Kim Jong Il var förvånansvärt väl insatt

Mellan de båda toppmötena under Sveriges ordförandeskap i EU våren 2001 hann statsminister Göran Persson också göra ett besök som var bland de märkligaste jag var med om under mina år på Statsrådsberedningen. Redan i slutet av 2000 hade UD:s dåvarande Asienchef, Börje Ljunggren, och jag börjat diskutera om det inte fanns utrymme för någon form av Koreainitiativ under vårt ordförandeskap. Sommaren 2000 hade den sydkoreanske presidenten Kim Dae Jungs "solskenspolitik" kulminerat med ett besök i Pyongyang. Bland annat som en följd av detta hade både Storbritannien och Tyskland på hösten återupptagit sina diplomatiska förbindelser med Nordkorea. Den avgående Clintonadministrationens utrikesminister Madeleine Albright hade besökt Pyongyang och det talades till och med om ett möjligt besök av president Clinton själv.

Detta blev dock inte av och från Stockholm kunde vi notera att det uppstått ett vakuum i och med presidentskiftet i USA och en viss passivitet från kinesisk sida. Detta fick oss att föreslå Göran Persson att resa till Pyongyang för att hålla förhandlingsprocessen i gång och förmå den nordkoreanska ledningen att fortsätta lova att inte testa sina långdistansraketer. Från Seoul kom tydliga, välkomnande signaler. President Kim Dae Jung ville gärna att den svenske statsministern åkte till Pyongyang och sedan vidare till Seoul.

Det bestämdes att Göran skulle resa tillsammans med de två ledande representanterna för EU:s utrikespolitik - spanjoren Javier Solana som var rådets, det vill säga medlemsländerans, högste företrädare i EU-byråkratin samt den dåvarande kommissionären för utrikespolitik, britten Chris Patten. På detta sätt skulle vi också kunna manifestera att EU-länderna kunde göra nytta i storpolitiken om de agerade tillsammans. Göran framhöll gärna att detta kunde vara ett sätt att balansera den amerikanska dominansen i konflikter runt om i världen.

Kabinettsekreterare Hans Dahlgren och ytterligare några personer från UD och Statsrådsberedningen skickades några dagar i förväg för att försöka tränga igenom det minst sagt tröga nordkoreanska protokollet, som hade hemlighetsmakeri som sitt första och enda rättesnöre. Göran ville klara av sitt första maj-tal i Göteborg innan han gav sig iväg. På flyget underhöll jag Göran och övriga med berättelser om det första maj-firande jag själv varit med om i Pyongyang 1983, då jag varit tillfälligt utsänd vikarie från ambassaden i Peking. Den första maj-paraden varade i fem timmar och sades ha haft en miljon deltagare.

Tidigt på morgonen den 2 maj landade vi i Pyongyang, på vad som måste vara en av världens största flygplatser, i varje fall om man räknar längden på landningsbanorna. Efter att ha taxat i en oändlighet svängde vi upp framför terminalbyggnaden där tusentals utkommenderade nordkoreaner hyllade de europeiska gästerna med glada tillrop som "Länge leve den eviga vänskapen mellan Nordkoreas och Europas folk!" och "Med socialismen besegrar vi den amerikanska imperalismen!".

I bilen in från flygplatsen fick vi klart för oss att mötet med Kim Jong Il inte var bekräftat men Hans Dahlgren hade gjort klart att om det inte blev av skulle delegationen lämna Pyongyang i protest. Vi inkvarterades i ett stort gästhus där den svit som Göran fick var stor som en bättre Östermalmsvåning. Göran hade omåttligt roligt åt att svitens bibliotek enbart bestod av hyllningsskrifter till den tidigare ledaren Kim Il Sung. Själv begåvades jag med ett rum utrustat med en inomhusbassaäng som var fyra gånger fyra meter - och fyra meter djup. Det enda tråkiga var att det inte gick att spola i något vatten. Artiga nordkoreaner erbjöd sig att fylla den med hjälp av hinkar, något som jag avböjde vänligt men bestämt.

På besökets andra dag märkte vi att något var i görningen eftersom det plötsligt installerades säkerhetsbågar i gästhusets entréer. (Man kan reflektera över vem det var som skulle kontrolleras. Vi besökare fanns ju redan inne i gästhuset.) Det dröjde inte länge förrän vi ombads ställa upp oss för att hälsa på den store ledaren som visade sig vara en ganska liten man trots sina platåskor. Detta blev inledningen till sammanlagt nära fem timmars samtal - först i form av mer normala överläggningar och senare en lunch.

Kim Jong Il visade sig vara förvånanvärt väl insatt i vad som skedde i världen. Den bunkermentalitet som brukar utvecklas hos diktatorer syntes inte särskilt tydligt. Han prisade Sverige så till den milda grad att Göran fanns sig föranlåten att bestämt markera att vår välfärdsmodell förutsatte en utvecklad demokrati och marknadsekonomi varefter Kim Jong Il i stället pratade om Vietnam som föregångsland... Den nordkoreanske ledaren verkade vara närmast besatt av USA och målade upp allehanda skräckscenarier om vad landet ville göra med Nordkorea.

På en punkt var han totalt oförstående Det var överenskommet att Chris Patten skulle föra talan när det gällde mänskliga rättigheter. Patten la ut texten på sitt sedvanliga vältaliga sätt men det var som om Kim Jong Il inte förstod vad hant talade om. Efter det ena god dag yxskaft-svaret efter det andra gav Patten upp.

Det viktigaste konkreta utfallet av samtalen var att Kim Jong Il lovade att förlänga landets löfte att inte testa sina långdistansmissiler. Detta budskap mottogs utomordentligt väl när vi nästa dag landade i Seoul och var nog en viktig anledning till att "solskenspolitiken" överlevde ytterligare en tid. Eferhand blev dock attityden hårdare, framför allt i Washington, och det var först tidigt under 2007 som förbindelserna mellan Nordkorea och dess omvärld åtminstone tillfälligt kom på något bättre bog igen efter framgångar i de så kallade sexpartssamtal som ägt rum under senare år mellan Nord- och Sydkorea, Japan, Kina, Ryssland och USA.

Artikeln är ett utdrag ur Lars Danielssons bok "I Skuggan av makten". Albert Bonniers förlag 2007.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41743

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Efter att först ha uttryckt sig berömmande angående den ”politiska stabiliteten” i det totalitära Kina beskrev Göran Persson efter hemkomsten till Sverige den Nordkoreanske diktatorn och massmördaren Kim Jong som "en livlig, påläst och öppen man”

Sossarnas kärlek till Kommunistiska tyranner känner inga gränser. Så här har det sett ut hela vägen.

Permalänk | Anmäl #2 Sven Ekberg, 2011-12-19, 10:42

#1 Bo.T. Det kan ju tänkas att den nordkoreanska retoriken och SDs retorik i flera stycken sammanfaller - i alla fall till sin form. Jag tänker närmast på alla korkade och ologiska uttalanden som kommer. De har också de gemensamt att innehållet i retoriken inte tål att synas.

Permalänk | Anmäl #3 Juncta Valenta, 2011-12-19, 10:46

2011 blev året då diktatorerna föll en efter en.

Permalänk | Anmäl #4 Josef Konarkowski, 2011-12-19, 10:57

#7 Alf Carlsson,

Och jag håller förvånansvärt nog med Dig i väldigt mycket av det du säger. ;) Men inte denna gång.!

God Jul..!!

Permalänk | Anmäl #8 Sven Ekberg, 2011-12-19, 12:11

Intressant det som skrevs om Chris Patten och försöken att tala om mänskliga rättigheter. Det bekräftar det nordkoreanska styrets odlade, patologiskt sjuka syn på människorna under deras makt. Han kunde inte förstå eller ville inte förstå. Stackars folk.

Permalänk | Anmäl #11 A-K Roth, 2011-12-19, 23:31

#13 Dragan Maximovic,

Det går säkert att hitta en del mittenpack som kan må bra av lite a hänsynslösa nypor :D

Permalänk | Anmäl #14 Charlie Darwin, 2011-12-20, 16:09

#13: Huh?

Kritik mot kommunism handlar ju just om kritik mot deras attityd mot befolkningen och deras förtryck rent generellt. Du vill med andra ord ha allt som är negativt med kommunismen, utan något av det positiva.

Permalänk | Anmäl #15 Brooke, 2011-12-20, 18:10