Skatteparadisen är ett helvete

Man förleds lätt att tro att skatteparadis, det finns ett 60-tal, bara ligger på palmprydda tropiska öar, vilket delvis stämmer. Bortsett från några kontinentala skatteparadis som Schweiz, Lichtenstein och Panama, är de flesta öar och belägna i Västindien; t ex Cayman Islands, Turks & Caicos, Bermuda, Bahamas och Jungfruöarna. Men de återfinns även i Indiska Oceanen; Mauritius och Hongkong, Stilla Havet; Marshallöarna, Atlanten; Guernsey, Jersey och Isle of Man och Medelhavet; Gibraltar och Cypern. Det är inte för inte de kallas ”offshore havens” medan den riktiga benämningen borde vara ”hemliga jurisdiktioner”.

Men världens absolut största skatteparadis, som också råkar ligga på öar, är Manhattan och London. Det är dock inte politikerna där som driver utvecklingen, utan privata banker på Wall Street och i City of London. Den sistnämndas riktiga namn är The City of London Corporation och består av en liten del, stadens finanskvarter. Den leds av Lord Mayor of London i spetsen för de stora bankerna och revisionsbyråerna och ska inte förväxlas med den politiskt valde Mayor of London, som styr över resten av huvudstaden.

När Storbritannien började avveckla sina kolonier efter andra världskriget försökte man behålla kontrollen över de många små ex-kolonierna genom att skapa skatteparadis under Londons kontroll (de lyder alla under engelsk lag). Så ur askan av det brittiska imperiet blev City of London centrum för den mest betydande delen av världens offshore system. Märk väl att dess inflytande är så stort att vissa av engelska parlamentets lagar inte gäller the Corporation. En frustrerad brittisk premiärminister undrade en gång vem som egentligen var premiärminister, han själv eller The Lord Mayor. Hur skadliga är skatteparadisen?

Fram till den senaste finanskrisen 2007/08 hotade de inte nationalstaterna, men bidrog till korruption, organiserad brottslighet och skatteflykt. De multinationella företagen, som står för mer än häften av all världshandel, har under lång tid använt skatteparadis för internprissättning, så kallad ”transfer pricing”. Detta innebär att bolagen - via brevlådeföretag i skatteparadis – prissätter och fakturerar varor/tjänster mellan sina dotterbolag världen runt så att kostnader/utgiftsräntor hamnar i högskatteländer och vinster i låg- eller noll skatteparadis.

På så sätt förlorar nationalstaterna tusentals miljarder kronor varje år i förlorade skatter. Några av finansutskottets ledamöter intervjuades för några år sen i Aktuellt om ”transfer pricing”. Ingen enda förstod innebörden, och de var de politiker som borde vara bäst insatta i ekonomiska frågor! Efter finanskrisen är bilden en annan, nu hotas själva nationalstaten. Tanken att en nation skulle gå i konkurs var förr otänkbar, men inte nu längre.

Med de senaste framtvingande (To Big to Fail) räddningsaktionerna har gigantiska summor transfereras från skattebetalarna till bankerna och fått till följd att flera västländer fått ännu större skulder och budget underskott. Samtidigt har den utlovade saneringen av finanssektorn och skatteparadisen varit ett spel för gallerierna, ingenting av betydelse har i realiteten förändrats. Vad skulle kunna göras?

Fyra åtgärder:

• Bankväsendet måste reformeras så att den vanliga bankverksamheten, ”retailbanking”, skiljs från den spekulativa delen, ”casinobanking” och pensionsfonder förbjudas att investera i den sistnämna kategorin.

• Wall Street och City of Londons (och dess motsvarigheter i andra länder) inflytande måste brytas, nu finansierar de politiker och deras valkampanjer med ofantliga, ofta hemliga belopp.

• Skatteparadisen måste elimineras. En amerikansk juridikprofessor uttryckte i en intervju, halvt på skämt, att USA istället för att invaderat Iraq borde invadera Cayman Islands. I en enda byggnad skulle man finna tusentals brevlådeföretag tillhörande multinationella företag eller privatpersoner med tillgångar på hundratals miljarder dollar. Och det i bara en kontorsbyggnad. Dessutom skulle diktatorer, knarkkungar och pirater ställas på ”bar backe”.

• Nya redovisningsregler införas. Idag bestämmer branschen, dvs. revisorerna själva, genom sitt The International Accounting Standards Board, reglarna som tillåter gigantiska kryphål som minskar genomskinligheten på bolagens balansräkningar och möjliggör rena bedrägerier.

Fortsätter utvecklingen obehindrat förlorar nationalstaterna sina skattebaser när eliten och de stora företagen inte bidrar med skatter. Kvar blir medelklassen att bära upp hela samhällsapparaten för ”vård, skola och omsorg” för att inte tala om löner/pensioner. När det sociala skyddsnätet krymper, kan kravaller och strejker följa alltmedan eliten förskansar sig i muromringade enklaver, med egna poliser och skolor.

Resultatet kan bli som i Frankrike innan revolutionen 1789 med de tre stånden; adeln, d.v.s. finanseliten som äger merparten av alla resurser tillsammans med prästerna, d.v.s. elitens advokater, revisorer och konsulter å ena sidan och det tredje ståndet d.v.s. medelklassen och de arbetslösa å den andra. Som Marie Antoinette så klart uttryckte det: ” Aprés nous – le deluge”. En skrämmande utveckling om inget förändras.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41719

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Bra artikel! Håller med. Tack!

Permalänk | Anmäl #1 E E, 2011-12-22, 02:19

Intressant artikel. En liten uppdatering dock. Medan du var ute och seglade så avskaffade M, FP, C, KD, SAP, MP och V den svenska nationalstaten rent juridiskt i och med grundlagsförändringarna 2010. Så kanske använda något annat ord?

Sen tror jag personligen att ju mindre pengar svenska staten har, desto fortare kommer svenska staten att sluta kolonisera sitt eget land med utlänningar. Så skatteparadis gör nog bara nytta, är min tro.

Permalänk | Anmäl #2 Martin A, 2011-12-22, 20:35