Produktion är enda sättet att trygga pensionerna

Redovisning riskerar att förvandlas till ett verktyg att pungslå kommuner, när i stället kontroll över det kommunala pensionsåtagandets kassaflöde är det som behövs. Möjligheterna att fondera realt är begränsade. Därför är det viktigast att fungerande fördelningssystem skapas för äldre pensionsåtaganden inom offentlig sektor .

Konsekvent talar Skandia Livs VD Bengt-Åke Fagerman i sina inlägg här på Newsmill om det kommunala pensionsåtagandet som en skuld. Det är en övertalningsdefinition, som påstår det som återstår att bevisa. Lekmannen kan fråga sig om påpekandet är annat än en lek med ord, annat än rena hårklyverier. Blir det någon skillnad?

För den som är utbildad i företagsekonomisk skolastik är benämningen "skuld" en tydlig signal - för lekmannen däremot kan den vara ett skrämmande monster (med uppgiften att disciplinera). Pensionsskuld fungerar här ungefär som Mårran, ett väsen, ett påhitt som i Tove Janssons Muminsagor fryser allt till is, tillräckligt för att få småbarn att darra av skräck.

Genom att principfast kalla det kommunala pensionsåtagandet för skuld förvandlar Fagerman det i det tysta till en balansräkningspost, som han vill ska försäkras bort - i stället för att låta det, enligt dagens lagstiftning, vara en "ansvarsförbindelse under linjen" med kontroll av det framtida kassaflödet. Fagermans ord i klartext betyder bara att pengar omedelbart ska tas ut ur kommunerna - för att förstärka hans kassa!

Den som inte alls hymlar med vad saken gäller, är Timbromedarbetaren Mattias Lundbäck (den 13/12). En skuld bör bokföras som skuld, fastslår han. Basta, così! Inga komplikationer här inte. Det är en doktrinär uppfattning utan verklighetsförankring. Dess omedelbara konsekvenser diskuterar han inte - och inte heller några andra som är inne på samma spår!

De finns emellertid en enkel testfråga. Varför ska inte i konsekvensens namn en rad andra framtida kostnader utöver pensionskostnader göras fullt i synliga balansräkningen i den stund kunskap om dem uppkommer? Varje barn som föds är för det kommunala området ett gigantiskt ekonomiskt åtagande. Varför adderas inte i Lundbäcks anda varje nyfött barns förväntade framtida kostnader in i en post på skuldsidan - för att skapa en rättvisande bild av en kommuns ekonomi? Exemplet låter sig lätt mångfaldigas. Visserligen skulle balansräkningen blåsas upp till orimliga proportioner, men en princip är väl en princip?

Skandia har förfäktat sina pensionsskuldsidéer oerhört länge, tillsammans med en del tongivande kommunala redovisningsekonomer liksom en del föreläsningskonsulter, som redan på 1990-talet tog bra betalt för att predika tagelskjortan på, för andra. Och fått en del förtroendevalda att nappa på kroken, i stället för att ägna sin möda åt reala investeringar i kommunerna. Om idén skulle förverkligas i stor skala, kan den stå dagens kommun- och landstingsinvånare oerhört dyrt, utan att de får något i utbyte (det bör åter påpekas i värsta fall en tredubbling av kostnaderna i förhållande till vad som gällde vid tiden före det nya pensionsavtalet 1998 - det skulle kunna bli etter värre om pengarna spelades bort på dagens lindrigt sagt volatila finansmarknader)! Kan förresten Fagerman berätta hur många kommuner, som redan nappat på hans idéer och trott sig ha slutbetalat åtagandet i förskott men ändå senare fått fylla på med nya pengar?

Det är värt att observera vad SKL-ekonomerna säger i sitt inlägg här på Newsmill (den 8/12) om pensionerna i det allmänna pensionssystemet; inkomstpensionens nuvärde är ungefär 7 000 miljarder kronor. Ur nationell synpunkt tillkommer därutöver de svenska livförsäkringsbolagens försäkringstekniska avsättningar, i storleken 2 000 miljarder kronor. Det blir sammanlagt 9 000 miljarder kronor, vilket ska jämföras med den svenska nationalförmögenheten, som när den mättes häromåret var knappt 6 000 miljarder kronor.

Jämförelsen visar att det är omöjligt att matcha svenska pensionsåtaganden med några reala, verkliga tillgångar, även om pensionsfonder skulle få ta över allt privat ägande. Jag hörde en gång en av alla dessa namnkunniga svenska ekonomiprofessorer avfärda hela placeringsbekymret med att det är bara att sätta pengarna utomlands, som om inga andra länder skulle ställas inför samma problem om denna bisarra tankegång fullföljdes också där. Slutstationen för den typen av investeringar måste med nödvändighet bli månen, en sjusärdeles lukrativ satsning!

Slutsatsen av resonemanget här är förstås, att fullfondering på nationell nivå av pensionsåtaganden är omöjlig. Det finns en balanspunkt bortom vilket detta inte fungerar på något meningsfullt sätt. Pensionssystem som täcker stora delar av befolkningen måste med nödvändighet i stor utsträckning bli fördelningssystem - detta faktum återspeglar också pensioners realekonomiska karaktär, konsumtion "här och nu" via omfördelning av dagens produktion.

Det nationella fonderingsutrymmet, vagt uttryckt, måste i första hand tillgodose den enskilda sektorns behov. Detta därför att det är naturligt att premiebetalande företag både kan uppstå och försvinna. Formen försäkring representerar i den situationen en kontinuitet. För den offentliga sektorn gäller det främst att skapa fungerande fördelningssystem, eventuellt förstärkta med buffertfonder för utjämning av betalningsflöden.

Fagermans ambition är ytterst att få lägga beslag på de kommunala pensionsåtagandena, genom försäkringsbranschens speciella form av fondering. Detta döljs genom krav på nya redovisningsregler. eller som han uttrycker det: "Undersök hur transparensen i kommunens redovisning kan öka". Detta behövs inte, lagstiftningen som den idag ser ut runt kommunernas pensionsåtaganden är på det hela taget invändningsfri.

Här kan det vara värt att erinra om hur det sett ut i vårt land. Överväganden runt skuldföring av offentliga pensionsåtaganden är inget nytt fenomen i vår ekonomiska historia. När det svenska folkpensionssystemet infördes genom 1913 års pensionsförsäkringslag kom det att bestå av två delar, den ena av en avgiftspension med ett premiereservsystem (som enligt den modellen skulle ge full pension först någon gång kring 1960!) med skuldföring i försäkringstekniska termer, den andra av ett behovsprövat pensionstillägg som närmast var avsett att ta över kommunernas fattigvård för äldre.

Den praktiska betydelsen av pensionstillägget var en utjämning mellan Sveriges kommuner - man ska komma ihåg att den kraftiga utvandringen i början av 1900-talet till och med hade tömt socknar på deras arbetsföra befolkning. Då fanns där ingen som kunde bära upp fattigvården, vilket kan påminna om dagens problem för en del avfolkningskommuner, där varje pensionsskuldsresonemang enbart skulle göra problemen mer akuta. Frågan är om kommunerna förmår lösa detta tillsammans eller om staten måste gripa in!

En reformering av avgiftspensionen skedde genom 1935 år folkpensionslag, enligt vilken pensionerna höjdes och reservsystemet avvecklades - utan menliga följder för någon, varken för pensionärer eller för stat. Skuldföring och fondering har inget egenvärde, utan måste ses i förhållande till sina nationella ekonomiska konsekvenser. Detta bygger också på en tung internationell erfarenhet.

Det enda sättet att trygga pensioner är arbete, alltså sysselsättning och reala investeringar - kort sagt produktion, inte redovisningstekniskt finlir vars främsta syfte är att mata de finansiella marknaderna genom ett effektivitetsbegrepp som i slutänden bygger på att ett gigantiskt pyramidspel hålls vid liv!