barn träffar inte sin pappa i jul

Ja Hanns Boris, du fick väl med en del, men inte allt! Och intresset för frågan verkar magert som synes.
Men vi är många som vet, fast tyvärr ännu fler som inte vet, ibland det loja och okunniga folket...
Sedan finns det de som vet, eller borde veta, men som visst vill ha det så här!
Alliansen och vänsterblocket, Reinfeldt och Juholt, riksmedia med SR och SVT - att ni inte skäms. för era ständiga lögner, smutskastning och diskriminering! Mot främst män, pojkar och pappor! Med hjälp av lagar, utbildning och de offentliga sektorn - kvinnosamhället.
För du vet väl vad det handlar om Hanns Boris, men som du inte nämner?
Statsfeminism, av rena maktskäl, och helt utan demokratisk eller ens "jämställd" giltighet!

Eftersom detta är ett problem som drabbar män så ignoreras detta. Att det egentligen är våra barn som drabbas bryr man sig inte eftersom kvinnor och myndigheterna vet bäst...

Har fall i min närhet där separationerna gått utmärkt och de sett till barnens bästa, men jag har fler fall där mannen (och barnen...) blir drabbade av att kvinnan bestämmer hur det ska vara och myndigheten gör som hon vill eller inte gör något alls. Att kvinnan är den vårdande och är därför mer lämplig förälder är djupt rotat. Att hon blir påkommen med lögner spelar ingen roll, inte heller att hon ljuger för barnen för att svartmåla pappan för att de inte ska vilja träffa honom. Att kvinnan gör något dåligt förklarar man med att hon gör det för barnens skull men om en man gör samma sak där det dåligt...

Grunden till ett jämställt föräldraskap där mammor och pappor anses lika viktiga för våra barn måste vara att motverka bilden av mäns föräldraskap som en fråga om valfrihet. Ett ansvar som familjen i en diskussion runt köksbordet kan bestämma om pappan behöver ta eller inte. Kanske har han mycket på firman, kanske har just han ett sådant jobb som man inte kan vara borta ifrån eller så kanske det bara är så att mamman hellre "vill ta mer ansvar och ledighet med barnen". Så länge den här bilden lever kvar i Sverige att en pappa själv ska välja hur mycket ansvar han vill ta för omvårdnaden av sina barn så kommer också domstolar att välja bort dem i vårdnadstvister. I det sorgliga fall som leder till vårdnadstvister så är det i första hand den faktiska vårdnaden som spelar roll och det är genom att ta faktiskt vårdnadsansvar som pappor kan ändra bilden av sig själva i resten av samhällets ögon.

Det här är dock ingenting som ska vila enbart på de pappor som har hamnat i den olyckliga situationen som en vårdnadstvist innebär. Det är ett ansvar som vilar på alla pappor. Bara genom att ta ansvar för omsorgen av våra barn i lika hög utsträckning som barnens mammor kan vi hjälpa de pappor som på osakliga grunder döms ut som vårdnadshavare. Lagstiftningen är nödvändig för att skydda barnen mot vårdnadshavare som är våldsamma eller farliga. Det vi som pappor kan göra är att genom att visa att föräldraskap är en ansvar och inte en fråga om valfrihet, även för pappor, bereda väg för att alla lämpliga föräldrar bedöms på likvärdiga grunder i vårdnadstvister.

"Min kamp för ett jämställt föräldraskap där både mamman och pappan har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter kommer fortsätta 2012."

Här blir Hanns Boris artikel riktigt intressant. Alla Boris tidigare artiklar handlar i stort sett uteslutande om pappors rättigheter. Nu kommer han under nästa år även att jobba för ett föräldraskap där både mammor och pappor har samma skyldigheter. Är det någonting vi som föräldrar har gentemot våra barn så är det skyldigheter. Våra rättigheter väger i förhållande till våra barns rättigheter väldigt lätt, men skyldigheterna är intressanta. Jag har aldrig hört Boris nämna dem tidigare så det är särskilt roligt att han anser att mammor och pappor dessutom har samma skyldigheter. Det föranleder två frågor till artikelförfattaren.

1. Vilka skyldigheter har vi som föräldrar?
2. Hur kommer du att arbeta för att sprida uppfattningen om att mammor och pappor har samma skyldigheter som föräldrar?

Max
Totalvinklat inlägg, och ett förnekande av den biologiska makt som kvinnor fortfarande tillåts inneha, genom soc bl.a.
Och även ett slag i ansiktet på alla de män som grovt diskrimineras mot FN:s stadgar, medan "bristen på kvinnliga bransoldater" osv får stora rubriken
Denna feministpropaganda läser vi till leda i media, men här och nu handlar det om pappor och pappors rätt, och om barnens(!), som inte tillgodoses i det statsfeministiska Sverige. Läs här t.ex, en kvinnlig (räcker det?) barnrättsjurist.
Kolla upp verkligheten, i stället för att forsätta sprida redan ustlitna ytliga feministattityder!
http://www.skanskan.se/article/20100601/LUND/705319817/1057/*/jurist-sag...
"VÅRDNAD. Papporna har inte en chans i vårdnadsutredningar. Det menar barnrättsjuristen Lena Celander-Jörgensen. I vårdnadsmål som hon varit ombud i där Lunds Socialförvaltning ansvarat för utredningarna har visat på en socialtjänst som är undermålig och rent ut fruktansvärt inkompetent.
– De har inte ens försökt upprätthålla bilden av att vara neutrala och utgå från barnperspektivet, säger Lena Celander Jörgensen
För vårdnadsutredningar handlar om att utreda möjligheterna att tillse barnets rätt till sina föräldrar, inte att partiskt stötta mammor..."

Kul att det kommit några kommentarer, tyvärr har jag ingen möjlighet att svara utförligt förrän ikväll när jag kommer hem från jobbet.

#1 och #4

Jag är väl medveten om att det finns personer som är av uppfattningen att det är statsfeminismens fel att det ser ut som det gör, men jag delar inte den analysen.

Nuvarande lagstiftning är väldigt gammal och är egentligen anpassad till hur det var på en tid då män och kvinnor levde med helt olika och andra villkor än i dag. Mycket har förändrats i samhället och papporna visar frivilligt större intresse för familjen och föräldrarollen. Men lagstiftningen har inte förändrats, åtminstone inte tillräckligt mycket. En könsneutral lagstiftning i allmänhet och inom föräldrabalken i synnerhet tror jag är en del av lösningen till att fler barn ska få rätt till båda sina föräldrar.

#3

Tack "Max" för ditt inlägg. Du kanske inte är medveten om det själv, men ditt resonemang träffar kärnan i problematiken. Bara för att några män inte tagit det ansvaret som mammorna, med all rätt förstås, förväntat sig innebär det inte att man kan frysa ut hela kollektivet män i föräldraskapsfrågor. Nu råkar jag själv vara ensamstående pappa, men många pappor i min omgivning får inte träffa sina barn regelbundet, de får inte ha barnen halva tiden som de kommit överens om, och att komma på idén att barnen ska fira jul varannat år med mamman och varannat år med pappan är bara att glömma. Det är mamman som bestämmer - med familjerätt och soc som stöd om det skulle behövas. Sen finns det familjer där det här fungerar problemfritt.

"Max", kan du svara mig varför de pappor som vill vara med och ta ansvar ska "straffas" för att andra pappor inte tagit sitt ansvar?

Sen vet jag av egen erfarenhet att man aldrig kan tvinga en förälder till att ta sitt föräldraansvar. Om jag skulle tvinga min sons mamma att ha honom mera, vilket både jag och min son vill, så skulle det resultera i att min son skulle riskera att fara väldigt illa. Men man kan uppmuntra den andra föräldern att ta ett större ansvar, då väljer den föräldern det frivilligt och då blir den föräldern också mer lämplig som förälder.

Du ställde två frågor till mig, mina svar kanske inte kommer göra dig klokare, men en grundläggande skyldighet är att tillgodose barnets rättigheter och i det ingår det att få ha rätt till båda sina föräldrar. Att man har samma skyldigheter och ansvar för sitt barn oavsett om man är mamma eller pappa är för mig självklart, och det kommer belysas i samband med att jag också arbetar för att mammor och pappor ska ha samma rättigheter.

#6 "Hanns"

Kärnan i problemet är mycket större än det som händer i de fåtal familjer som slits isär av en vårdnadstvist. Vi har idag partier i regeringsställning som driver en politik där pappor inte har något föräldraansvar alls utan där familjen runt köksbordet själva ska bestämma om pappa överhuvudtaget behöver uppfylla några av sina barns grundläggande rättigheter. Den som inte vill eller har för mycket att göra på jobbet slipper. Det är denna inställning till pappor som föräldrar som är kärnan i problemet.

Pappor i vårdnadstvister straffas inte av andra pappor som inte tar sitt ansvar utan av politiker och medborgare som anser att de inte har något ansvar utan att deras medverkan som förälder är valfri.

Detta ska dock inte blandas samman med att någon ska tvingas ta sitt föräldraansvar. Tvång är något helt annat. Det enda man kan tvinga föräldrar till är enligt min mening det ekonomiska försörjningsansvaret vid separationer, vilket jag även har svårt att tänka mig att du motsätter dig. Däremot är det stor skillnad på att säga att du som pappa och förälder har ett lika stort ansvar för att ta hand om dina barn som deras mamma än att det är en fråga om valfrihet där allt du gör för dina barn på sin höjd ses som en bonus. Ingen tvingar dig till någonting, men det är skillnad på att svika ett ansvar och på att välja bort något som man ändå inte behöver göra.

Nej, ditt svar om skyldigheter gjorde mig inte mycket klokare. Du har säkert redan räknat ut att min egen inställning är att alla föräldrars (mammor såväl som pappor) skyldighet är att göra allt som står i deras makt för att så långt det är möjligt tillfredsställa barnens grundläggande behov. Mat, skydd, närhet, trygghet, tid osv, men riktigt så långt verkar jag inte kunna få med dig. Den lilla perspektivförändring som du visar prov på när du skriver att en grundläggande skyldighet är att tillgodose barnets rättigheter bådar däremot gott. Barnets rättigheter är alltid bättre att utgå i från än att bara fokusera på pappans eller föräldrarnas. Utgår du från barnets rättigheter så kommer du dock att behöva bredda ditt perspektiv. Ibland kommer det att handla om att förbättra för föräldrar som inte får ha så mycket kontakt med sina barn som de vill, ibland kommer det handla om att arbeta mot föräldrar som inte vill ta hand om sina barn eller inte förstår att deras barn behöver dem och ibland kommer det till och med handla om att barn ska slippa lämnas i vård av föräldrar som är våldsamma eller farliga för barnen. Väldigt sällan kommer det dock innebära att vi som föräldrar kan ställa särskilt många krav för egen del.

#7

Jag ber om ursäkt "Max" om jag inte var så tydlig. När jag skriver att föräldrarna "har skyldighet att tillgodose barnens rättigheter" innefattar det givetvis de grundläggande rättigheterna såsom mat och trygghet med mera. Hoppas jag inte behöver specificera det i detalj för det blir en ganska löjlig nivå på debatten då. En del föräldrar tillgodoser sin skyldighet i det här avseendet genom att betala underhållsstödet, en del genom att mer fysiskt ta hand om barnen.

Sen konkretiserade jag även en skyldighet många föräldrar verkar glömma i samband med en separation. Barnet har rätt till båda sina föräldrar och det åligger båda föräldrarna att tillgodose dessa rättigheter. Men detta verkade kringgå dig.

När jag efterlyser en könsneutral föräldrabalk så är det ju givetvis för att papporna också ska ta ett större ansvar för familjen, men även för att mammorna ska släppa till så att papporna får den här möjligheten. I somras träffade jag en nyskild mamma och hon var jätteorolig för hur pappan skulle klara av att ta hand om barnen. Det var ju hon som hade lagat mat, diskat och tvättat. Det var hon som väckte barnen och såg till att de kom till dagis och skolan. Det var hon som handlade. När vi pratade lite om detta visade det sig att hon aldrig hade gett honom chansen att själv sköta om de här bitarna - det var hennes domäner för hon hade det kontrollbehovet och han hade låtit henne sköta alltihop. När jag träffade henne senare i höstas visade det sig att det mesta faktiskt fungerat riktigt bra även om hon nu hittat andra, mer detaljerade saker, att hänga upp sig på. Just det här fallet kanske är lite extremt, men det är ändå rätt typiskt för hur det ser ut i samhället. Hemmet och barnen är fortfarande kvinnornas områden och männen vill ta ett större ansvar. Om kampen de senaste 15 åren har varit för att kvinnor ska få plats i styrelser, chefspositioner och höga politiska ansvarsområden så kommer kampen de 15 kommande åren handla om att män ska få bli en del av familjen och föräldraskapet. Förhoppningsvis är vi där redan inom fem år. Det kommer inte bara barnen må bättre av utan även kvinnorna och männen. Då kommer din och min diskussion att vara överflödig.